I samband med Uppsala Comix så släpps Daniel Thollins En ohelig allians av Albumförlaget. Serien utspelar sig under Karl XIIs tid och handlar om några karoliner på specialuppdrag. Ser väldigt lovande ut och jag är riktigt nyfiken på serien. Tur att Uppsala Comix går av stapeln redan slutet av mars. Nedan ett utdrag ur albumet.
Dags för den hittills kortaste recensionen på Shazam 🙂 Klassikern Lucky Luke ges numera ut av Albumförlaget och Achdé står numera för både teckningar och manus till Morris skapelse. I En cowboy blir till berättas om hur den lille Lucky Luke hittas av en cowboy bredvid en delvis sönderbränd och attackerad vagn, föräldrarna hittas inte. Sedan följer ett antal ensidesepisoder om hur den lille bebisen tas om hand av en salongsägarinna och olika tokigheter med en Lucky Luke i småskoleåldern. Den unge Luke känns igen, samma kläder fast nu snabb med slangbellan istället för pistolen. Det är småkul överlag när han hittar på grejer med kompisarna som slangbellsduell, inte vill bada, leker plockepinn med ett piggsvin osv. Som en bonus får man även stifta bekantskap med hans häst Jolly Jumper. Längst ner på varje sida finns en rad med fakta från Vilda Västern för vetgiriga yngre och äldre för den delen. För det här albumet riktar sig främst till yngre även om äldre läsare givetvis kan ha kul åt den unge Luke och se likheterna med den vuxne. Achdé behärskar Lucky Luke-stilen fint och även den som inte läst ett album på ett tag känner igen sig. Det är kul att få en inblick i Lucky Lukes uppväxt, skulle någon mot förmodan inte vilja läsa om den är det bara att hoppa över albumet. Jag kan iaf varmt rekommendera den, perfekt om du vill introducera en yngre förmåga till Lucky Lukes värld.
Efter flera lovprisande recensioner av Rikard är det så min tur att sälla mig till hyllningskören av Dennis Gustafssons förträffliga följetong om Viktor Kasparsson som ges ut av Albumförlaget. Jag har införskaffat och njutit av alla album, utom första samlingen Viktor Kasparssons Makabra Mysterier som tyvärr är slut på förlaget, men förhoppningsvis får vi en ny utgåva för Dennis Gustafssons karaktär förtjänar att läsas av många.
Årets utgåva, Viktor Kasparsson: Syndaätaren, består av två delar: först får vi en inledande prolog, En Syndabocks Begravning, som utspelar sig några år bakåt i tiden i Kasparssons liv, närmare bestämt våren 1919, och huvudnumret, Förbannelsen, som utspelas sju år senare, några månader efter händelserna i tredje albumet Blodsband.
Fortsätt läsa Viktor Kasparsson 4: Syndaätaren
Jag skulle och borde kanske ha skrivit hela titeln men den är faktiskt löjligt lång: Det tredje testamentet: Julius III: Uppenbarelsen 2/2. Julius Publius Vindex som pga sin ärelystnad fallit i onåd i Rom och hamnat i en slavgruva i Judéen har flytt från gruvan tillsammans med sin dotter och den man som judarna tror är Messias. De har förts av troende till gömstället Ein Guedi där en rabbin övertygar den tidigare slaven att han är Kristi bror. Hans öde är att uppenbara det tredje testamentet och tillsammans med en grupp trogna ger han sig av för att följa sin inre kallelse. Julius slår motvilligt följe, mest för att han vill störta romarna i Judéen men även för att han lovat sin dotter det. I förra delen besökte gruppen det legendariska Babylon men färdas nu än längre österut genom okända marker. Förutom en hård natur följs de av demoner till krigare. Pga de påfrestningar och även dödsfall som drabbar gruppen börjar allt fler vackla i tron på att han som lett dem verkligen är Messias. Är han en bluff eller är han något mer?
