New York Comic Con är avslutat och med runt 151.000 besökare är evenemanget nu större än originalupplagan i San Diego. Hela apparaten domineras numera mer av film och TV-spel än just serier men namnet lever vidare och kommer ju även till Stockholm under höstlovsveckan men mer om det lite längre ner.
Alla amerikanska serieförlag var förstås med på tåget som sig bör men de förlag som presenterade mest matnyttigt i min väg var Marvel Comics och Vertigo så här kommer en lite sammanfattning.
Ordbilder har tidigare gett ut manga som riktar sig till barn men då lite äldre. Johanna Gustafssons debut Stora Björn och Lilla Björn är den första serien som riktar sig till de yngsta barnen. Johanna Gustafsson har gått på Serieskolan i Malmö, jag kan inte dra mig till minnes att jag läst någon kortare serie av henne i något sammanhang men så har också mitt inköp av fanzin liksom skolantologier varit så gott som obefintligt de senaste åren.
Stora Björn och Lilla Björn handlar om Maia som älskar astronomi och ofta tittar på stjärnorna innan hon går och lägger sig. En kväll märker hon att det inte ser ut som det brukar. Hon har inte mer än gått och lagt sig innan något krafsar på rutan. Det visar sig vara stjärnbilden Stora Björn som kommit till jorden för att leta efter stjärnbilden Lilla Björn som försvunnit och måste hittas innan ett dygn gått annars blir Lilla Björn fast på jorden. Maia följer med Stora Björn ut i natten för att leta.
Det är en trevlig debut som Gustafsson begått, teckningarna med tjocka tuschdrag är tydliga och hon har ett bra gehör för minspel och känslor hos Maia. Stora Björn är verkligen en stor björn och för att visa att det inte är en vanlig björn har den ett blått och orange öga, det räcker gott för att den ska framstå som speciell. En liten detalj som gör väldigt mycket. Maia liksom pappan som skymtar förbi har en lite konstig näsa, röd och rätt stor som man kan haka upp sig på vilket både jag och dottern gjorde. Annars är som sagt teckningarna bra av såväl Maia som björnarna och övriga djur de stöter på. Dialogen hålls också på en bra nivå, den är skriven för barn och blir följaktligen inte högtravande men är vid något tillfälle. Stora Björn och Lilla Björn är en bra barnserie med både lite fantasi och spänning, lagom för de mindre barnen som kan hänga med i en serie. Dotterns omdöme var ganska bra men hon kanske är något år för stor nu. 4-6 år skulle jag tro passar bäst och det finns inte direkt något överflöd av serier för den åldersgruppen.
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på barnreklam, mörk bakgrund, blodigt krig, mellan två världar och minnesceremoni. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
Eftersom jag redan recenserat de nya serierna från Image Comics den här veckan är de inte inkluderade i Veckans nyheter. Jag föreslår istället att ni skaffar er Wytches #1 och Birthright #1 omgående, ni kommer inte att ångra er 🙂 New York Comic Con är i full gång den här helgen med mycket smaskigt på lut för 2015 så håll utkik efter en liten sammanfattning nästa vecka här på Shazam.
Efter att ha börjat min utforskning av relativt nya serier från Oni Press med första traden av Letter 44 är det dags för en serie som bubblar rätt så mycket på nätet just nu – The Bunker av Joshua Hale Fialkov och Joe Infurnari.
Fem gamla vänner i 20-årsåldern är på väg ut i skogen för att begrava en tidskapsel som de kan skratta åt om ytterligare 20 år. Alla har avslutat olika utbildningar på college och en del är redan på väg ut i arbetslivet så detta kanske är sista gången de träffas. När Grady, som kläckte idén, sätter spaden i marken stöter den i något hårt. Det visar sig vara ingången till en bunker med deras namn på och när de klättrar ner i den hittar de var sitt brev adresserat till sig själva – från deras respektive framtida jag. Dessa brev beskriver hur världen som de känner den inom en snar framtid kommer att drabbas av en fruktansvärd pandemi som leder till vår civilisations kollaps. Stackars Grady hävdar bestämt att han inte har någon aning om vad detta är då resten av 
gänget börjar tråka honom, eftersom de tror att allt är ett bra, men sjukt, practical joke från hans sida. När de kommer längre in breven inser dock alla att Grady talar sanning eftersom de innehåller högst personlig information som ingen annan än de själva känner till. Förutom att breven beskriver hur de kommer att orsaka apokalypsen innehåller de också starka varningar men dessa skiftar starkt beroende på vem som skrivit brevet. Antingen måste de ändra på framtiden eller så måste den till varje pris inträffa för att katastrofen inte ska bli ännu större. Oavsett om de delar med sig av respektive brevs innehåll eller beslutar sig för att behålla det för sig själva så är skadan skedd och vännerna upptäcker snart att de är främlingar för varandra. Och varför stod Billys namn inte på bunkern och varför fick inte han något brev?
