Inlägg taggade ‘Robert Kirkman’

Recensioner

Walking Dead 11: Fear the Hunters

måndag 18 januari, kl 08:25 av 1 kommentar

walkingdead112Att The Walking Dead är ett fenomen är knappast en nyhet. Den elfte samlingsvolymen, Fear the Hunters, var slutsåld redan innan den gick att köpa på nätbokhandlarna. Som tur var befann jag mig igår i en stad med seriebutiker, närmare bestämt Malmö. SF-bokhandeln hade precis fått in en ny sändning och i den fanns ett antal exemplar av Fear the Hunters. Lycka över ett album till brädden fyllt av olycka.

TWD handlar om en grupp människor som försöker överleva efter en katastrof som har fört med sig att USA svämmat över av zombies. De överlevande har inte bara zombies att oroa sig för utan även andra överlevare, Survival of the fittest (and most crazy). Volym nio och tio har tidigare recenserats här på Shazam. Recensionen av volym elva kommer att vara väldigt vag för jag vill inte förstöra något för er som ännu inte läst den senaste volymen eller TWD överhuvudtaget. Barn spelar en viktig och till stora delar sjukt obehaglig roll i Fear the Hunters. Ytterligare karaktärer stryker med, Kirkman är närmast chockerande osentimental då han tar livet av sina karaktärer, och nya tillkommer. Albumet utforskar nya mörka skrymslen av det  mänskliga psyket och de saker människor gör för att överleva. Gränsen för vad som kan räknas som mänskligt beteende har de flesta karaktärerna redan överträtt ett antal gånger och gör det på nytt i Fear the Hunters. Även den elfte volymen är i mitt tycke lite väl pratig, mycket av det hade kunnat berättas bra genom bilderna, men det fyller i högre grad än tidigare volymer en funktion. Våldet är fortfarande brutalt men inte heller i denna del frossar Kirkman och Adlard i det.  Allt som allt är TWD fortfarande sjukt beroendeframkallande och lika suverän som tidigare. För er som ännu inte läst TWD finns den tokfeta samlingsvolymen Compendium One, som samlar de åtta första tradesen, åter att köpa. Så mitt råd är: Köp!

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Charlie Adlard
Förlag: Image
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #3

torsdag 10 december, kl 08:33 av 1 kommentar

haunt_3Som ni kanske minns så tyckte Ferdinand att Haunt #2 var ett steg framåt från seriens allra första nummer, och jag tycker att den positiva spiralen fortsätter i det här tredje numret. En av de mest positiva sakerna tycker jag är att serien här släpper på gravallvaret och flera gånger faktiskt är riktigt rolig (utan att för den delen bli fånig). Jag har gillat de första två numren av Haunt, men det känns som om att serien till en början kanske tagit sig själv på lite för stort allvar. Skönt nu alltså att det bjuds på lite festligheter mitt i allt familjedrama, ultravåld, trubbel med gengångare etc. Storymässigt så börjar vi som läsare få mer insyn i vad som egentligen händer med Haunt och vad som skett i brödernas liv innan Kurt Kilgore gick och dog, men jag skulle överdriva om jag påstod att storyn är mycket mer än ok. Kirkman gör vad han ska, men än så länge så bjuds det egentligen inte på något som man inte sett förut. Det finns dock potential, och jag tycker absolut inte att Haunt är en dålig titel.

Rent visuellt så har jag från starten gillat det team Capullo, Ottley och McFarlane gör med Haunt, men något som känns rätt mossigt i det här numret är hur kvinnan som utsatts för biologiska experiment och nu hålls inlåst framställs som en kurvig och åmande donna i en minimal känning. Det känns mest pinsamt och väldigt mycket Image Comics à la 90-tal snarare än 2009. Bortsett från det så är Haunt en actionstinn fröjd för ögat. Sammanfattningsvis, några tillkortakommanden till trots så bjuder ändå det här tredje numret på tillräckligt myckt underhållning för att förtjäna en hyggligt stark 3:a.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #2

måndag 9 november, kl 19:37 av 2 kommentarer

haunt_2_coverFörsta numret av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt var en av förra månadens stora besvikelser. Ett trevande manus, ojämn kvalitet på illustrationer och fantasilös karaktärsdesign gjorde att det stora seriepeppet kom av sig. Trots besvikelsen fanns optimism. Serien hade absolut sina kvaliteter. Känslan fanns att den säkert skulle kunna utvecklas om den bara fick lite tid på sig. Jag har läst det andra numret och har både bra och dåliga saker att säga om det.

