Arkiv för januari 2012

Recensioner

Prophet #21

måndag 23 januari, kl 22:20 av 2 kommentarer

Prophet21churchlandJag har inte någon koll på Rob Liefeld men hans namn dyker upp då och då på seriebloggar oftast med en negativ kommentar i anslutning. Tydligen körde han mycket byst och biceps på 90-talet i en extrem form. Å då låg ribban kanske redan då högt. Nu kan det vara lätt löjligt i en del serier med bodybuildermuskler på killarna och getingmidjor och d-kupor på tjejerna. Det är å andra sidan en annan diskussion jag inte tänker älta. Liefeld hade tydligen även ett förlag, Extreme, som gav ut serier. En av dem var Prophet och nu återupptar Image utgivningen av den och andra titlar. #21 är ett skumt ställe att börja ge ut en serie på nytt, det kan säkert skrämma bort en del. Jag hade inte kollat upp den om det inte hade rått lite hype kring den och jag var dessutom nyfiken på Brandon Graham som tidigare gjort King City, som Image för övrigt ger ut i en fet samling nästa månad.

Fortsätt läsa Prophet #21

Manus: Brandon Graham
Illustration: Simon Roy
Färgläggning: Richard Ballerman
Förlag: Image
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Shazam Awards

Rösta på bästa manusförfattare

söndag 22 januari, kl 08:32 av 2 kommentarer

Röstningen pågår till den 31 januari.

Bästa manusförfattare

  • Ed Brubaker (37%, 23 Röster)
  • Scott Snyder (32%, 20 Röster)
  • Jason Aaron (22%, 14 Röster)
  • Jeff Lemire (6%, 4 Röster)
  • David Liss (3%, 2 Röster)

Antal röster: 63

Loading ... Loading ...
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Animal Man #1-5

fredag 20 januari, kl 21:25 av 0 kommentarer

animal_man_review_3För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Fortsätt läsa Animal Man #1-5

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Travel Foreman, Steve Pugh
Förlag: DC
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lord of the Jungle #1

fredag 20 januari, kl 19:43 av 7 kommentarer

LordOfJungleSookTarzan var förutom Fantomen den serietidning jag köpte mest sedan jag lämnat Bamse och i viss mån Kalle Anka & Co. Jag har alltid gillat myten om den vite pojken vars föräldrar dör sedan de blivit skeppsbrutna på en enslig del av Afrikas kust och han själv uppfostras av apor. Min favorittecknare är Russ Manning vars fantastiska teckningar och fantasifulla miljöer var mumma. Förutom Mannings äventyr om Opar minns jag en berättelse i några nummer av Tarzan från 1977 eller 1978 där Tarzan tar sig an den tyska armén i Östafrika sedan de bränt ner hans gods och dödat Jane. Tanken på att få tag på alla nummer för att få den komplett dyker upp då och då. Vad gäller Tarzan på film så är det inte så mycket som har fastnat, Johnny Weissmüller är en legendarisk Tarzan men filmerna jag sett alltför rasistiska. 80-talets stora film, Greystoke- Legenden om Tarzan, med franske karaktärsskådisen Christopher Lambert lämnade inga större avtryck. Ungefär lika lite som tuttversionen med Bo Derek från samma decennium. Edgar Rice Burroughs böcker har jag aldrig läst. Så för mig är Tarzan främst en seriefigur som jag verkligen gillar, trots vissa begränsningar.

