Det har varit en tung vecka för oss som gillar serier och fantastisk litteratur. Flera dödsfall och nyheten att Iain Banks har obotlig cancer har fått den segdragna vintern att kännas ännu kallare. För Shazamgänget slår möjligen frånfället av en av silverålderns främsta hårdast. Infantino hade en av de där overkligt långa karriärerna inom seriebranschen (från 40-talet till pensionen på 90-talet) och hans inverkan på främst DCs utgivning och figurer är svår att överblicka. Läs mer om den här. När jag själv tänker tillbaka på vad Infantino gjort susar det i huvudet av klassiska omslag som det till höger och fantastiska figurer som Black Canary och Deadman. Av allt att döma levde Infantino ett rikt liv och nådde ut till många med det han skapade. Vem kan begära mer? 87 år är en aktningsvärd ålder men likväl är det sorgligt att säga farväl till en av de stora. Vila i frid Carmine Infantino och tack för allt!
Författar arkiv
Carmine Infantino 24 maj 1925 – 4 april 2013
The Private Eye
Som en direkt fortsättning på Jonas inlägg om webserier nedan så nåddes jag idag av nyheten att Bryan K. Vaughn och Marcos Martin lanserat satsningen The Panel Syndicate. Där kommer skaparna att leverera digitala serier som folk kan betala valfritt belopp för att få ladda ner. Metoden har jag tidigare främst stött på i musiksammanhang då grupper som Nine Inch Nails och Radiohead släppt skivor gratis men med väl tilltagna och prissatta specialutgåvor i fysisk form som komplement.
Först ut på TPS är The Private Eye, som upphovsmännen beskriver som ”a serialized sci-fi detective story for mature readers”. Totalt tio nummer är planerade under förutsättning att folk betalar mer än en cent per nedladdning kan man anta. Pengarna går direkt till skaparna så det hela kan även liknas vid en Kick Startersatsning med omedelbar utdelning för investerarna.
I likhet med Jonas är jag inte den som gärna läser serier digitalt, även om det ska erkännas att jag av nödtvång nyligen köpte min första tidning från Comixology efter ett drygt år av högst sporadisk nedladdning av ett och annat gratisnummer. Men Vaughns och Martins serie har en tillräckligt intressant premiss för att jag börjar luta åt köphållet. Vad tror ni, kan detta vara vägen att gå för skapare och läsare som tröttnat på styvmoderlig behandling av serieförlag med multinationella bolag i ryggen?
Dark Horse Digital – Baltimore: The Widow and the Tank
Mike Mignola, Christopher Golden och Ben Stenbeck fortsätter serien om vampyrjägaren Lorde Henry Baltimore och hans väg genom ett pesthärjat Europa åren efter Det Stora Kriget. I min mening något av det bästa som kommer ut just nu. Den här tidningen gavs ut igår men finns även tillgänglig digitalt. Kolla in en förhandstitt här. Om tycke uppstår kan du köpa den och läsa resten på valfri apparat om du har långt till seriebutiken.
Recension av The Widow and the Tank kommer inom kort! Mycket nöje.
Hellboy in Hell # 1 & 2 (av 4)
Som vi har väntat! Nog för att tiden sedan Goyastänkaren In the Chapel of Moloch (2008) har varit kantad av fantastiska serier som Witchfinder, Baltimore, mängder av B.P.R.D. och annat är det ingenting som riktigt går upp mot Hellboy både skriven och tecknad av Mike Mignola. Det fick vi till sist i december. Levde han upp till alla förhoppningar?
(HERE BE SPOILERS!)
Fortsätt läsa Hellboy in Hell # 1 & 2 (av 4)
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4+/5
Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden
Det var Jeremy Atkins, pr-ansvarig på Dark Horse Comics, som kläckte den slagkraftiga slogan ni ser till vänster. Många riktigt bra serier har getts ut under det baneret, mer om dem längre ned. Tyvärr kändes som att hela mitt år kämpade för att leva upp till denna profetia. Det som startade lavinen var att min vän och förebild Kristiina Kolehmainen, Serietekets grundare och mycket annat, efter en lång kamp till slut dukade under för cancern den 27 mars. Samma vecka genomförde jag Stockholms H.P. Lovecraft Festival tillsammans med mina nya vänner från The H.P. Lovecraft Historical Society, samarbetspartners som SF Bokhandeln och ett gäng trogna volontärer. Det var ett projekt jag drömt om länge och att vi lyckades göra det till en sådan succé under så pressade förhållanden känns närmast overkligt. Att det satte tonen för hur jag hanterade sorgen efter Kristiina var kanske mindre bra. Ett par veckor senare var det dags för Stockholms Internationella Seriefestival som med Ola Hellsten och mig i spetsen för arbetsinsatsen även den blev en framgång. Så rullade det på kommande månader. Jag fortsatte begrava mig i arbete, drack för mycket på fritiden och höll med varierande grader av framgång ett socialt liv, diverse besattheter och projekt rullande. Kraschen kom, som ni säkert redan räknat ut, till sist i mitten av november av omständigheter som jag inte tänker gå in på här.
