Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.
Arkiv för kategorin ‘Recensioner’
Annihilation: Conquest, Book 2
Punisher vol. 2 – Kitchen Irish
I och med att jag gillade första volymen av Garth Ennis Punisher så köpte jag även volym 2. Här går Frank Castle från huvudprotagonist och maffiautrotare till något av en bisittare i en trasslig och väldigt våldsam dispyt mellan olika irländska faktioner i Hell’s Kitchen. Handlingen med gängkrig mellan irländska amerikaner som bombar och torterar ihjäl varandra är i sig helt ok, men det är lite trist att Punsiher själv får så lite utrymme. Känns mycket som att Ennis, som själv tydligen ska vara irländare från början, passat på att utnyttja sitt författarskap i Punisher för att berätta en annan rätt fristående historia, och bara pusslat in Punshier lite där det passar. Som sagt, volym 2 är helt ok, men jag hoppas det är mer Punisher i volym 3. Tack på förhand.
FreakAngels: Volume One
För något halvår sedan upptäckte jag Warren Ellis’ gratisserie på FreakAngels.com. Jag läste några episoder men tröttnade efter ett tag. Serien var så klart bra så det var inte därför jag slutade. Jag har bara lite svårt för att läsa serier digitalt. Det är på något sätt som att något går förlorat. Kanske är det lukten av nytryckta seriesidor jag saknar. Kanske är det att de små detaljerna och pennstrecken inte riktigt kommer fram på skärmen. Eller så är det bara den anale seriesamlaren i mig som inte får sin tillfredsställelse genom att få äga. Hursomhelst så bestämde jag mig för att vänta på att FreakAngels skulle släppas i en samlingsvolym. På härligt högupplöst tryckfärgsdoftande blankt papper.
Punisher #1
Geekporr skrev nyligen är bra recension av Garth Ennis’ MAX-version av the Punisher. Jag håller med i hans åsikter att the Punisher ofta kan kännas rätt felplacerad bland alla superhjältar. Han funkar bäst när han gör upp med maffiabossar och annat kriminellt riffraff. För det mesta. I Marvels nystart av titeln funkar han riktigt bra i det normala 616-universumet. Just att hans avsaknad av superkrafter är det som gör detta förstanummer intressant. Plus att Frank Castle har en rätt intressant måltavla som jag tror att rätt många skulle vilja se eliminerad. Castle känns som en karaktär som är klippt och skuren för att fungera i Dark Reign.
The End League, vol. 1: Ballad of Big Nothing
Ytterligare ett rent spontanköp som jag inhandlade tack vare att omslaget och namnet såg intressant ut, och då det är en superhjälteserie som ges ut månatligen av Dark Horse Comics. Brukar försöka hålla ögonen öppna efter titlar som inte ges ut av Marvel och DC, med förhoppningen att de ska kunna konkurrera med de större förlagen. Kan dock säga direkt att volym 1 av The End League inte konkurrerar med varken Marvels eller DC:s bättre titlar. Skulle säga att det är en rätt genomsnittlig superhjälteserie, med en del konkreta nackdelar och fördelar. Tyvärr fler nackdelar än fördelar när jag väl tänker efter.
Fördelarna består främst av att det känns fräscht med ett universum som inte är så rotat i äldre handlingar, handlingen och bakgrunden till allt är smart och intressant, och det är bra tecknat (av Matt Broome). Idén att låta en ensam hjälte vara utgångspunkten för allt annat som sker i världen är väldigt intressant, och konceptet med The End League som den sista hjälteansamlingen mot en i övrigt korrupt värld känns initalt väldigt lovande. Tills vi då hoppar över till nackdelarna…
Superman #684
Superman #684 är dels en epilog till New Krypton-arcen och dels en fokusering på en av Supermans skurkar (som en del i DC:s Faces of Evil), Parasite. Parasite är inte någon av mina favoriter av Supermans många nemesis men James Robinson lyckas här få mig i alla fall någorlunda intresserad av Parasite som karaktär, som här tycks ha hittat en ny källa till energi, nämligen Mon-El som för tillfället är fast i The Phantom Zone. Fortsätt läsa Superman #684
Ruins #1 & 2
Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.
Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.
