Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

MPH #1-5

söndag 7 juni, kl 21:55 av 0 kommentarer

MPH_TP_01Ett mystiskt piller som kallas MPH har gett Roscoe, hans flickvän Rosa, bästa vännen Chevy och Rosas lillebror Baseball supersnabbhet. Det finns dock bara ett begränsat antal piller kvar så vännerna beslutar sig för att lämna hemstaden Detroit och ger sig ut på en supersnabb rånarturné för att få så mycket av kakan de bara kan innan det roliga tar slut. Dock är FBI dem på spåren och detta med hjälp av den mystiske Mr. Springfield som verkar veta mer om ungdomarna än vad de själva gör.

När jag började läsa MPH av Mark Millar och Duncan Fegredo hade jag väldigt låga förväntningar. Millars berättelser kan vara riktigt bra när han vill men på senare tid har det blivit allt svårare att hitta guldkornen. Redan från första numret är det också solklart att MPH egentligen bara är ett filmmanus i serieformat precis som hans efter ett nummer genomusla Chrononauts. MPH var dock stundtals spännande men svämmar också över av klichéer, själva handlingen har mer hål än en schweizerost och slutet var för bra och till och med lite gubbsjukt.

Fortsätt läsa MPH #1-5

Manus: Mark Millar
Illustration: Duncan Fegredo
Färgläggning: Peter Doherty
Förlag: Image Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Black Science Vol. 2: Welcome, Nowhere

fredag 5 juni, kl 23:57 av 0 kommentarer

BlackScience_Vol2-1Framtiden för The Anarchist League of Scientists ser dyster ut. Hittills har de oregelbundna dimensionshoppen mellan främmande och livsfarliga världar kostat expeditionen tre av dess medlemmar, inklusive ledaren Grant McKay, och nu står Shawn, Nate och Pias liv på spel. De råkar nämligen vara huvudrätten vid en storslagen ceremoniell festmåltid men räddas i sista minuten av Kadir i skinande blank rustning.

Första volymen av Black Science var en mycket trevlig bekantskap från förra året och mina förväntningar på Black Science Vol. 2: Welcome, Nowhere (som består av Black Science #7-11) av Rick Remender och Matteo Scalera var skyhöga och synd var väl det för jag blev grymt besviken.

Fortsätt läsa Black Science Vol. 2: Welcome, Nowhere

Manus: Rick Remender
Illustration: Matteo Scalera
Färgläggning: Dean White, Michael Spicer
Förlag: Image Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Ariol: Jag är en åsna!

fredag 5 juni, kl 21:16 av 0 kommentarer

ariolEmmanuel Guibert är en serieskapare som jag håller högt, både The Photographer och Alan’s War är stora serieupplevelser som jag varmt kan rekommendera. Guibert står för manus till den tredje boken i Rabén & Sjögrens barnseriesatsning som jag recenserar, Ariol: Jag är en åsna! För teckningarna står Marc Boutavant. Ariol är för de flesta nog mest känd från tv, serien har gått på Barnkanalen tidigare men nu var det ett tag sedan jag såg den. Jag vet faktiskt inte vad som kom först, om det var tv-serien eller serien. Precis tv-serien. Serier är serier.

Teckningarna är rätt enkla och ibland lite småfula men jag vill minnas att tv-serien såg likadan ut. Men det ska sägas att de funkar utmärkt och Ariol är överlag en trevlig om än något ojämn serie som utspelar sig både hemma och i skolan. Ariol spelar tennismatch med sig själv (det är lättare att vinna då), han har språklektion, gymnastiklektion och är lite oense med föräldrarna. Ibland är det småkul och ibland lite småtrist. Albumet består av ett antal kortare serier där jag gillar de lite enklare som Operation Bankomat och Matchboll medan Krullis och Superhästen blir lite väl snackiga utan att det leder någonvart. Till seriens fördel är att den inte lider av att den är fransk. Med det menar jag att den likaväl kunde utspelat sig i Sverige, det är rätt vanliga situationer som Ariol möter och som ett svenskt barn känner igen lika bra som ett franskt. På det stora hela tycker jag Ariol är en småcharmig serie som är bättre än vad jag minns tv-serien. Att betyget inte blir högre beror på att barnomdömet först var inte så bra och sedan efter lite funderande sådär. Hittills är Trollskogen favorit där.