Nu har Dynamite gett ut en ”ny” version av Tarzan men eftersom de inte har rättigheterna till namnet så heter den Lord of the Jungle. Arvid Nelson står för manus och Robert Castro tecknar. Jag har knappt läst några av mina gamla Tarzan-nummer de senaste femton åren och det är alltid spännande att återse en barndomshjälte i ny förpackning och se om där finns någon magi/nostalgi. Serien följer den kända ursprungshistorien så gott som på pricken, uppenbarligen har inte Dynamite velat slakta Tarzan-myten som de valde att göra med Fantomen-myten. Nelson lägger dock in lite intressanta aspekter, t.ex. hamnar paret Greystoke i Belgiska Kongo, nuvarande Demokratiska republiken Kongo, och det blir intressant att se om han kommer att blanda in barbariet som pågick i belgiske kung Leopold IIs ”filantropiska” mardröm, några förrymda slavar tyder på det. Han slänger också in några otäcka apliknande varelser med stenknivar och köttätande som intressen. Det finns alltså lite att bygga vidare på utöver den klassiska ursprungshistorien. Castros teckningar påminner lite om den generiska stil som många av Dynamites serier verkar ha men har mer detaljer och är överlag snäppet bättre, dessutom är hans afrikanska djungel riktigt grann. Öppningsscenen är för övrigt en riktigt bra inledning. I förstanumret, som slutar med Tarzan i Kalas (Tarzan apmammas) famn levereras en bra grund för kommande nummer och det kan mycket väl bli så att jag slår till på traden när den dyker upp. Om du blev nyfiken så testa första numret via Comixology, kostar endast 1 $.

Manus: Arvid Nelson
Illustration: Robert Castro
Färgläggning: Alex Guimaraes
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Shazam Awards

Rösta på bästa samling/återutgivning

torsdag 19 januari, kl 22:03 av 0 kommentarer

Röstningen pågår till den 31 januari.

Bästa samling/återutgivning

  • American Vampire Vol 1 TPB (Vertigo) (35%, 12 Röster)
  • Donald Duck: Lost in the Andes (Fantagraphics) (24%, 8 Röster)
  • Kamandi: The Last Boy on Earth Omnibus 1 (DC) (24%, 8 Röster)
  • Baltimore: The Plague Ships (Dark Horse) (15%, 5 Röster)
  • The Bulletproof Coffin (Image) (3%, 1 Röster)

Antal röster: 34

Loading ... Loading ...
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

DC Comics byter logotyp

torsdag 19 januari, kl 20:10 av 5 kommentarer

14_h4uml2utzcy9u2pbt34I måndags rapporterade Anders om rykten att DC Comics är på väg att byta logotyp. Det visade sig att det låg en hel del i dessa rykten för idag byte DC Comics officiellt till den nya loggan. Hur det kommer att se ut på tidningarna framför kan ni se på bilden här till höger.

Personligen tycker jag att detta är ett mindre lyckat drag av DC. Var det verkligen nödvändigt att byta ut den gamla loggan, särskilt då denna bara var sex år gammal, mot denna rätt i min mening rätt intetsägande logotyp? Dessutom känns det som om DC under designprocessen sneglat lite väl mycket på Apples logga.

Hur vidare detta är ett bra eller dåligt beslut av DC Comics lär nog tiden få utvisa men för min del så känns detta mer som fall av ”ändring för ändrings skull” än något annat.

Skriv en kommentar
Recensioner

Milk & Cheese: Dairy Products Gone Bad

onsdag 18 januari, kl 11:42 av 0 kommentarer

MilkCheeseHCNär Evan Dorkin, nu uppburen och framgångsrik indiekreatör, harvade som okänd och betydligt mindre framgångsrik indiekreatör under sent 80/tidigt 90-tal, tog han ut sina frustrationer genom att rita några ensidorsserier om ett paket mjölk och en bit ost som gick komisk bärsärkagång när de konfronterade med (oftast populärkulturella) fenomen de ogillade – och Milk & Cheese ogillade det mesta. Ingen blev mer förvånad än Dorkin själv när detta katharsistecknande började bli poppis och han fick beställningar på fler och fler Milk & Cheese-serier från diverse småförlag och indiepublikationer. 1991 publicerade Slave Labor Graphics den första Milk & Cheese-tidningen. Det blev inalles sju nummer mellan 1991 och 1997. Efter det har Milk & Cheese dykt upp sporadiskt i Dorkins egen tidning Dork!, diverse Dark Horse-antologier och i en del specialpublikationer – d v s det är precis en sådan serie som verkligen förtjänar en samlingsutgåva, eftersom det är hart när omöjligt att vara Milk & Cheese-komplettist (seriegudarna ska veta att jag försökt!). Sen samlingen Fun With Milk & Cheese från 1994 har det nämligen inte kommit ut någon samling överhuvudtaget, så Dark Horses helt kompletta hårdpärmsutgåva (kom i slutet av 2011) hamnar i min bok i kategorin ”Nödvändiga serieinköp”.