Thimothee Montaignes teckningar fortsätter att hålla hög klass liksom färgläggningen av Francois LaPierre. Fuktigheten och otryggheten i djungeln skildras skickligt liksom gamla tempel och actionsekvenserna då någon form av vikingatyper anfaller. Det är storslaget och man förstår att mycket står på spel. ”Messias” drabbas även själv av tvivel på om han är den utvalde och hans själsliga kamp ges en del plats. Det funkar väl sådär. Det jag gillar mest är äventyret och män på ett uppdrag som färdas genom okända miljöer och möter olika hot och drabbas av inbördes splittring. Som ateist har jag däremot otroligt svårt för all religiositet, följeslagarnas behov av tro är irriterande och drar ett löjets skimmer över handlingen. Det är väl storögt för att jag ska kunna ha överseende med det och dialogen blir därefter dvs svulstig och stel. Men någon med mindre antipati än jag mot religioner kanske inte hänger upp sig på det. Det känns lite i den här delen som att serien står och stampar och det händer inget som för serien framåt men kanske klarnar det i kommande del. Sammantaget så tycker jag att Julius-serien hittills är svagare än Det tredje testamentet men jag kommer att hänga med och se vad som händer för att jag vill veta mer om all bakgrund än det som avslöjats så här långt.
Jag var väldigt positiv till de två första delarna av Det var en gång i Frankrike som Albumförlaget ger ut. Serien handlar om den judiske skrothandlaren Joseph Joanovici och framförallt om hans liv före, under och efter andra världskriget. I tredje delen, Polisens heder, fortsätter Joseph sina affärer med tyskarna, affärer som räddat honom och andra från att skickas till läger.Men tyskarnas krigslycka är på väg att vända och de allierades landstigning närmar sig. Joseph inser därför att han måste hjälpa motståndsrörelsen, har han inga på sin sida vid krigsslutet kommer han definitivt att dömas hårt som kollaboratör. Han inleder därför att samarbete med motståndsrörelsen samtidigt som han fortsätter samarbetet med tyskarna, det är ett farligt dubbelspel med höga insatser. Som titeln antyder spelar den franska polisen en viktig roll i albumet.
I Polisens heder så får man följa händelseförloppet i kronologisk ordning till skillnad mot de tidigare delarna. Det som är sig likt är det högklassiga manuset och de dito teckningarna. Joseph är en fixare av rang men kan inte hantera allt och alla de olika hoten mot honom och andra bygger upp en spänning som håller sig genom albumet. Detta även om man vet vilka som lever efter kriget genom de tidigare delarna. Det blir väldigt mycket av ett kammarspel men ett skickligt sådant och de dramatiska händelserna med den vändande krigslyckan och Frankrikes begynnande befrielse bildar en bra fond. Det finns ytterligare tre delar utgivna i Frankrike och jag ser verkligen fram emot kommande delar. Det var en gång i Frankrike är definitivt en av de bästa serier som Albumförlaget gett ut.
Albumförlaget har trevligt nog för första gången beviljats stöd av Kulturrådet och det för Christoffer Saars debutalbum Mitt namn var Ozymandias. Jag skulle vilja påstå, med risk för att avslöja grunda kunskaper om de senaste decenniernas svenska serier, att Saars debut är av det ovanligare slaget eftersom det är en filosofisk serie. Inledningsvis är det väldigt oklart vad Saars serie handlar om och vad han vill ha sagt med den. Däremot står det tidigt klart att Saar är en bra tecknare med ett bildspråk som påminner en hel del om Moebius även om en teckningsstilen är en annan så är fantasifullheten stor. Serien är också genomgående skickligt upplagd, spana in några sidor hos Albumförlaget. Huvudperson är Saar själv som besöker sitt inre. Om det här låter pretto och så gott som oläsbart så var det så jag själv kände när jag började läsa efter att albumet legat oläst ett bra tag. Men albumet är vare sig pretto eller oläsbart. Ett tydligt och ur min synvinkel oerhört sympatiskt budskap framträder. Det är inget budskap som trycks i ansiktet som i vissa svenska plakatserier utan det just framträder. Saar ifrågasätter alla ideologier och framförallt att blint följa en ideologi och de följder det ger. Det budskapet är tydligt utan att man blir skriven på näsan, så inget plakat 🙂 Man kan tolka olika delar av serien olika beroende på preferens. T.ex. den höjda handen av människor som höjer som försöker ta sig in till de upphöjda lugna husen från sina konflikter, är det människor som vill in i Europa eller Sverige och är de två gubbarna Europa och Sverige som inte vill låta andra störa lugnet eller vara en del av en större värld. Men det är upp till betraktaren. Mitt namn var Ozymandias är ett relativt kort album (36 sidor) som har desto mer att säga. Läs det och unna dig en tankeställare.
