Det här numret är urgammalt — det kom nämligen redan i januari i år. Men jag har inte lyckats få tag på ett ex och har fått vänta på den andra upplagan. Till och med det har varit svårt att hitta. Men nu har jag läst det första numret och känner mig tvingad att recensera det trots att det inte är någon nyhet längre. Så bra är det.
Ed Brubaker och Sean Phillips har tidigare rönt stora framgångar med sin noir-serie Criminal på Icon, Marvels imprint för kreatörsägda serier. Criminal är renodlad crime-serie, helt utan superhjältar. Incognito, även den utgiven på Icon var till en början tänkt som en sidoberättelse till Criminal men Brubaker kände inte riktigt att en superhjältehistoria passade in. Oavsett om så hade varit fallet eller inte så är Incognito långt ifrån en traditionell superhjälteserie. Samtidigt är det inte en superhjältedekonstruktion. Incognito försöker inte berätta någon alternativ historia där superhjältar är vanliga människor. Inte heller någon politisk satir där karaktärerna är fascistoida, självcentrerade svin som utnyttjar sina superkrafter för personlig vinning. Incognito handlar istället om en superskurk som lagt ner sin brottsliga bana, börjat samarbeta med myndigheterna och lever med skyddad identitet.
Det stora med Incognito är den otroligt personliga och nära berättelsen som Brubaker målar upp. Huvudrollsinnehavaren Zack Overkills frustration över sitt nya mundana liv som människa utan superkrafter går nästan att ta på. I kombination med Phillips fullständigt rakbladsvassa illustrationer kan det inte bli annat än en hit. Johan skrev på sin blogg Seriehyllan att han tyckte att detta nummer var en besvikelse. Jag kan verkligen inte förstå varför. Jag tycker att det här är fruktansvärt bra. Förklaring tack, Johan!
Manus: Ed Brubaker
Illustration: Sean Phillips
Tusch: Sean Phillips
Färg: Val Staples
Förlag: Icon
Betyg: 4+/5

Jag gillade det första numret av Ultimatum. Den massiva foldvågen som slår till mot New York och som dödar ett antal etablerade karaktärer i Marvels Ultimate-universum kändes som en frisk fläkt och ett vågat drag av Jeph Loeb. Tyvärr så började det gå utför i kvalité redan i nummer två och i detta tredje nummer så kan man tyvärr bara konstatera att Ultimatum fortsätter att tappa tempo. Det är väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad i det här numret, och då är vi ändå mer än halvvägs genom Ultimatum med bara två nummer kvar.