Fortsätt läsa Milk & Cheese: Dairy Products Gone Bad

Manus: Evan Dorkin
Illustration: Evan Dorkin
Förlag: Dark Horse
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Shazam Awards

Rösta på bästa serieroman

tisdag 17 januari, kl 20:05 av 1 kommentar

Röstningen pågår till den 31 januari.

Bästa serieroman

  • Viktor Kasparsson: Skräckens ängel av Dennis Gustafsson (Albumförlaget) (41%, 21 Röster)
  • Mats kamp av Mats Jonsson (Galago) (31%, 16 Röster)
  • Habibi av Craig Thompson (Pantheon) (12%, 6 Röster)
  • Anya's Ghost av Vera Brosgol (First Second) (10%, 5 Röster)
  • Stigmata av Lorenzo Mattotti & Claudio Piersanti (Fantagraphics) (6%, 3 Röster)

Antal röster: 51

Loading ... Loading ...
Skriv en kommentar
Recensioner

Curse of the Wendigo

tisdag 17 januari, kl 11:21 av 0 kommentarer

curse_of_the_wendigoCurse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.

Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.

Manus: Mathieu Missoffe
Illustration: Charlie Adlard
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

måndag 16 januari, kl 19:47 av 0 kommentarer

Seth är en av Kanadas Great-Northern-Brotherhood-of-Canadian-Cartoonists-Sethfrämsta serieskapare och därmed medlem i The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists. Eller är han det? Finns sammanslutningen? Och hursomhelst, vad är det för sammanslutning? En del är hittepå och en del är sant och jag kan inte avgöra vad som är vad. I albumet berättar en person, troligtvis Seth själv, om Kanada och hur landet tidigare höll serietecknare mycket högt och hur i princip alla i Kanada känner till vissa serier. Man guidas genom klubblokalen i Dominion City, den sista i sitt slag eftersom de andra stängts ner. En rad av Kanadas främsta serieskapare, både riktiga och fiktiva liksom deras verk presenteras. Allt på sidor med nio rutor på varje sida. Serien är liksom underbara Wimbledon Green en serie från Seths sketchbok. Ett väldigt fint sketchbok uppenbarligen.

Där Wimbledon Green berättar en historia med en seriesamlare i centrum är The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists mer löst sammanhållen där Seth växlar mellan sammanslutningens lokaler, olika tecknare utifrån de original som hänger på väggarna och det fantastiska, om än omoderna, arkivet som är beläget i norra Kanada långt borta från det mesta. Arkivet är format som en serie förenade igloos. I Seths fiktiva värld saknades inte resurser för den i Kanada så hyllade seriekonsten. Men allt var bättre förr, det var fler medlemmar, serierna hölls högre och stämningen på klubben en helt annan. Liksom i Wimbledon Green är det uppenbart hur mycket bättre Seth tycker om allt som fanns på 60-talet och tidigare jämfört med senare årtionden. Det finns en nostalgi som en del säkert kan ha svårt för men jag är också svag för det och blir lika fascinerad som när jag tittar på ruinporr från Detroit eller rekordårens Sverige. Albumet är liksom Wimbledon Green snyggt formgivet och fin papperskvalitet, sånt gillar jag. Dessutom är Seth en ytterst skicklig tecknare så det blir aldrig trist trots de rigida nio panelerna på varje sida, alla panelerna i samma storlek. Jag sugs obönhörligen in i vad som måste vara Seths drömvärld och trots att albumet inte har någon egentlig handling så flyter allt på. Jag läser gärna mer från Seths sketchbok.

Illustration: Seth
Förlag: Drawn & Quarterly
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...