Brasilianska serieskaparna och tvillingbröderna Gabriel Bá och Fábio Moon har en ny miniserie (10 delar) på Vertigo med titlen Daytripper. Gabriel Bá har som ni kanske vet tidigare blivit känd som illustratör för popstjärnan Gerard Ways serie Umbrella Academy (en samlingsvolym tidigare recenserad av oss på shazam.se här), men bröderna har varit aktiva länge och publicerat sig flitigt i hemlandet såväl som i USA.
Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de förhandstittar man kan finna hos DC kommer serien hoppa fram och tillbaka i tiden genom de 10 numren. Första numret är välkomponerat och det märks att Bá och Moon jobbat med serien i ett antal år – ingenting lämnas åt slumpen och berättarstrukturen är genomarbetad på gränsen till överdrivet strikt. ”Lekfull” kan man säga om många andra serier, knappast så den här: även om jag efter första numret inte har någon koll på vilken historia det är Bá och Moon vill berätta, så råder det inget tvivel om att de har koll – de har bara inte velat ge läsaren en fingervisning än. Därför är jag kluven till Daytripper: det är vältecknat och välberättat, jag gillar greppet att huvudpersonen är en simpel nekrologförfattare (vi som läsare får ta del av dödsrunorna, ett väldigt polerat berättartekniskt grepp) med en litterär superstjärna till far – men det blir liksom lite… själlöst?
Det känns lite småaktigt att klaga på en serie för att den är för välberättad (särskilt så här i jultider!), så jag får avsluta med att säga att det är alldeles uppenbart att Bá och Moon vet vad de vill och de är i kreativ toppform – så jag får helt enkelt lita på dem och tro att serien kommer lossna och ge lite mer spelrum åt fantasin i kommande nummer. Upplägget verkar trots allt lovande, så även om Daytripper inte griper tag (snarare puttar den en lätt på axeln, lite distanserat och blasé sådär) i första numret, kommer jag ändå följa den i ett par nummer till. Huvudpersonen Brás är inte någon man omedelbart kan relatera till, men jag ser i alla fall fram emot att få lära känna honom bättre. Fler recensioner kommer att följa.
Illustration: Gabriel Bá, Fábio Moon
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3++/5
För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.
Det finns så många sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet från fyra Amazo-robotar eller så. Men även om du blivit lite trött på hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) så rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen på sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet på Mitchell och han får kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet går det lite si och så med (till skillnad från andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket på hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in på hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.
Sedan tycker jag också det är roligt att Rucka fortsätter att göra Kathy Kanes sexuella identitet till ett av seriens huvudnummer, utan att det blir spekulativt eller pekpinneartat. Istället är det helt enkelt en del av hennes identitet, vare sig mer eller mindre. Ett bra exempel är scenen på s 8-9 i #859 där Kathy begär avsked ur armén, det är hjärtskärande och framförallt personligt: Kathy Kane vare sig kan eller vill kompromissa om vem hon är (allt understruket av J H Williams väldigt strikta illustrationer). Det är faktiskt just detta – hur hon känner inför sin egen sexuella läggning – som gör henne trovärdig som en vigilantefigur och disciplinerad superhjälte, den militära träningen är bara utanverk. Det är ett konststycke av Rucka att göra en karaktär som klär ut sig till fladdermus och bekämpar brott trovärdig – efter läsningen är det nästan så att man tänker att det skulle kunna vara möjligt att se en Batwoman svinga sig mellan hustaken i valfri amerikansk storstad.
gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.