Manus: Emmanuel Guibert
Illustration: Marc Boutavant
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Folkets röst del 1

måndag 1 juni, kl 21:37 av 0 kommentarer

folketsrosttardiFolkets röst av Jacques Tardi efter Jean Vautrins roman har jag sett fram emot att läsa länge. Serien är Tardis serieversion av Vautrins roman om Pariskommunen 1871, en revolt i Paris. Placebo Press förra Tardi-utgåva, Skyttegravskriget, är ett mästerverk om första världskrigets vansinne. Folkets röst som jag sett fram emot så länge är däremot ett misslyckande. I samma anda som i Adéles extraordinära äventyr får vi möta ett myllrande persongalleri, så myllrande att personer plötsligt dyker upp i handlingen och presenteras som att man redan bör känna till dem. De franska namnen flödar än hit och en dit, namn på personer som inte ens förekommer i serien slängs hit och dit. Det är förvirrande och berättelsen blir lidande av det omåttliga persongalleriet och det tar gott och väl halva serien innan det sansar sig något. Polisen Grondin, horan La Pucci, mördaren Caracole, kapten Tarpagnan, nån fotograf, en polisinfiltratör, ett par lumpsamlare, en stark man i leopardtrikå osv. Man får som sagt inte lära känna någon närmare och alla karaktärer är väldigt ytligt presenterade vilket kanske varit okej om Tardi fokuserat på den stora berättelsen om Pariskommunen men den döljs snarare av det trots de spridda yrkena ointressanta persongalleriet, ointressanta för att de bara är yta.

Jag ska kanske sticka emellan med att Tardi teckningsmässigt är i fin form med sin karaktäristiska stil men inte ens det förmår lyfta serien. Det allra värsta är inte det omåttliga persongalleriet utan dialogen. Mon dieu! Det pratas. Å det pratas. Å så pratas det lite till. Oavsett om det är en intellektuell eller en lumpsamlare så är språket olidligt svulstigt och anspråksfullt och det blir bara så löjligt. Jag antar att det är Vautrins prosa som är så olidligt värdelös, jag tror nämligen inte att det är översättningen som är boven här. Jag citerar för att exemplifiera ”Jag återvänder till tidningen! Bara orden kan föra de brinnande gatornas talan!” (intellektuell) ”Jag ber dig Edmond, ge mig min frihet, lås upp buren!” (horan) ”Det industriella feodala borgerskapet har spelat ut sin roll! Utsugarnas tid är över! Den gode Gudens tid är över! BADINGUET är kokt… FOTRIQUET foljer i hans spår!” (lumpsamlaren). Så där håller det på över 160 sidor. Det blir en plåga och jag fick dela upp läsningen för att orka läsa ut eländet. Det finns bra serier av Tardi, men det är bara att konstatera att det som getts ut av honom på svenska är av blandad kvalité. Läs något annat av honom, förutom Skyttegravskriget, rekommenderar jag Dödens adress eller Adéles extraordinära äventyr som är betydligt bättre om än inte i närheten av mästerverk. Folkets röst är tyvärr kass.

Manus: Jean Vautrin & Jacques Tardi
Illustration: Jacques Tardi
Förlag: Placebo Press
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Southern Bastards Vol. 2: Gridiron

fredag 29 maj, kl 13:21 av 1 kommentar

SouthernBastards_tp_02Andra volymen av Southern Bastards, Jason Aaron och Jason Latours brutala skildring av den amerikanska Södern, tar ett steg tillbaka för att vi ska lära känna High School-laget Runnin’ Rebs tränare Euless Boss och vad det var som fick honom att bli fruktad i hela Craw County Alabama med omnejd. Mobbad och utstött av alla, utan mor och med en notorisk småtjuv till far som bara satte käppar i hjulet för honom och aldrig såg honom för vad han var. Den ende som ser hans potential är den tidigare fotbollsspelaren Big som blev blind efter en hård tackling och istället jobbar som Ball Boy åt Runnin’ Rebs. Big ger Euless hopp och lär honom allt han kan, något han senare ångrar bittert eftersom Euless visar sig vara en tvättäkta Southern Bastard.

