Välkommen till Never on a Sunday. Kvällens DJ:s är radarparet Seth Bingo och Silent Girl och de har tre fantastiska regler för kvällens klubbspelning: 1) Du får inte önska en låt med manliga sångare. 2) Om du har ben så måste du dansa (om du inte har ben går det bra med rytmiskt gungande) samt 3) Ingen magi! Vi upprepar: Ingen magi! Följ med till natten före julafton 2006 på en oförglömlig tillställning i regi av Kieron Gillen och Jamie McKelvie när de bjuder upp till dans i The Singles Club, andra volymen av deras ”urban fantasy” Phonogram om musik och magi samt dess utövare av sådan.
I första volymen av Phonogram, Rue Britannia, fick vi en inblick i denna magiska värld genom phonomancern David Kohls existensiella resa för att hitta sig själv efter britpopens död. I The Singles Club är Kieron Gillen och Jamie McKelvie (Young Avengers, The Wicked+The Divine) tillbaka i fullt majestät och dessutom uppbackade av den förträfflige färgläggaren Matthew Wilson som gör den här volymen till en sann njutning att både läsa och titta på.
Fortsätt läsa Phonogram, Vol. 2: The Singles Club
Illustration: Jamie McKelvie
Färgläggning: Matthew Wilson
Förlag: Image Comics
Betyg: 5/5
Teddy känner sig som en främling i sitt eget hem. Hans föräldrar är bekymrade över att han bara sitter inne på sitt rum hela dagarna istället för att vara som ”normala” barn, och Teddy funderar allvarligt på att rymma hemifrån så han slipper göra dem ännu mer besvikna. Familjen bor i den vintriga småstaden South Henley långt upp i Alaska men kommer ursprungligen från soliga och varma Louisiana. Eftersom de flyttade när Teddy var nyfödd har han inga minnen därifrån och hans föräldrar pratar heller aldrig om den tiden, trots att fadern uppenbarligen saknar Södern eftersom han varje år anordnar vad han skämtsamt kallar en ”Dixie Winter BBQ”.
Kieron Gillen och Jamie McKelvie är två herrar som tillsammans skapat en del oförglömliga serier. Jag är ett stort fan av deras oemotståndliga run med Young Avengers och deras pågående serie The Wicked + The Divine fortsätter att slå mig med häpnad. Deras första samarbete, förutom seriestrippen Save Point till PlayStation Magazine UK 2003, var Phonogram som såg dagens ljus 2006. Den första volymen bestod av sex nummer och finns samlad i trade under namnet Phonogram: Rue Britannia. Andra volymen, Singles Club, avslutades 2010 och den tredje och sista volymen, The Immaterial Girl, såg äntligen dagens ljus 2015. Denna ”urban fantasy” där modern popmusik är magi och deras utövare kallas phonomancers har blivit en kultserie för många och eftersom jag verkligen gillar allt Gillen och McKelvie gör tillsammans så måste jag ge den en chans.
Varje år kommer det ut en mängd nya serier och även om min pull list svämmar över så kan jag inte läsa allt. Däremot brukar jag passa på att köpa en del lösnummer till paddan, speciellt när ett nytt nummer kommer ut för då är alltid det föregående halverat i pris (inte hos Marvel och DC men från de flesta andra amerikanska förlag), för att se om den är värd att följa. På så sätt har jag upptäckt flera riktigt bra serier, som till exempel Ladykiller, Neverboy, The Paybacks och Negative Space (alla från Dark Horse) samt Airboy och Cry Havoc (Image Comics), men även sådant som definitivt inte tilltalar mig, som till exempel Satellite Sam, Wayward och The Woods, och till den senare kategorin måste jag tyvärr meddela att Snowfall tillhör.
Efter 
Dags att stifta bekantskap med Jo, April, Mal, Molly och Ripley, fem bästa vänner som tillbringar sommaren på scoutlägret ”Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistle Crumpet’s Camp for Hardcore Lady-Types” vars motto är ”Friendship to the Max”. Detta motto gäller i högsta grad för dessa coola och självständiga tonårstjejer som är redo för en asgrym sommar och inte tänker låta sig hindras av björnkvinnor, treögda rävar, flodmonster, yetis eller jordens undergång.
Första året på universitetet är både skräckinjagande och alldeles underbart. 1998 var jag 24 år gammal och började en spännande utbildning i en främmande stad långt hemifrån och efter några ångestladdade månader och med nya vänner för livet hade jag hittat mig själv och var redo för vuxenlivet. I Giant Days av John Allison och Lissa Treiman får vi möta tre alldeles vanliga förstaårsstudenter (Esther De Groot, Daisy Wooton och Susan Ptolemy) på ett okänt universitet någonstans i England och deras kamp mot influensan och sexuella trakasserier, bittra möten med gamla kärlekar, nya och oväntade kärlekar, feminism och födelsedagar. Normala människor som löser vardagsproblem helt enkelt i en lysande och charmig serie med glimten i ögat och som inte tar sig själv på så stort allvar.
Jon Moore var tidigare en analytiker som jobbade åt CIA men är nu en frilansande spion. Hans sidekick är exmilitären Jake Ellis som, förutom att han är ett taktiskt snille och en livsfarlig mördarmaskin, kan se genom väggar och ana faror i förväg. Tillsammans är de ett oslagbart par…det är bara det faktum att den ende som kan se och prata med Jake är Jon. Är Jake ett spöke eller ett fantasifoster? Vilka ligger bakom den hemliga organisationen The Facility som skapat denna märkliga duo och som nu jagar dem över hela världen?
