The Immaterial Girl, tredje och sista volymen av Kieron Gillen och Jamie McKelvies Phonogram, bjuder på en magisk och dödlig resa för Emily Aster när hennes mörka personlighet Claire bryter sig ur sitt musikvideo-fängelse och förpassar Emily dit istället. Emily fick magiska krafter av The King Behind The Screen i utbyte mot halva sin personlighet för ett antal år sedan. Dock glömde hon att läsa det finstilta i kontraktet för hon specificerade inte vilken halva.
Jag kommer aldrig glömma mitt första möte med MTV. Året var 1985 och jag var på besök hos mina betydligt äldre kusiner i Norrköping som introducerade en helt ny värld: kabel-TV. Förutom Radio Ga Ga (Queen) och The Riddle (Nik Kershaw) så bjöds det på den magnifika Thriller (Michael Jackson) men den video som påverkade mig mest och som är för evigt inpräntad på min näthinna var A-Has Take On Me. En kvinna som transporteras in i en livs levande serietidning med hjälp av gruppens sångare Morten Harket, kaos utbryter och paret jagas av hotfulla motorcyklister, kvinnan räddas tillbaka till verkligheten och även Harket till slut och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Fortsätt läsa Phonogram, Vol. 3: The Immaterial Girl
Illustration: Jamie McKelvie
Färgläggning: Matthew Wilson
Förlag: Image Comics
Betyg: 4/5
Black Widows förra serie, skriven av Nathan Edmondson och tecknad av Phil Noto, bjöd på en blandad kompott när det gäller handlingen men med utsökta illustrationer av Noto. 20 nummer blev det totalt innan Secret Wars rörde runt i grytan och nu är Natasha Romanoff tillbaka igen med Mark Waid och Chris Samnee vid rodret. Waid och Samnee har skaffat sig en plats i serievärldens finrum med sin utmärkta, långa och prisbelönta run med Daredevil som sträckte sig över tre år (Waid började skriva den redan 2011 men Samnee kom inte in i leken förrän i #12). Jag har läst några volymer av deras Daredevil, men av samma anledning som jag fortfarande inte läst Bendis/Maleev och Brubaker/Larks volymer (för mycket att läsa och för lite tid) kommer det att dröja innan jag är klar (Bra sommarprojekt, Andreas! En hel hög med bra Daredevil-serier!). Däremot älskar jag Waids run (tillsammans med den saknade Mark Wieringo) med Fantastic Four från början av 2000-talet och Chris Samnees underbara, men ännu inte avslutade, serie Thor: The Mighty Avenger (med författaren Roger Langridge) från 2010. Frågan är nu om dessa båda herrar klarar av av leverera en bra version av Marvels mesta och bästa hemliga agent?
Redan som liten insåg Roy att han inte var som alla andra. När alla andra barn som tittade på Western-filmer hejade på sheriffen hejade han på bankrånaren. Skurkarna hade alltid coolare kläder, bättre skämt och snyggare frisyr. Han gillade helt enkelt inte regler och avslöjade snart livets stora bluff: Skaffa dig bra betyg för att kunna börja på en bra utbildning, för utan utbildning inget jobb. Du behövde ett jobb så du kunde köpa dig ett hus, som sedan fylldes med fru och barn. Om du gjorde allt detta blev du en präktig samhällsmedborgare som aldrig slutar betala på studielån eller huslån, för att inte tala om alla skatter. Roy bestämde sig tidigt för att han ville ha hela kakan med så lite ansträngning som möjligt, och upptäckte snart precis vad han ville bli: Polis. Den som verkligen får bryta reglerna är den som skapar dem. Du säger åt andra vad de ska göra och inte tvärtom. Du får lov att slå vem du vill och till och med skjuta dem ibland och det finns gott om chanser till avancemang. Du kan gå rakt in i ett bankvalv och få pengar under bordet för rätt information, för att inte tala om att du betraktas som en hjälte.
Välkommen till Never on a Sunday. Kvällens DJ:s är radarparet Seth Bingo och Silent Girl och de har tre fantastiska regler för kvällens klubbspelning: 1) Du får inte önska en låt med manliga sångare. 2) Om du har ben så måste du dansa (om du inte har ben går det bra med rytmiskt gungande) samt 3) Ingen magi! Vi upprepar: Ingen magi! Följ med till natten före julafton 2006 på en oförglömlig tillställning i regi av Kieron Gillen och Jamie McKelvie när de bjuder upp till dans i The Singles Club, andra volymen av deras ”urban fantasy” Phonogram om musik och magi samt dess utövare av sådan.
Teddy känner sig som en främling i sitt eget hem. Hans föräldrar är bekymrade över att han bara sitter inne på sitt rum hela dagarna istället för att vara som ”normala” barn, och Teddy funderar allvarligt på att rymma hemifrån så han slipper göra dem ännu mer besvikna. Familjen bor i den vintriga småstaden South Henley långt upp i Alaska men kommer ursprungligen från soliga och varma Louisiana. Eftersom de flyttade när Teddy var nyfödd har han inga minnen därifrån och hans föräldrar pratar heller aldrig om den tiden, trots att fadern uppenbarligen saknar Södern eftersom han varje år anordnar vad han skämtsamt kallar en ”Dixie Winter BBQ”.
Kieron Gillen och Jamie McKelvie är två herrar som tillsammans skapat en del oförglömliga serier. Jag är ett stort fan av deras oemotståndliga run med Young Avengers och deras pågående serie The Wicked + The Divine fortsätter att slå mig med häpnad. Deras första samarbete, förutom seriestrippen Save Point till PlayStation Magazine UK 2003, var Phonogram som såg dagens ljus 2006. Den första volymen bestod av sex nummer och finns samlad i trade under namnet Phonogram: Rue Britannia. Andra volymen, Singles Club, avslutades 2010 och den tredje och sista volymen, The Immaterial Girl, såg äntligen dagens ljus 2015. Denna ”urban fantasy” där modern popmusik är magi och deras utövare kallas phonomancers har blivit en kultserie för många och eftersom jag verkligen gillar allt Gillen och McKelvie gör tillsammans så måste jag ge den en chans.
Varje år kommer det ut en mängd nya serier och även om min pull list svämmar över så kan jag inte läsa allt. Däremot brukar jag passa på att köpa en del lösnummer till paddan, speciellt när ett nytt nummer kommer ut för då är alltid det föregående halverat i pris (inte hos Marvel och DC men från de flesta andra amerikanska förlag), för att se om den är värd att följa. På så sätt har jag upptäckt flera riktigt bra serier, som till exempel Ladykiller, Neverboy, The Paybacks och Negative Space (alla från Dark Horse) samt Airboy och Cry Havoc (Image Comics), men även sådant som definitivt inte tilltalar mig, som till exempel Satellite Sam, Wayward och The Woods, och till den senare kategorin måste jag tyvärr meddela att Snowfall tillhör.
Efter 
Dags att stifta bekantskap med Jo, April, Mal, Molly och Ripley, fem bästa vänner som tillbringar sommaren på scoutlägret ”Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistle Crumpet’s Camp for Hardcore Lady-Types” vars motto är ”Friendship to the Max”. Detta motto gäller i högsta grad för dessa coola och självständiga tonårstjejer som är redo för en asgrym sommar och inte tänker låta sig hindras av björnkvinnor, treögda rävar, flodmonster, yetis eller jordens undergång.