Fortsätt läsa Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden
Scene of the Crime
Jag har i andra sammanhang redan konstaterat att det här serieåret för mig varit dominerat av Ed Brubakers verk. Winter Soldier och framförallt Fatale visar kontinuerligt vilken förmåga han har att gjuta nytt liv i ämnessfärer (i dessa fall spionaction samt ockult skräck) som känns så grundligt genomtröskade att hans innovationer är lika glädjande som förvånande. Med detta i åtanke känns det utmärkt passande att det redan i november kom en i alla bemärkelser hård klapp till alla Brubakerfans i form av en ny upplaga av hans genombrottsverk.
Fortsätt läsa Scene of the Crime
Illustration: Michael Lark
Tusch: Sean Phillips
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Lobster Johnson
Att jag verkligen uppskattat Mike Mignolas Year of Monsters, där klassiska monster fått varsitt omslag, har jag återkommit till ett par gånger under året. Men 2012 hade också kunnat kallas Year of the Claw med tanke på att vi efter en femårig torka fått en uppsjö av nya pulpdoftande serier med Lobster Johnson. Störst uppmärksamhet har givetvis miniserien The Burning Hand fått, men han har även dykt upp i Dark Horse Presents och i ett par one shots. (SPOILERS! Efter hoppet!) Fortsätt läsa Lobster Johnson
Illustration: Tonči Zonjič, Wilfredo Torres, Joe Querio
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4+, 3, 2, 4+/5
Untold Tales of the Punisher Max # 1–5
Tidigare i år skrev Henrik Ö om avslutningen på Jason Aaron och Steve Dillons tid på The Punisher Max. Sin vana trogen följer Marvel upp en längre The Punishersvit med att bjuda in mer eller mindre namnkunniga kriminalförfattare till att pröva på figuren. Resultaten har tidigare varit minst sagt ojämna. Girls in White Dresses, skriven av Gregg Hurwitz och tecknad av Laurence Campbell, där The Punisher hjälper invånarna i en mexikansk gränsstad att lösa mysteriet med försvunna flickor är ett riktigt schysst album. Exkursionen till de inavlades träskmarker som Victor Gischler och Goran Parlov bjöd på i Welcome to the Bayou (aka ”the dark side of Dukes of Hazzard”) är å andra sidan ett av de mer penibla inslagen i The Punishers kanon. Hur blev utfallet denna gång? Fortsätt läsa Untold Tales of the Punisher Max # 1–5
Illustration: Roland Boschi, Connor Willumsen, Matteo Buffagni, Fernando Blanco, Mirko Colak
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Building Stories
”Det är synd om människorna,” är ett omkväde som guden Indras dotter tar till i Ett Drömspel av August Strindberg. Efter att ha tagit mig igenom den i alla avseenden tunga låda som är Chris Wares senaste uppvisning i ”nydanande pappersmasseanvändning” (som det hette i Previews katalogtext) är det lätt att hålla med. Åtminstone vad det gäller människorna i lådan. Mycket av historien har gått som följetong i The New York Times sedan tidigt 2000-tal, en del av den kunde man läsa i Acme Novelty Library nummer 18 eller i McSweeney’s Quarterly Concern. Men som vanligt i Wares fall så är det kanske inte i första hand vad han berättar utan hur han går till väga som är poängen. Fortsätt läsa Building Stories
Förlag: Pantheon Books
Betyg: 4+/5
Halloween 2012: Fem omistliga skräckvolymer
Illustration: Virgil Finlay
Halloween är den högtid jag ser mest fram emot att fira, utöver min egen födelsedag, varje år. Nu är det en dryg vecka kvar och ett bra sätt att välkomna spöksäsongen är givetvis att läsa någon av de fantastiska skräckserier som kommit ut det senaste året. Först ut är…
Creepy Presents Richard Corben (Dark Horse Comics)
Få seriekonstnärer har uppvisat en sådan talang för att avbilda såväl utblommande skönhet som skräck och förruttnelse som Corben. Ibland, som på omslaget här bredvid, kombinerar han dessa talanger i en och samma figur med ett resultat som väcker motstridiga känslor hos betraktaren. I Dark Horses korpulenta volym hittar du allt som Corben under 70-talet tecknade för Warren Publishings magasin Creepy och Eerie, men i vanlig god ordning har Uncle Creepy tagit åt sig hela äran och knipit titeln. Det är mer än 300 sidor fyllda av de tre oheliga b:na: Blod, Bröst och Bestar. Klassiska samarbeten med Doug Moench och andra radas upp vid sidan av helsidesillustrationer och omslag. Dessutom ett fylligt förord av José Villarubia som sätter Corbens bidrag till seriekonsten i ett bredare perspektiv. Fråga inte, köp bara!