Vi börjar med det positiva. Det förra numrets styrka och därmed och potential var förhållandet mellan de två bröderna. Vet du inte vilka de är så backa tillbaka och läs recensionerna av förra numret (Ferdinands och Jonas’). Detta nummer fokuserar på att bygga vidare på brödernas relation. Just denna utveckling gör att det här är betydligt starkare än det förra. Man börjar förstå vad Kirkman försöker åstadkomma med Haunt och i vilken riktning han kommer ta den. Det gör att story blir mer intressant, eftersom den till skillnad från förra månaden har en mening och inte bara är en ursäkt till actionfyllt serievåld. Den levande brodern ges också en djupare dimension. Vi får som läsare ledtrådar till vad som gjort honom är så desillusionerad, och varför han hatat sin döde bror. Kirkman gör i detta nummer det alla författare till serier i lösnummerform måste behärska. Han ger oss tillräckligt stora doser av information för att det ska bli intressant, och tillräckligt små för att locka till att läsa nästa nummer.

En del av det dåliga kvarstår dock. Jag tycker fortfarande att serien är för ojämn visuellt, även det inte stör lika mycket som förra gången. Troligen för att manuset denna gång är bättre och för serien framåt. Framför allt har paret Capullo och Ottley svårt att gestalta de kvinnliga karaktärerna. Frun till den döde brodern känns ofta både platt och livlös. Bikaraktärerna överlag är inte helt övertygande. I vissa fall beror det på Ryan och Capullo, som exemplet ovan. I vissa fall beror det på Kirkman, som med den gråtmilde ”cleaner” som tar hand om alla döda kroppar Haunt lämnat efter sig i förra numret. Tanken är säkert att skapa en mindre stereotyp karaktär men den effekten blir snarare att den bara känns konstruerad och klumpig.

En av mina stora invändningar mot Haunt förra månaden var karaktärens ”dräkt” – den övernaturliga Spawnliknande symbiot den levande brodern kräktes upp. Designen var uppenbart inspirerad av McFarlanes tidigare kreationer. När Haunt i detta nummer klättrar på väggar och skjuter klet från händerna blir det nästan löjeväckande. Kanske är det tänkt som en homage, men för mig funkar det inte riktigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Haunt är på väg i rätt riktning, om än mycket trevande. Får bara upphovsmännen putsa lite på skavankerna kan serien säkert bli något att räkna med i framtiden. Dock kommer den antagligen aldrig bli särskilt originell – och kanske är det inte tänkt så heller.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Färgläggning: FCO Plascencia
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1 enligt Jonas

måndag 19 oktober, kl 12:35 av 2 kommentarer

haunt1Du kanske minns att Ferdinand redan recenserat Haunt för rätt exakt en vecka sedan? Om inte så tycker jag att du kan börja med att läsa Ferdinands utlåtande här. I stort så håller jag med i mycket av det som skrivs i den recensionen, men jag har en del mer eller mindre avvikande åsikter som jag tänkte det kunde vara värt att lyfta fram här.

Rent visuellt så är det som sagt lite av ett dreamteam som presenteras här. Greg Capullo på layouts, Ryan Ottley på illustration och Todd McFarlane själv på bläck. För min del så tycker jag att combon med Capullos grunder, Ottleys illustrationer och McFarlanes detaljer funkar riktigt bra, och det känns verkligen som ett barn sprunget ur Capullos detaljaction från Spawn mixat med Ottleys mer cartoony stil från Invincible. Som ett (föredetta) fan av Spawn och (nuvarande) dito av Invincible så känns Haunt för min del lite som det bästa från två helt olika världar. Summan är nödvändigtvis inte bättre än någon av ursprungskällorna, men inte heller särskilt långt ifrån. Om jag skulle ge ett separat designbetyg så skulle jag säga 4 av 5.

haunt1Handlingsmässigt så tycker jag att det här funkar fint som ett introducerande startnummer. Broderskonflikten mellan den (relativt) moraliska elitsoldaten och den (relativt) omoraliska prästen tycker jag känns tillräckligt intressant för att vilja veta mer om varför det egentligen skars sig mellan de två, men jag kan definitivt förstå att det dras paralleller till Mcfarlanes Spawn där en elitsoldat bakom fiendelinjer förvandlas till någon sorts hämnande vålnad. Lite fantasilöst kanske, men bortser man från likheterna så tycker jag ändå att Haunt i grunden måler upp ett helt ok bakgrundsscenario för kommande nummer. Själva Haunt (om det nu kommer att bli karaktärens namn) är det lite svårt att uttala sig om än så länge, men jag tycker det är en rätt fräck idé att låta en präst kräkas upp och besättas (besittas?) av sin illa omtyckta och inte minst avlidne bror i form av en elak symbiot (tänk Venom korsat med Spawn). Själva dräkten kanske inte är direkt banbrytande i sin design, men även där så tror jag att framtiden får visa vad Robert Kirkman och grabbarna tar sig för med den.