Bouncer är nu framme vid sjätte delen och det blir inte mindre blodigt. Bouncer utspelar sig i en väldigt brutal Vilda Västern. I Svarta änkan söker Bouncers fars stam upp honom för att se om han är värdig att utses till väktare över deras heliga marker. Samtidigt siktar den brutala Mrs Hartens på att köpa upp så mycket mark som möjligt för att få kontroll över den ack så viktiga vattentillgången i det väldigt torra området. Till sin hjälp har hon legoknekten Gallagher och hans mannar liksom Axe-Head (han har ett yxhuvud halvvägs in huvudet) och hans gäng. Oskyldiga kommer att komma i kläm och blod kommer att flyta.
Bouncer-serien har varit lite ojämn med del 3, Ormarnas rättvisa, som något av en höjdpunkt även om de två första delarna var väl så bra. Tyvärr är inte Svarta änkan så bra. Visst är Francois Boucqs teckningar fortsatt bra och färgläggningen är även den bra. Berättelsen i sig är i grunden rätt bra och det skulle kunnat bli bra men Jodorowsky lyckas sänka anrättningen. Det allra sämsta är att flera av personerna handlar väl ödesbundet, det är som att det inte i någon del kan påverka det som händer utan de rycker på axlarna och ger sig in i saker utan att ifrågasätta det. Det blir lite väl mycket av det i albumet och känns alltför ofta helt ologiskt. Dialogen är dessutom floskligare än någonsin och samtidigt väldigt högtravande. Jag tror att skulden till detta framförallt ligger på Jodorowsky men även lite på översättningen. Sammantaget blir del 6 ointressant trots ett karaktärsgalleri som inte hade skämts för sig i Adelés extraordinära äventyr.
Albumförlagets utgivning av franska äventyrssuccén Lanfeust från Troy är nu framme vid tredje albumet, Slottet or-Azur. Snabbguide: Alla har en magisk kraft, om Lanfeust kommer i kontakt med en magohammots elfenben får han alla krafter. Tyvärr får även piraten Thanos det och de är båda på jakt efter ett svärd med skaft av elfenben. I tredje albumet har våra hjältar och hjältinnor har lämnat Eckmül med båt för att ta sig till Baronien genom att tvinga pirater tillhörande Thanos att föra dem dit. Tyvärr dyker Thanos som har den otrevliga förmågan att förflytta sig till alla platser han varit på tidigare genom någon variant av Star Trek-strålen och det hela slutar med att skeppet kraschar mot Baroniens stränder. I Baronien slåss ett antal baroner mer eller mindre konstant mot varandra och man gillar inte magi. Baron Averöes är en skrämmande man som försöker lägga under sig hela Baronien och våra vänner blir inblandade i kriget.
Som jag skrivit tidigare så är det här ett riktigt fläskigt grabbäventyr. Cian och Cixi är sin magi till trots mest ögonfägnad och serien hade inte direkt klarat Bechdel-testet. Men det som räddar serien och gör att jag gillar den är att det är ett underhållande fläskigt grabbäventyr som bara blir bättre och bättre. Både Cian och Lanfeust är klassiskt vackra och ärliga unga älskande i sann sagotradition medan Cixi också är lite kul när hon inte bara posar och trollet Hebus livar också upp tillställningen. Baron Averöes tillför lite välbehövlig ondska och distraktion i våra vänners jakt efter svärdet som tillhör baron Or-Azurs son. Actionsekvenserna är klart fläskigare här och stridsscenerna i slutet är riktigt snygga. Så Arleston och Tarquin håller stilen och lyfter lite. Jag tycker den här delen är den bästa hittills.