Fortsätt läsa Southern Bastards Vol. 2: Gridiron

Manus: Jason Aaron
Illustration: Jason Latour
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Jupiter’s Circle #1

torsdag 28 maj, kl 12:31 av 0 kommentarer

JupitersCircle-01-A-ad462-3ae33Året är 1959 och Utopian, Lady Liberty, Blue-Bolt och de andra superhjältarna avvärjer ytterligare ett hot mot mänskligheten, den här gången i form av en desorienterad gigantisk bläckfisk från yttre rymden som lever på mänskliga minnen. Livet leker för våra supervänner men snart kommer sötebrödsdagarna vara över. En av dem, Blue-Bolt, lever nämligen ett komplicerat trippelliv som superhjälte, läkaren Richard Conrad, men också som homosexuell i en tid när hjältar och idoler var vita, kristna och heterosexuella och när den ökände FBI-chefen J. Edgar Hoover avslöjar hans hemliga identitet är det början på slutet på en gyllene era.

Fortsätt läsa Jupiter’s Circle #1

Manus: Mark Millar
Illustration: Wilfredo Torres
Färgläggning: Ive Svorcina
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Mamma Mu firar Kråkan

tisdag 26 maj, kl 21:28 av 0 kommentarer

mammamuMamma Mu av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist har jag läst med glädje för mina barn. Underbara barnböcker som fyllts med värme av Wieslanders manus och fantastiska teckningar av Nordqvist. Jag har även hängt med Mamma Mu på Parkbadet i Sandviken och lyssnat på cd-skivor. Mamma Mu är en favorit. Så då borde allt vara frid och fröjd när en favorit förenas med min favoritkonstform serier?

Nä, nu blir det tyvärr inte så. Mamma Mu firar kråkan, som är del av Rabén & Sjögrens barnseriesatsning, är tyvärr bara en sämre serieversion av böckerna. Lite som när man överför en riktigt bra roman till film med halvrisigt resultat. I serieversionen är det inte Nordqvist som står för teckningarna utan Micaela Favilla. Ingen skugga ska dock falla över henne, hon gör ett bra jobb med att fånga Mamma Mu och Kråkan och hennes stil ligger väldigt nära Nordqvists. Det är istället det mindre formatet med just serierutor som inte funkar för mig. I bilderböckerna vilar man ögonen på Nordqvists teckningar i stort format medan man läser en hel del text (för att vara bilderbok alltså) medan det här istället är ett överflöd av pratbubblor i de små väldigt konventionella serierutorna. Om jag inte läst bilderböckerna hade jag antagligen varit mer positiv för serien funkar som serie men men har man läst bilderböckerna om Mamma Mu så är det här bara en sämre variant som faktiskt kastar en liten skugga över barnseriesatsningen. Kände man från Rabén & Sjögrens sida att man inte litade fullt ut på de andra serierna utan ville slänga med en patenterad storsäljare i form av Mamma Mu? Mamma Mu i serieform hade jag gott kunnat vara utan. Så läs bilderböckerna för barnet/en istället, de är helt enkelt så mycket bättre. Lite fult även att inte ha med Micaela Favillas namn på förstasidan. Lite anonymisering a la forna tiders serietidningar.

Manus: Jujja Wieslander & Sven Nordqvist
Illustration: Micaela Favilla
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Multiversity #2

söndag 24 maj, kl 22:24 av 0 kommentarer

The-Multiversity-2-300x461Första numret av Grant Morrisons The Multiversity kom ut i augusti 2014 och efter sju one-shots med äventyr i olika alternativa versioner av DC:s universum sluts nu cirkeln med The Multiversity #2. Vi får åter stifta bekantskap med President Superman, Captain Carrot, Aquawoman och de andra hjältarna som nu ställs öga mot öga med de mörka krafter som vill förstöra hela Multiversum. Nix Uotan, den siste väktaren av Multiversum är nu i The Gentrys kontroll och så fort han har löst en kosmisk version av Rubiks kub i 17 drag är tiden ute för våra hjältar och hela Multiversum.