Fortsätt läsa The Bunker, Vol. 1
Innan jag läste fantastiska Wytches #1 passade jag även på att läsa ytterligare en ny serie från Image Comics som pockade på mitt intresse, nämligen Birthright av Joshua Williamson och Andrei Bressan. Jag har tidigare både läst och recenserat Williamsons Ghosted samt hans mycket lovande Nailbiter och hade lite blandade förväntningar eftersom han ibland tappar lite fokus och satsar på coola effekter, vilket var fallet med Ghosted, Vol. 2 som jag tänkt recensera men helt enkelt inte orkar för att den känns så meningslös jämfört med Vol. 1 som är riktigt bra. Första traden av Nailbiter ligger redan i beställningslistan så den lär ni få se mer av i framtiden, men nu Birthright #1.
Mikey och hans pappa Aaron kastar boll i parken medan mamma Wendy och storebror Brennan förbereder ett överraskningskalas för det lilla födelsedagsbarnet. När Mikey springer efter bollen som hamnat i ett skogsparti följer pappan efter bara för att till sin fasa upptäcka att Mikey är spårlöst försvunnen. Sökandet efter honom visar sig fruktlöst och till råga på allt anklagas Aaron för att ha fört bort sin son och dödat honom. Ett år efter försvinnandet har Wendy begärt skilsmässa, Aaron bedövar sin ångest med alkohol och Brennan sätter fortfarande upp bilder på skolområdet på sin lillebror i hopp om att någon har sett honom när polisen plötsligt hör av sig och vill träffa den splittrade familjen. Bakom en glasvägg i ett förhörsrum pågår ett samtal med en jättelik skäggig man med mörkt vildvuxet hår som är iförd en mundering som om han hade klivit ut ur en Conan-film. Enligt alla fingeravtryck och tandkort är denne man ingen annan än Mikey och han har nu kommit hem igen.
Så har då äntligen Wytches kommit ut och efter nästan ett år av olidlig väntan hoppas jag att den lever upp till mina förväntningar. High School-tjejen Sailor Rook har tillsammans med pappa Charles (serieskapare) och mamma Lucy (sjuksköterska) flyttat till en ny stad för att Sailor ska kunna få en nystart efter en traumatisk händelse med en mobbare. Exakt vad som hände tänker jag inte gå in på men förutom att händelsen lämnade djupa inre ärr hos Sailor gav den henne också ett oförtjänt rykte vilket gör henne till den nya skolans hetaste skvallerobjekt. Att fly från sitt förflutna är ingen dans på rosor och det lurar också mörkare fasor i skogen utanför hennes sovrum. Betydligt mörkare fasor.
För drygt en månad sedan lämnade jag Marvel och Images trygga seriefamn för att utforska nya serier från andra förlag vilket resulterade i bland annat två nya trevliga bekantskaper, Bodies (Vertigo) och Winter World (IDW). Nu tänkte jag sätta tänderna i tre serier från det lilla förlaget Oni Press, mest känt för utgivningen av Scott Pilgrim och The Sixth Gun, och det blir två trades och en serie från min pull list. Först ut har vi första volymen av Letter 44, skriven av Charles Soule och tecknad av Alberto Jiménez Alburquerque.