I höstas slog Albumförlaget till och gav ut två album i en serie samtidigt, Det var en gång i Frankrike 1: Herr Josephs imperium och Det var en gång i Frankrike 2: Korparnas svarta flykt. Serien kretsar kring Joseph Joanovici, en judisk skrothandlare. Serien tar sin början med en pogrom i Josephs födelsestad av tsarens styrkor och fortsätter till Frankrike där Joseph gifter sig med sin barndomskärlek Eva. Han får jobb hos Evas farbror som är skrothandlare och efter ett tag har han manövrerat ut honom och tagit över firman. Han fortsätter att göra bra affärer, både tillåtna och otillåtna, och blir allt rikare både vad gäller pengar och inflytande. När kriget kommer är det tur att han gjort affärer med tyskarna innan kriget eftersom snaran dras åt kring de franska judarna. Serien hoppar mellan olika perioder i Joseph Joanovics liv och efterhand fogas bitarna samman.
Fortsätt läsa Det var en gång i Frankrike 1-2
Lucky Luke läste jag en hel del när jag var yngre men utöver någon enstaka omläsning vid besök hos mina föräldrar har jag knappt läst Lucky Luke de senaste 20 åren. De verkliga klassikerna bland Lucky Luke- serierna skapades av Morris som startade serien 1946 tillsammans med Goscinny som började skriva manus till serien 1955 vilket han gjorde fram till sin död 1977. Lucky Luke är nu framme vid album nr 86 och utgivningen i Sverige har övertagits av Albumförlaget. Numera är det Achdé som står för teckningarna vilket han gjort sedan Morris bortgång 2001. Manuset till Bröderna Dalton slår vad är författat av duon Daniel Pennac och Tonino Benacquista. Här möter man bröderna Dalton (Joe, William, Jack och Averell) som jag är van vid dem med storvulna planer som grusas av Lucky Luke, mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Efter ett rejält slagsmål i finkan om vem som ska vara ledare bestämmer bröderna att den som först får ihop en miljon dollar blir ledare. De rymmer och ger sig av åt olika för att på sina alldeles egna sätt försöka få ihop en miljon dollar. Lucky Luke är de dock snart i hälarna men det blir inte så lätt som han har tänkt sig att fånga in bröderna.
Bröderna Dalton slår vad känns precis som de klassiska Lucky Luke-albumen som jag har vaga minnen av. Mer än jag läste Lucky Luke så lyssnade jag på de underbara kasettbanden med olika äventyr, jag kommer tyvärr inte ihåg vilka som gjorde rösterna. Men åter till serien, Achdé har som sagt tecknat serien i över ett decennium och det märks, han kan verkligen sin Lucky Luke. Jag har inget album tillgängligt så jag kan jämföra med Morris men jag har svårt att se att Achdé skulle vara så mycket sämre. Serien är sådär lite småputtrig men bland annat en rolig blinkning åt italiensk maffia och ett gästspel av mamma Dalton, ett riktigt rivjärn. Risken när klassiska serier fortsätter efter skaparen/arnas död är att de nya albumen bara blir trötta kopior men så tycker jag inte att Bröderna Dalton slår vad känns, skulle jag läsa om de album jag minns bäst som de med Calamity Jane och lord Badminton så skulle antagligen albumet stå sig slätt men på egen hand funkar det bra och arvet förs vidare på ett fint sätt. Å görs det bara på rätt sätt så blir det bra för bröderna Dalton, Jolly Jumper och Lucky Luke är underbara karaktärer, det kan aldrig blir ett daltonskt raseriutbrott för mycket. Den enda jag saknar är Ratata.
