Ett underbart serieår är till ända och om jag förundrades över hur omättlig min aptit var på serier förra året som har den ökat ännu mer under 2014. Jag har utforskat trades från flera nya förlag och laddat ner spännande förstanummer samtidigt som min pull list varje månad bara ökar och ökar. Det finns helt enkelt ingen hejd på hur mycket bra serier man kan läsa och då har jag ändå bara skummat på ytan av det enorma hav av serier som kommer ut varje år. Det som är mest smärtsamt är nog att dygnet inte har fler timmar men jag känner mig ändå mycket nöjd med min personliga skörd av årets serier.
Arkiv för kategorin ‘Krönikor och åsikter’
Andreas årskrönika 2014
Den som väntar på något gott…
Igår när jag surfade runt på nätet upptäckte jag något som jag totalt hade missat: Mark Millar publicerar en prequel till Jupiter’s Legacy från och med april 2015 som handlar om superhjältarna Utopian och Lady Liberty under deras Golden Age-era, närmare bestämt 1958, där också Hutchs fader förekommer, superhjälten som blev världens mäktigaste superskurk. Frank Quitely, som tecknar Jupiter’s Legacy, står för omslag och karaktärsdesign och serien, som ännu inte har ett namn men bär underrubriken ”Even Your Parents Were Young Onces”, tecknas av Wilfredo Torres och kommer ut med tio nummer.
Tanken med serien verkar vara att få ge lite djup till den pågående historien i Jupiter’s Legacy men den ger också den fantastiske, men noggranne, Frank Quitely lite arbetsro så han kan färdigställa andra delen av Jupiter’s Legacy, som är tänkt att börja ges ut efter den ännu icke namngivna prequelen är klar. Avslutningen på den första delen kommer med Jupiter’s Legacy #5 som sorgligt nog inte dyker upp förrän i början på 2015, vilket vi verkligen får hoppas med tanke på att #4 kom ut i mars 2014, och det känns skönt att i varje fall få ett besked även om det inte är vad jag väntade mig.
Guardians of The Galaxy – Serieguide inför filmen
På fredag den 1 augusti har Guardians of The Galaxy premiär på svenska biografer, och för min del är det här en film med extremt hög peppnivå. Om du frågar mig så är nämligen Guardians of The Galaxy något av det bästa som Marvel kläckt ur sig under senare år. Dels för att jag alltid varit svag för Marvels mer kosmiska serier, där till exempel flera volymer av X-Men med Starjammers, Shi’ar, Phoenix med flera är gamla favoriter, men främst för att författarna Dan Abnett och Andy Lanning (plus några till) mellan 2007 och 2010 knåpade ihop ett riktigt maffigt rymdepos med Guardians of The Galaxy mitt i smeten.
Så, för den som är nyfiken på GoTG så här precis innan filmen eller för den som vill hugga in på serierna efter att ha sett filmen (som vi väl HOPPAS är bra) så kommer här en genomgång av vilka seriesamlingar man kan ta tag i. Nu kör vi.
Annihilation: Conquest Book 1 & 2 (2 volymer)
Annihilation: Conquest är en fristående fortsättning på rymdeventet Annihilation, som i sig inte har jättemycket att göra med GoTG. Annihilation är däremot uppstarten på allt som Abnett och Lanning sedan tar vidare i sina serier, och det är en grym serie, så för den som verkligen vill vara med från start så kan jag rekommendera att plocka upp de samlingsvolymerna först. Hur som helst, Conquest är som sagt ganska fristående, och det är i Conquest som vi får stifta första bekantskapen med ett helt nytt Guardians of The Galaxy. Till en början är GoTG bara en samling udda karaktärer som egentligen bara en har en sak gemensamt: De sitter i fängelse. I ett desperat försök att stoppa The Phalanx och deras assimilering av hela galaxen så skickas fängelsegänget ut som en sorts motvillig specialstyrka på ett uppdrag som de inte förväntas återkomma från. Jag ska inte spoila något här, men Conquest är en spännande story som introducerar flera av huvudkaraktärerna i GoTG.
Annihilation och Annihilation: Conquest är två bra rymdevent som är perfekta för de som verkligen vill vara med från början. De är däremot inte helt nödvändiga för de som bara är intresserade av GoTG och deras egna äventyr.
