Kommer ni ihåg vår Jeff Lemire-intervju? Där Jeff sa att hans nästa projekt var en längre serieroman på Top Shelf? Well, nu har Top Shelf offentliggjort projektet: The Underwater Welder. Låter som en helskön blandning av vardagsrealism, exotiska miljöer och lite skräck/SF med. Dessutom hintade ju Jeff i intervjun att det också skulle handla om faderskapets våndor, och som alla fans av Essex County vet är Lemire i sitt esse när han tar sig an småskaliga, personliga familjedraman. Orkar vi vänta till 2012? Det tar tid att producera ett 250-sidors album… men om ni frågar mej så är The Abyss-meets-Jeff-Lemire värt att vänta på.
Nästa måste-köp (som vi dock inte behöver vänta längre än till maj på) är Vertigo-serien I, Zombie. ”Gwen Eats Brains” är taglinen och konceptet är att Gwen arbetar på en ekologiskt driven kyrkogård (!) och försöker dölja att hon i själva verket är en zombie som måste äta en hjärna ungefär en gång i månaden för att inte tappa förståndet helt. Lite förhandstittar från förra årets Vertigo Halloween Special finns här. Författandet står rutinerade Chris Roberson för och serien tecknas av Mike Allred. Läs en intervju med Roberson om det hela här. Eftersom det handlar om zombies och allt som Mike Allred gör är automatiskt köpvärt så kommer jag definitivt lägga denna nya ongoing till min pull list.
60-talets tidiga Justice League-serier bibehåller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrånvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dåliga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dåliga rakt av, trots att volymen innehåller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltså) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten håller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord Två! Hörde jag Jord Tre?) över de många äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt några år senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med något tokigt skurkpåhitt – trots att hjälteskaran själv innehåller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men så icke JLA. Den charm som trots allt återstår ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svår att hålla stången, men man får kanske trots allt tolka de här serierna i förhållande till sin egen tid – och som sådana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.
Efter vår Jeff Lemire-intervju (läs 
Här kommer tredje arcen i Grant Morrisons actionpackade version av Batman: Blackest Knight. Namnet till trots har det inte särskilt mycket med megacrossovern Blackest Night att göra, utom möjligen vad gäller tematiken (återuppväckande av döda). Gamla Morrison-kumpanen Cameron Stewart (Sea Guy, Sea Guy: Slaves of Mickey Eye) illustrerar, vilket är välkommet eftersom jag inte var särskilt förtjust i hans föregångare Philip Tan. Stewart har en ren och klar stil som påminner om en del europeiska äventyrsserier: dynamiskt och lite åt karikatyrhållet då och då, vilket faktiskt är något som passar Batman-universat (med sina många redan karikatyraktiga skurkar) bra. Stewart klarar även action galant; den utdragna slagsmålssekvensen vid Lazarus Pit i #8 hade kunnat bli lite långtråkig i nån annans händer, men Stewart förvaltar Morrisons manus väl.
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
It´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.
På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. 