Grant Morrisons episka saga är en intrikat och fascinerande bergochdalbana fullspäckad med meta-koncept, fjärde barriären, Easter Eggs och stundtals helt häpnadsväckande bra seriekonst. Min absoluta favorit är fortfarande The Multiversity: Pax Americana #1 (tecknad av Frank Quitely) men flera av de övriga numren är helt lysande och hela serien är på det hela taget något av det bästa jag läst på senare år. Jag tycker dock Morrison är lite retfull när han bara ger oss smakprov på olika världar i Multiversum i seriens fristående one-shots. Jag förstår, nästan, att allt hänger ihop med den övergripande berättelsen men alla one-shots är så intressanta och väcker så mycket frågor och önskningar om mer att jag gladeligen skulle hoppa på tåget om dessa blev sju fortgående serier. Om målet för Morrison var att kratta i manegen så att andra kreatörer kan fortsätta utforska de olika delarna i DC:s Multiversum så har de verkligen fått en präktig räkmacka men det står tyvärr skrivet i stjärnorna.

Fortsätt läsa The Multiversity #2

Manus: Grant Morrison
Illustration: Ivan Reis
Tusch: Joe Prado, Eber Ferreira, Jaime Mendoza
Färgläggning: Dan Brown, Jason Wright, Blond
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Sheltered Vol. 2

lördag 23 maj, kl 22:45 av 0 kommentarer

sheltered_tp_v2Cliff Sellers har efter en himla massa strul äntligen lyckats få tag i solpanelerna som beställdes av Ryan Barnard, en av innevånarna i det avlägset belägna Safe Haven som förbereder sig för vad de tror är den stundande apokalypsen. Efter en lång och besvärlig körning med storm och isiga vägar kommer Cliff och hans två medpassagerare äntligen fram men Ryan är borta. Istället möts han av Ryans son Lucas, lägrets nye ledare. Lucas är en fullblodspsykopat som med manipulation och en skicklig tunga skaffat sig denna maktposition efter att ha övertygat sina jämnåriga att deras bästa chans att överleva en stundande katastrof är att döda alla vuxna i lägret. Efter den blodiga massakern på föräldrarna är Lucas redo för nästa steg men tas på sängen när Cliff och hans vänner anländer. Inte blir det bättre av att lägret nu domineras av nervösa och misstänksamma barn med alldeles för mycket skjutvapen.

Fortsätt läsa Sheltered Vol. 2

Manus: Ed Brisson
Illustration: Johnnie Christmas
Färgläggning: Shari Chankhamma
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lady Killer #1-5

söndag 17 maj, kl 18:38 av 0 kommentarer

26351Den här våren har jag utforskat fyra nya serier från Dark Horse Comics: Ei8ht av Rafael Albuquerque (vars första nummer jag redan recenserat), Neverboy av Shaun Simon och Tyler Jenkins, Past Aways av Matt Kindt och Scott Kolins samt Lady Killer, skriven av Joëlle Jones och Jamie S. Rich och tecknad av samma Jones, som avslutades i veckan och därmed blir föremål för en liten recension.

Serien utspelas 1962 (vi får inget bestämt årtal i berättelsen men avslutningen av serien äger rum vid invigningen av 1962 års världsutställning i Seattle med Space Needle och allting) där vi får möta Josie Schuller som lever ett minst sagt spännande dubbelliv. För vänner och bekanta, och framförallt hennes aningslöse man, är hon den typiska hemmafrun som tar hand om två bedårande tvillingflickor, hus och hem och även en del ideell välgörenhet. Josies ”välgörenhetsarbete” består dock för det mesta av beställda mord, en verksamhet som hon sysslat med i femton år. Dock börjar hennes uppdragsgivare tvivla på hennes prioriteringar och lojalitet. Hon börjar bli en risk och risker måste man stävja snabbt innan de blir ett allvarligt problem.

Fortsätt läsa Lady Killer #1-5

Manus: Joëlle Jones, Jamie S. Rich
Illustration: Joëlle Jones
Färgläggning: Laura Allred
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...