Punisher vol. 1 – In The Beginning
Jag var aldrig ett särskilt stort fan av Punisher. Han var för mig den där killen som skulle vara stenhård och ball, men som på grund sin brist på superkrafter alltid kändes lite malplacerad tillsammans med de ”riktiga” superhjältarna. Tänkte flera gånger att Punisher skulle funka bättre som karaktär utan alla andra superindivider i samma värld. Det är just det som Garth Ennis gör med Frank Castle i sin helt egen version av Punisher (som gavs ut av Marvels MAX-avelning, som då är ”vuxnare” varianter av serietidningar. Grovt språk och mer våld alltså) från 2004. Ennis presenterar här Punisher som en åldrad Vietnam-veteran som trots att han börjar närma sig 60-årsåldern är något av det mest brutala som gått i ett par militärkängor. Punisher är här ingen muskulös trikåkille med en stiliserad dödskallelogo på bröstet. Han är istället en storväxt, ärrad och allmänt otrevlig fd krypskytt och legoknekt som bestämt sig för att på egen hand avrätta alla brottslingar, iklädd kängor, cargopants, trenchcoat och en riktigt elak svart dödskalle-t-shirt. Han är här helt enkelt en gammal elak jävel med en hel hög hårdvara som han inte drar sig för att använda.
Wolverine #70: Old Man Logan Part 5
Boom Crash Bang! Jag har tjatat om hur fantastiskt Old Man Logan är rätt länge nu. Både här och på annat håll. Men det här numret toppar fan alla de fyra nummer som släppts tidigare. Äntligen får vi reda på vad det som gjort Logan till att bli en sån fridens man att han aldrig poppat klorna på 50 år. Och det är en rejäl brawl det handlar om.
Jag tror aldrig jag sett Wolverine gå lös så brutalt, och med så mycket grafiskt övervåld. Ett stort gäng superskurkar gör gemensam sak och attackerar Xaviers skola. Och Wolverine skär dem i småbitar helt själv. Men vänta nu? Något stämmer inte riktigt. Vart är resten av X-men när skolan attackeras? Och varför är Bullseyes sista ord innan han dör så kryptiska? Saker och ting är inte riktigt vad de ser ut att vara. Men det vore taskigt att avslöja vad det handlar om här. Det är lite av en twister.
Det är bara att lyfta på hatten åt Mark Millar för andra gången den här månaden. Högsta betyg! Det här är så ofantligt bra att jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Fulländat kanske. Det är otroligt en brutal historia som målas upp. Men också otroligt sorglig. Nu är det bara att hoppas på att Millar håller tungan rätt i munnen och inte sjabblar bort det här med de tre avslutande numren. Jag har sett allt för många miniserier och arcs som avslutats otroligt svagt senaste tiden för att riktigt våga ta det för givet.
Manus: Mark Millar
Illustration: Steve McNiven
Tusch: Dexter Vines
Färg: Morry Hollowell
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
Annihilation: Conquest, Book 1
Annihilation: Conquest, Book 1 samlar Annihilation: Conquest – Prologue, Annihilation: Conquest – Star-Lord #1-4, Annihilation: Conquest – Quasar #1-4 och Annihilation Saga, och ingick i min mastodontbeställning från The Book Depository. Conquest utspelas en kort tid efter händelserna i Annihilation (se här, här, och här), där den tekno-organiska rasen Phalanx mitt i återuppbyggandet av galaxen passar på att göra ett move mot totalt herravälde och assimilering av allt levande. Lite fegt, kan tyckas, men effektivt. Book 1 bjuder på två parallella historier: En bra och en dålig. Numren med Quasar (Captain Marvels lillesyrra) och hennes tjej Moondragon (Drax the Destroyers dotter) är faktiskt rätt trista, både visuellt och berättarmässigt. Quasar fightas till och från med Super-Adaptoid (som av någon anledning lierat sig med Phalanx) och Moondragon förvandlas plötsligt till en drake medan de leter efter något/någon som enligt en mystisk källa ska kunna rädda galaxen. Lovande slut dock.
Star-Lord å andra sidan, skriven av Keith Giffen, verkar veta precis hur en slipsten ska dras, för det är så pass bra att det mer än uppväger för Quasars träighet. Star-Lords nummer inleds med ett (enligt mig) i princip felfritt berättarknep: Plocka ett gäng udda individer (från fängelset) som inte tycker om varandra och ge dem uppdraget att tillsammans rädda galaxen. Jag håller tummar och tår för att Book 2 av Conquest är allt som Star-Lord är, och absolut ingenting som Quasar. På bilden nedan finner vi Star-Lords nya ”kompisar”: Groot, Rocket Raccoon, Deathbird, Captain Universe, Bug och Mantis, och innan storyn är över så kommr du att ha sett en av dem ha ihjäl en av de andra. Det är så bra och snyggt att jag måste gå och läsa det en gång till, nu!
Manus: Keith Giffen, Andy Lanning, Dan Abnett, Christos Gage
Illustration: Timothy Green, Mike Lilly, Mike Perkins
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