Guardians of the Galaxy – Legacy (1 volym)
Teamet introducerades som sagt i Conquest, och fick efter det sin helt egen titel. Det är här som GoTG får sin riktiga laguppställning, liknande den vi kommer att se i filmen + några till, och det här är definitivt den bästa punkten för nya läsare att hoppa in. GoTH kickas igång av Peter Qiull aka Star-Lord som efter Annihilation (både 1:an och 2:an) tröttnat på att galaxen ständigt drabbas av externa hot och stundande undergång. Syftet med hans GoTG är att istället vara ett team som proaktivt bekämpar potentiella hot, innan de blir galaxomspännande konflikter. Kruxet är att det här udda teamet har olika åsikter om vilka hot som faktiskt ska bekämpas, och även hur problem ska hanteras. Här lyckas Abnett och Lanning extremt bra; det är precis lagom kul och spännande på samma gång, och man anar från start att det är stora saker i görningen.
Köp och läs den här samlingen bara. En klar favorit i min seriesamling.
Guardians of the Galaxy – War of Kings Book 1 & 2 (2 volymer)
För den gillar första GoTG-volymen är det egentligen bara att fortsätta här. War of Kings samling 1 och 2 är en direkt fortsättning på Legacy, och precis som i första volymen så är det här riktigt bra. Det jag gillar med GoTG och Abnett och Lannings kosmiska Marvel-serier är att de skiljer sig en hel del från Marvels vanliga serier, dvs de som utspelar sig på jorden. Det handlar inte lika mycket om vem som har vilka superkrafter och att klå upp en viss superskurk, utan mer om ett större perspektiv där enskilda individer och team kan komma att spela en avgörande roll. Allt känns större utan att för den delen behöva vara mer komplext eller rörigt.
En nackdel med de här två volymerna kan vara att de är tie-ins till ett annat separat event: War of Kings. Grunden till War of Kings lades i X-Men, där en tidigare okänd bror till Cyclops och Havok på ett extremt våldsamt och maktgalet vis tagit kontrollen över flera galaktiska territorier. Det funkar att enbart läsa GoTG-volymerna, men för att få hela sammanhanget rekommenderar jag att man även läser War of Kings parallellt.
War of Kings (1 volym)
War of Kings är ett storskaligt rymdevent där Vulcan, bror till Cyclops och Havok, tagit över tronen som regent över Shi’ar-imperiet. På andra sidan konflikten finner vi The Inhumans, och mitten av allt kaos befinner sig bland annat delar av X-Men, Starjammers och Guardians of The Galaxy. I korthet så riskerar kungakriget att slita sönder galaxen, men de enda som till en början är medvetna om den stundande katastrofen är just GoTG.
War of Kings är kanske inte ett måste för den bara vill läsa om GoTG, men det är ett stort event med massiva konsekvenser för galaxen och GoTG framöver. Gillar du rymdepos är det bara att läsa.
Realm of Kings (1 volym)
Realm of Kings är den direkta fortsättningen på War of Kings. Här får vi veta vad som händer efter kriget, och det är inte mycket som ser positivt ut. Slutstriden har slitit sönder ”the fabric of space and time”, så på svenska skulle vi kanske säga att det uppstått sprickor i tid och rymd. På andra sidan verkar det finnas ett alternativt universum som mer än gärna vill tränga in och börja ta plats i vår verklighet, och det är inte goda nyheter. GoTG har varit medvetna om den här risken ända sedan Legacy, men då de inte lyckats förhindra katastrofen får de nu sikta på att försöka bekämpa den.
Även Realm of Kings är en serie där fler än GoTG medverkar, men som tidigare så rekommenderar jag alla som vill hänga med genom hela rymdeposet att plocka upp även den här samlingen.
The Thanos Imperative (1 volym)
Det är här det slutar. Allt som Abnett och Lanning byggt upp i Guardians of The Galaxy och War of Kings kulminerar här. I centrum har vi Guardians of The Galaxy och Thanos, en i stort sett odödlig erövrare som vid ett flertal tillfällen försökt tillintetgöra hela universum. Jag vill egentligen inte säga mer än så om själva storyn, men det här är riktigt stark tobak. Ibland kan man ju bli lite besviken på finaler efter att resan dit varit så pass bra, men jag är rätt säker på att ingen blir besviken här.