Dark Country (Raw Studios)
Thomas Jane har jag gillat sedan beatnikrullen The Last Time I Committed Suicide (Stephen Kay, 1997) och varit ett stort fan av sedan ogint utskällda The Punisher (Jonathan Hensleigh, 2004). Att han gillar serier är inte direkt en hemlighet vilket gör att detta projekt känns helt naturligt. Filmen som Jane gjorde 2009 passerade mig tyvärr obemärkt förbi då filmbolaget i elfte timmen bestämde sig för att inte ge den biodistribution i 3D som det ursprungligen var tänkt. Istället smögs den ut på dvd och via filmfestivaler. Här tolkas originalnovellen av Tab Murphy och filmen visuellt av skrapkartongsmästaren Thomas Ott och allt klaffar perfekt. Noirstämningen är tät i historien om ett nygift, rusigt par vars smekmånad tvärt förbyts i en mardröm efter en olycka på en ödslig väg i öknen. Som ett extra grymt avsnitt av Twilight Zone får man en mardrömsloop serverad av sällan skådat slag. Slutet är en rejäl spark i solar plexus.
Som om det inte vore nog är volymen tryfferad med Murphys text och mängder av material kring skapandet av filmen. Blir nog till att skaffa den sistnämnda per omgående också.
Abe Sapien Volume 2: The Devil Does Not Jest and Other Stories (Dark Horse Comics)
Jag är pinsamt medveten om att jag i år helt tappat bollen vad det gäller bevakningen av mina favoriter i Hellboygänget. Mike Mignola, John Arcudi och deras växande stall av fantastiska tecknare har fullkomligt pumpat ut serier med genomgående hög kvalitet vilket gör att malören svider ännu lite mer. Hur som helst så släpptes i april denna samling med diverse one/two shots med allas vår gälmannafavorit Abe Sapien. Titelhistorien där en ”rutinuppföljning” av gammal enstöring med ockulta intressen mycket snabbt leder till fekalier i fläkten och en mer än lovligt rådbråkad hjälte är kronan på verket. Inte minst då den gjorde att jag fick upp ögonen för James Harren som sedan fortsatt imponera med senigt kraftfulla monsterteckningar i exempelvis, håll i er nu, B.P.R.D. Hell On Earth: The Long Death. Även ”odöda på rysk ubåt” historien The Abyssal Plain med mer avrundad tuschsvärta av Peter Snejbjerg gör denna samling till ett givet köp.
H.P. Lovecraft – Het Onzienbare en Andere Verhalen (Oog en Blik)
Med tanke på att jag häromveckan avrundade Stockholms H.P. Lovecraftfestival II på Kulturhuset i Stockholm, kunde man kanske tro att jag skulle känna mig mätt på gentlemannen från Providence och hans fasor med namn illa lämpade för mänsklig talapparat och syntax. Så är det dock inte. Karlen och hans livsverk upphör aldrig att fascinera mig. Så gissa om jag skrockade förnöjt när jag halade upp Creepy # 10: The Finest in Lovecraftian Horror ur serieleveransen förra måndagen.
Tyvärr så höll innehållet inte riktigt vad det lovade med undantag för Jim och Ruth Keegans biografiska skisser och en snajdig novell av John Arcudi och Richard Corben. Mer än håller måttet gör dock nederländske Erik Krieks Lovecrafttolkningar från i våras. Med start i den ganska lågmälda novellen ”The Outsider” ger han sig sedan på klassiker som ”The Colour Out of Space” och ”The Shadow Over Innsmouth”, allt med samma säkerhet i svärtan och en egen vinkling. Än så länge finns boken enbart på nederländska och spanska men fler upplagor är på väg. Min avsikt är att bjuda in Kriek till någon av de festivaler jag arrangerar nästa år. Till dess får ni hålla till godo med en intervju jag gjorde i våras som ni kan läsa här.
Fatale: Death Chases Me (Image)
Många som ger sig på att tolka Lovecraft tror att det räcker att slänga in lite tentakler och någon ockult bok som driver folk till vansinne. Det har förvisso gett upphov till en del lyckade pastischer men få verk som tänjer gränserna för skräckskildringar på det sätt som Lovecraft själv gjorde när det begav sig. Se exempelvis Creepy # 10! De snedstegen lyser verkligen med sin frånvaro i Ed Brubaker och Sean Philips Fatale. Istället har man tagit fasta på vad som är det centrala i många av Providencesonens verk: den personliga apokalypsen i mötet med uråldrig ondska. Vad som händer med en människa när allt man trodde sig veta och tog för givet om sig själv och världen visar sig vara en stor lögn. De handlingar man är beredd att utföra i jakten på kärlek eller långt dunklare mål och hur man lever med konsekvenserna. Här får Lovecraftklichéerna samma deluxebehandling som hjältepulpen fick i Incognito och resultatet är en modern klassiker i vardande.
