Dags så igen för ytterligare en i raden av Green Lantern-samlingar, och denna gång är det hardcoverutgåvan av samlingen Agent Orange som gäller. Agent Orange samlar Green Lantern #39-42 och är en direkt fortsättning på tidigare recenserade Rage of The Red Lanters. Fokus har dock skiftat här från de röda lanternorna till färgen orange som sakta men säkert introducerats i tidigare nummer. Där grönt står för viljestyrka, gult för rädsla, blått för hopp, violett för kärlek och rött för raseri så representerar orange girighet, habegär och egoism. Man kan alltså tänka sig att den orangea lyktkåren borde lida av rätt svåra samarbetsproblem och interna konflikter, men det finns en rätt logisk lösning på detta: Det finns bara en medlem. Orange Lantern Corps består enbart av Larfleeze. Larfleeze aka Agent Orange är girigheten personifierad. Han sitter själv i en isolerad del av galaxen, ständigt glufsandes på en aldrig sinande buffé utan att för den del någonsin bli mätt, och är paranoid över att alla vill ta det som är hans medan han själv bara vill ha mer av allt. Larfleeze är helt enkelt en rätt osympatisk självälskare med ett sjukligt habegär, men han känns trots det inte som en renodlad superskurk. Sinestro, Atrocitus och även de till ytan goda Guardians of The Galaxy Universe har alla en egen agenda som driver dem framåt, men Larfleeze känns mer som om han att är helt och hållet under den orangea färgens kontroll. Problemet är bara att folk inte lämnar honom ifred, varpå han triggas till att både försvara sig och att vilja lägga sin håriga vantar på allt nytt som de objudna gästerna råkar ha med sig. I kriget mellan färgerna så blir alltså Larfleeze plötsligt bara indragen mitt i allt pågående trubbel, och ingen av de inblandade lär tycka att det är något som kommer att leda till något positivt.
Geoff Johns Green Lantern har börjat känns lite som ett säkert kort när det kommer till snyggt berättade historier som trots sin längd (vi är ju uppe i över 40 nummer vid det här laget) på något sätt ändå konstant lyckas öka tempot på vägen mot en (förhoppningsvis) mastig och episk final. Det är lätt att bli bortskämd med återkommande bra historier från en författare, och jag antar att det är Green Lanterns ständigt höga kvalitet som gör att mina högt ställda förväntningar på Johns Flash: Rebirth resulterat i att jag nu tycker att den serien är rent dålig. Hur som helst, det här är ju inte Flash, det är Green Lantern, och Green Lantern i Geoff Johns och tecknaren Philip Tans händer är fortfarande något av det bästa man kan komma över i superhjälteväg idag.
Illustration: Philip Tan, Jonathan Glapion, Ivan Reis, Oclair Albert
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.
Fast sen dök de upp igen – återigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö på precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nånstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är 
Boxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nånsin!), en tvådelars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivåer samspelar och vävs ihop, kanske för många för en kort tvånummers-arc. ”Sleep…” är komplex på gränsen till rörig, men om man inte tappar tråden som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi får ännu en fantasieggande tillbakablick på Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.
Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