Det är givet att alla som gett sig i kast med att läsa Guardians of The Galaxy ska läsa den här avslutande samlingen, och för att verkligen ta del av allt så är min personliga rekommendation att man läser samtliga volymer i den här posten i kronologisk ordning. Visst, det kostar en slant och det tar en stund att plöja igenom allt, men jag har svårt komma på något annat event som håller så pass hög kvalitet med ett bra tempo från början till slut. Köp blint, läs och skyll på mig om du inte gillar det.
Om filmen lyckas hitta samma balans mellan humor och spänning och kan lyfta ut karaktärerna från serien till vita duken så kommer Guardians of The Galaxy att kunna bli inte bara en av de bästa Marvel-filmerna, utan en riktigt bra film överlag. Ni finner mig i biosalongen på fredag.
En (typ) helg på SIS14
Så var den då avverkad årets SIS. Programmet var lika ambitiöst som vanligt och gänget bakom SIS genomförde så vitt jag kunde se ännu en fenomenal seriefestival. Det känns också uppenbart att festivalen hela tiden växer, i år hade de större svenska förlagen en egen lokal att husera i på gatuplanet. Där fanns också en scen för samtal. Tydligen var detta ett önskemål från förlagen att kunna ställa upp sina grejor på ett annat sätt. De som utnyttjat det bäst var Galago som körde bokhyllestuk istället för bord. Snyggast by far var dock Dotterbolaget som höll till i ena hörnet av lokalen som fått till både färg och form.
En annan trend som blir starkare för varje år är att fanzinen blir alltmer avancerade. Bättre tryck och alltfler i albumformat. En annan trend som fortsatte, eller kanske snarare tradition, är att jag jäktade runt bland borden och som vanligt säkerligen missade en hel del som jag borde spanat in och köpt. Som vanligt blev det mest serier från de vanliga förlagen. Det är dock två serier som jag är lite mer nyfiken på än de andra och det är SF3 av Ryan Cecil Smith och Nava av Olle Forsslöf och Mikael Lopez. Förhoppningsvis kommer recensioner av båda framöver om lust och tid kan kombineras.
Lördagen var den klart bästa dagen. Först intensiv shopping och ett underhållande samtal mellan Renee Engström, Faith Erin Hicks och Kate Beaton. Det var nog första gången jag sett ett samtal/föreläsning bli fullsatt på SIS, det var rätt många som fick vända i dörren. Sen blev det inte fler programpunkter på lördagen men väl en signering av Kate Beaton och Seth. Både var jäkligt proffsiga och småpratade under signeringen. Seths signering var snäppet vassare och den snyggaste signeringen jag fått sedan Peter Madsen för ett par år sedan. Efter lite avkoppling på hotellet så blev det öl med serie- och filmsnack med Johan, mycket trevligt. Kvällen avslutades sedan med att jag hakade på Anders inbjudan till efterhänget och det blev såväl prat med om alternativserier i Lettland som det moderna samhället med Seth och fru på Grand Hotel, väldigt trevliga båda två. En jäkligt trevlig avslutning så tack för den Anders.
Det myckna alkoholintaget tog sin tribut på söndagen då jag var redigt trött och sleten. Jag lyssnade till det tyvärr dåligt besökta men väldigt intressanta samtalet med Lotta Sjöberg och Mats Källblad som Galagoredaktörerna höll i. Det blev någon repa till men budgeten var spräckt redan första dagen och jag var trött så det blev istället ett tidigare tåg hem, därav (typ) helg. Jag missade samtalet med Seth men såväl det som de andra finns att beskåda på ABF Play (har tyvärr inte hittat en länk) för er som missade eller som helt enkelt inte var på plats. Nästa år hoppas jag på ännu bättre uppslutning från Shazam-redaktionen och så ska jag ta mig tid att verkligen botanisera, iaf försöka. Men till sist, återigen ett stort tack till arrangörerna för en finfin festival.
