Jahapp, för några timmar sen kuskade jag alltså iväg till Orbital Comics för att lägga vantarna på lite nya förstanummer från DC och snacka serier med Orbitals Chris Thompson – och här kommer lite snabba intryck av de fyra DCnU-titlar jag köpte:
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
Illustration: Travel Foreman (Animal Man), Yanick Paquette (Swamp Thing), Ardian Syaf (Batgirl), Ben Oliver (Batwing)
Tusch: Dan Green (Animal Man), Vicente Cifuentes (Batgirl)
Färgläggning: Brian Reber (Batwing), Ulises Arreola (Batgirl), Nathan Fairbairn (Swamp Thing), Lovern Kindzierski (Animal Man)
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
En av seriebutikerna i min hemstad London, 
DC:s Vertigo-etikett har välförtjänt status som auteur-hem, mycket tack vare de högklassiga ongoings man publicerade under 90-talet: Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man, Doom Patrol och Invisibles, Peter Milligans Shade the Changing Man, Jamie Delanos Hellblazer… (även om samtliga dessa titlar började ges ut av DC innan Vertigo-etiketten ens var påtänkt, och t ex Animal Man var avslutad redan 1990) Eftersom det ibland är lite si och så med återutgivningen är det lätt att glömma att Vertigo under mitten-slutet av 1990-talet också gav ut mängder med bra miniserier. En av dessa är Enigma, med manus av Peter Milligan och illustrationer av Duncan Fegredo (plus naturligtvis en härligt matt brungrå kolorering av Sherilyn van Valkenburgh) – veckans moderna klassiker.
Med åtta Eisners, fem Harveys och en hel hög andra priser i hyllan måste serieskaparen och då och då animatören 