När USA:s 44:e president, Stephen Blades, tillträder sitt ämbete gör han det med tillförsikt och målmedvetenhet. Efter att förre presidenten lämnat landet i en ekonomiskt nedåtgående spiral till följd av kostsamma krig på flera fronter tänker president Blades vända skutan, ända tills han läser brevet som ligger på hans skrivbord, adresserat till 44:e presidenten med hans företrädare som avsändare. Där redogör USA:s 43:e president, Francis T. Carroll, om orsaken till att han under sina åtta år vid makten mobiliserat försvaret till bristningsgränsen och pumpat in pengar i försvarets forskning och utveckling. För sju år sedan upptäckte NASA en främmande bas eller gruvkoloni i det avlägsna Asteroidbältet mellan planeterna Mars och Jupiter. Vilka som byggt den eller varför är inte känt men president Carroll tog det säkra före det osäkra genom att stärka försvaret utifall jorden stod inför en eventuell invasion av utomjordingar. För tre år sedan skickade man också upp en rymdfarkost, USS Clarke, bemannad med fyra militärer och fem forskare för att studera konstruktionen på nära håll. Nu är det alltså upp till president Blades vad han ska göra med den här informationen.
Fortsätt läsa Letter 44, Vol.1: Escape Velocity
Alone av duon Fabien Vehlmann (manus) och Bruno Gazzotti (teckningar) har fått mycket beröm och jag var därför nyfiken på den. I en större fransk stad går ett antal barn och lägger sig i sina sängar, när de vaknar upp är alla vuxna borta och de flesta andra barn också. Det finns inga spår av de som försvunnit, de är bara borta. De hittar till slut varandra och bestämmer sig för att hålla ihop och försöka ta reda på vad som hänt. Det är en disparat grupp, den tuffa och uppfinningsrika Leila, spelnörden Ivan, pluggisen Camille, lille Terry som är något av odåga och den föräldralöse Dodzi som bor på barnhem. I avsaknad av vuxna blir de en familj. En vit tiger dyker mystiskt upp och det verkar som att de är iakttagna. Mysteriet kvarstår samtidigt som de måste klara sig själva i en värld utan vuxna och andra barn med allt vad det innebär av matlagning och transporter bl.a.
Det är en hygglig början på serien, mysteriet finns där och karaktärerna är så pass olika att det skapar dynamik dem emellan och gör det hela intressantare. Jag har inte gjort barntestet av Alone än men jag kan tänka mig att den är rätt perfekt för lågstadiebarn, det är en del action och lite spänning samtidigt som barn säkert kan hitta någon av karaktärerna att gilla. De är allihopa sympatiska och Terry som är minst är både jobbigast och mest underhållande. Givetvis finns det även lite snyft och saknad men det är ett tufft gäng. Gazzotti tecknar i vad som bäst kan beskrivas som fransk mainstream som t.ex. Starke Staffan som gavs ut på 80-talet. Stilen funkar för serien men är rätt tråkig. Vehlmanns manus är som sagt bra och dialogen fungerar, varken för barnslig eller vuxen utan på en bra nivå för seriens målgrupp. Så totalt sett en schysst barnserie med bra karaktärer och en lagom dos spänning även om jag trott den skulle vara snäppet bättre.
Det ges ut ovanligt mycket intressanta serier av svenska förlag i höst. För att du käre läsare ska slippa leta på dåligt uppdaterade hemsidor eller genom att söka förlag på Bokus så gör jag en genomgång av vad de olika förlagen ger ut i höst. Först ut är Albumförlaget, Apart och Ordbilder. Det ska direkt sägas att alla tre förlagen har uppdaterade hemsidor och jag har följaktligen länkat dit.
Albumförlaget fortsätter sin imponerande utgivning och har hittills i höst gett ut Jonas Anderson (obs tecknaren och förläggaren är inte samma person) och Daniel Thollins 1000 ögon: Lovecraft med hemskheter a la HP Lovecraft i studentstaden Uppsala. Vältecknat och förhoppningsvis skrämmande hoppas jag.
Albumförlaget ger också ut en av årets potentiella höjdpunkter, Viktor Kasparsson 4: Syndaätaren av Dennis Gustafsson. Förra årets album Blodsband var ett av årets bästa album och mina förväntningar på Syndaätaren är löjligt höga samtidigt som jag inser att det inte går att begära ett mästerverk från Gustafssons allt skickligare stift varje år.