Uppsala Comix 2014
Igår, en solig men något blåsig söndag, besökte jag för första gången Uppsala Comix. Jag hade läst en hel del positivt om den och Uppsala är ju nästgårds. Arrangörerna hade fått ihop ett intressant program med mest svenska gäster och så Mike Carey (Lucifer, Unwritten) som grädde på moset. Mässan hölls på Grand, en trevlig byggnad i centrala Uppsala och väl lämpad för festivalen. Lokalen var avsevärt mindre än på SIS och detsamma kan sägas om trängseln. Trots den mindre tillströmningen så sa Jonas Andersson från Albumförlaget att försäljningen var bättre än på SIS och att det nog hängde ihop med inträdet som ledde till att enbart de som är serieintresserade dök upp. Jag vet inte hur många av biljetterna som till slut såldes men det var en strid ström av besökare de timmar jag vistades där. Jag lyssnade på två programpunkter och det intressantaste från dem var Theos ockulta kuriositeter bytt förlag och att alla tidigare utgåvor, t.ex. de som varit slutsålda ett tag ska ges ut i hårdpärm med lite nytecknat material från Ola Skogäng, han hade gjort en George Lucas som han sa. Intressantast var att lyssna på Dennis Gustafsson om Viktor Kasparsson och framtiden för densamme. Det verkade bara som att Dennis Gustafsson inte förstår hur sjukt bra hans serier är. Intressant var också att han och Jonas haft kontakter för att föra över den till en tv-serie men det verkade just nu lite för segt. Synd för i rätt händer så skulle Viktor Kasparsson bli en suverän tv-serie. Men det lät iaf onekligen som att vi kan se fram emot många album med Viktor Kasparsson de kommande åren. Båda programpunkterna jag följde modererades f.ö. förtjänstfullt av David Haglund från Seriefrämjandet. Mer Corto Maltese från Kolik blir det tyvärr inte, Fabian Göransson uppgav att de bara sålt 200 ex av Corto Maltese i Etiopien. Det blev inte så mkt shoppat mer än nya Dylan Dog och Lilla Berlin, sedan drog jag och fikade med en gammal kompis så jag vet inte hur många det var som lyssnade på Mike Carey för då satt jag på tåget hem. Men det är onekligen imponerande att de lyckades få en så känd serieförfattare till Uppsala Comix. Jag har inte läst något av honom mer än Lucifer som jag inte fastnade för annars hade jag nog hängt kvar. Jag kommer iaf definitivt att besöka Uppsala Comix nästa år för det var en väldigt trevlig tillställning.
Gästkrönika: Femtio år med Daredevil
Såhär i jubileumsveckans sista skälvande minut slutar vi som vi började: med en gästkrönika. Christine Hanefalk driver bloggen The Other Murdock Papers, Internets mest populära Daredevil-fansida. Hennes kunskaper om och entusiasm inför denne Marvelhjälte är lika stora som odiskutabla. Därför är vi jätteglada att hon i denna krönika utifrån ett Daredevil-historiskt perspektiv recenserar och kommenterar övergången mellan Mark Waids/Chris Samnees Daredevil vol 3 (som slutade i och med #36) och nya vol 4.
För nästan exakt femtio år sedan, i februari 1964, kom det allra första numret av Daredevil. Att det än idag går att läsa om den blinde advokaten Matt Murdocks äventyr – i egen eller alter egot Daredevils skepnad – får med bakgrund av kvaliteten på en del av hans allra tidigaste äventyr anses vara något av ett mirakel. Vid sidan av ett starkt första nummer skulle det nämligen ta läsarna och serieskaparna ett bra tag att komma fram till vem Matt Murdock egentligen var.
1000 år har gått
Eller fem år i alla fall, men i Internet-år så är det faktiskt rätt exakt 1000 år. Hurra med andra ord för Shazam som överlevt ett millenium i kamp med twitters, podders, instagrams, snappchattar och liknande jävelskap. Bloggen som format har ju tappat en del i jämförelse hur det var när vi kickade igång det här lilla kollektivet av serieläsande vuxna män för fem år sedan, och det är inte utan att jag kan känna mig lite stolt när jag tänker på hur mycket annat trams som kommit och gått medan vi tickat vidare är. Serier i allmänhet och seriebloggande i synnerhet må vara en rätt så marginaliserad kulturform, men det känns ändå som att intresset håller i sig och att nytt folk då och då får upp ögonen för det.
För egen del så har jag i rollen av skribent snubblat fram och tillbaka mellan att vara extremt sporadiskt aktiv och 100% inaktiv under de senaste två åren. Jag har däremot alltid smugit runt här i bakgrunden, pysslandes och ränksmidandes. Till en början kände jag viss press att jag måste prestera något och att jag skulle posta i alla fall något inlägg i veckan, men nu har jag släppt det där och kliver in om jag känner att inspirationen rinner till. Det är ju ändå bara serietidningar vi pratar om här, det är inte direkt så att en buss full med gulliga djur sprängs om jag inte skriver något. Det finns såklart flera anledningar till varför man är mer eller mindre aktiv, men för min del är det främst två saker som påverkat: Jobb och fotografi. Periodvis så äter mitt arbete mycket av min hjärnenergi, vilket kan innebära längre perioder av att jag mest bara vill sitta som en grönsak i soffan när jag kommit hem. När det är så så tänker jag inte ens på att läsa serier, än mindre på att skriva något om dem. Fotografi är väl något som i stort sett alla grejar med idag i och med smarta telefoner och sociala medier, men för ungefär tre år sedan slog det mig att jag ville lära mig ta bättre bilder. I början vara det inte mer än en tanke, men sedan dess så har jag gradvis kommit att spendera mer och mer tid med att pyssla med foto på ett eller annat sätt. Plåta, bildredigera, pilla med utrustning och läsa om foto har kommit att bli en minst lika stor del av min fritid som till exempel serier och TV-spel hade tidigare. Rätt naturligt då att det inte blir lika mycket tid eller hjärnkapacitet över för att klura på och skriva blogginlägg här, även fast jag fortfarande läser en hel del serier.
Framtiden för min egen del på Shazam tänker jag inte direkt på. Visst, det hade väl varit kul om jag då och då kunde skriva något som någon gillar, men jag kan inte känna någon direkt prestationsångest. Ni lär ju se när jag dyker upp helt enkelt, och tills jag gör det så postar alla andra så pass bra grejer här att jag med gott samvete grejar med annat. Det jag däremot verkligen skulle vilja kunna ta tag i är att göra en ordentlig renovering av bloggen. Ny struktur, fräsch design och lite nya funktioner. Det mesta finns uppspaltat i huvudet, men då mina design- och kodkunskaper i stort är begränsade till att utföra visst underhåll så är det inte helt lätt att planera för ett ansiktslyft. Ambitionen finns där i alla fall, och behovet likaså, så om någon design- och/eller kodkunning (WordPress) läsare eller kompis känner sig manad, ta gärna kontakt med mig.
Mer än så här får ni inte från mig idag. Svinkul hur som helst att Shazam fortfarande rullar på och att det uppenbarligen finns folk där ute som vill läsa vad som skrivs här. 5 MORE YEARS!
Om ni vill mig något, droppa en kommentar eller maila till jonas [snabelapa] shazam.se
Moderna klassiker: Stray Bullets
Fattar ni hur stort det här är? I mars/april kommer David Laphams Stray Bullets tillbaka. Dels släpps #41 som avslutar en gammal storyline, dels släpps ett ”nytt” #1 som börjar en ny historia (som följer på #41), och dels kommer en massiv softcoverutgåva som samlar #1-41 (som man annars får jaga begagnade på Amazon och eBay). Jag får gåshud bara jag tänker på det. Stray Bullets är nämligen en seriesvit som verkligen förtjänar epitetet modern klassiker, och som betytt minst lika mycket för utvecklingen av seriemediet som helhet som någonsin Watchmen och The Dark Knight Returns.
Lite bakgrund: långt innan David Lapham blev firad serieskapare med rad på rad av hits skrivna för såväl de stora drakarna (Deadpool MAX hos Marvel, Young Liars hos DC/Vertigo) som mindre förlag (ett antal Crossed-serier på Avatar t ex) så harvade han på med självpublicering på egna förlaget El Capitan. Lapham försörjde sig som tecknare på gamla Valiant och skrev/tecknade på fritiden sin crime noir-saga Stray Bullets. Ingen ville ge ut den så Lapham gjorde det själv, med början 1995 – betänk att på den här tiden (mitten av 90-talet) så var mainstreamförlagen verkligen mainstream, det som publicerades var superhjältar och kanske, kanske lite skräck och fantasy. Absolut inte rakt-upp-och-ner crime noir, utan superkrafter, utan övernaturligt, bara en massa rå mänsklig desperation i serier som ständigt gick ett steg för långt (tips: gillar ni inte att läsa om barn som far illa, läs inte Stray Bullets). Vid den här tiden var det i stort sett bara Brian Michael Bendis som också envisades med att göra kriminalserier – men Bendis hade redan då en helt annan ton, mycket mer fokuserad på snärtig dialog och stiliserat serieberättande än den betydligt mer naturalistiske Lapham.
Fortsätt läsa Moderna klassiker: Stray Bullets
Förlag: El Capitan
Betyg: 5/5