För att summera så håller jag med om att Haunt är en bra bit ifrån en revolutionerande serie som tänder på alla cylindrar från start, men för min del så bjöd den ändå på tillräckligt mycket för att få en stabil 3:a i betyg. Ska bli intressant att få se vad ”drömlaget” kan få ut ur det här framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Walking Dead Vol. 9-10

tisdag 13 oktober, kl 11:31 av 7 kommentarer

thewalkingdead10The Walking Dead är en av de absolut bästa serier jag läst det senaste året. Jag har hakat på lite sent och därför kom The Walking Dead Compendium perfekt i våras. 1088 sidor amerikansk mainstream när den är som bäst. TWD handlar om överlevare som försöker att just överleva sedan ett virus gjort döda till människoätande zombies och alla som blir bitna blir givetvis zombies. Enda sättet att döda dem är att skjuta/hugga av/hugga dem i huvudet. Man får följa ett antal karaktärer där den f.d. polisen Rick är något av en huvudperson. De överlevande försöker hitta ställen där de är säkra för zombiesen men även för andra människor. Det gäller inte fästa sig vid en karaktär för man vet aldrig hur länge de får vara med.

Det har hittills utkommit tio samlingsvolymer, Compendium One samlar 1-8 men den verkar vara slutsåld. Det finns även hardcovers som samlar två samlingsvolymer, totalt har fyra hardcovers kommit ut. Dessutom finns det två omnibus som samlar fyra volymer varav den första är slutsåld.

TWD kretsar kring mitt favorittema för närvarande, civilisationens kollaps. Jag har både Jack Kirbys Kamandi och Wastelands från Oni Press på inköpslistan. Att kombinera två uttjatade teman som civilisationens kollaps och zombies låter kanske inte som en bra idé men Robert Kirkman som skriver manus gör det på ett suveränt sätt. Karaktärerna är av kött och blod och allt vidrigt de varit med om och det ständiga dödshotet påverkar dem. Kirkman lyckas undvika klichéerna och förmår skildra de olika karaktärernas utveckling på ett trovärdigt sätt. Liksom tidigare volymer är även 9-10 lite väl texttunga men det funkar. Charlie Adlard och Cliff Rathburn gör ett bra jobb med teckningarna och allt äckel och förfall är ständigt närvarande. Just att man aldrig vet vilka karaktärer som ska falla ifrån gör att det alltid är spännande och man vet heller aldrig hur de olika karaktärerna reagerar på nya händelser. De flesta borde definitivt ha passerat gränsen för vad en normal människa kan klara av. Just frågan om vad som kan betecknas som normalt under extrema omständigheter är ständigt närvarande och svår att värja sig mot, det är också den fråga som diskuteras mest av karaktärerna. Liksom tidigare volymer har jag svårt att värja mig mot serien och släppa den när jag läst klart den utan jag ligger och funderar. Det om något är ett gott betyg. Dessutom är det en bedrift att serien efter över 1400 sidor fortfarande håller högsta klass. Den 29 december kommer volym 11, en alldeles för lång väntan enligt mig.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Charlie Adlard
Förlag: Image Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1

måndag 12 oktober, kl 17:22 av 5 kommentarer

haunt_1_coverDet har buzzats en hel del kring Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt ända sedan projektet presenterades 2007. Först var det tänkt att lanseras i början av 2008, och sedan dess har det skjutits upp ett flertal gånger. Förra veckan kom äntligen det första numret av tidningen.

Snabbt förklarat så handlar Haunt om två bröder som av okänd anledning hatar varandra. Den ena en desillusionerad katolsk präst, den andra en hemlig agent med tvivelaktiga arbetsuppgifter. Efter att den senare under ett uppdrag mördas, tar denne sin brors kropp i besittning. Genom att den levande brodern kräks upp någon sorts ektoplasma täcks hans kropp av en sorts övernaturlig superhjältedräkt. Tillsammans blir de Haunt. En rätt snurrig historia med andra ord. Hela upplägget har visserligen potential till att bli intressant, särskilt konflikten och relationen mellan de två bröderna. Men det är lite för konstruerat och överarbetat för att verkligen slå an. Men som sagt, potential finns.

Att McFarlane har varit med i skapelseprocessen av Haunt märks verkligen. Parallellerna till Spawn är nästan smärtsamt tydliga. Både kretsar kring en elitsoldat som dör och kommer tillbaka för att söka försoning för sina synder. Designmässigt finns även stora gemensamma nämnare. Alla som läst det minsta av Spawn ser säkert likheterna mellan Spawns respektive Haunts dräkter. De må skilja sig något åt, men grundkonceptet är det samma. Rätt fantasilöst kan tyckas. McFarlane borde väl kunna lyfta blicken något högre än sin gamla inarbetade skapelse Spawn.

Kirkmans avtryck i serien är dock svårare att se. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det han tidigare skrivit. Kirkmans storhet är att han ofta lyckas skapa karaktärer som känns levande och verkliga. Oavsett om de är superhjältar eller överlevande av en zombie-epidemi. Karaktärerna i Haunt är papperstunna stereotyper. Om det beror på att Kirkman varit oinspirerad eller om karaktärerna inte hunnit utvecklas låter jag vara osagt. Det antar jag att vi kommer få se i kommande nummer.

Teamet bakom det visuella har beskrivits som ett dream-team. Greg Capullo (Spawn) har gjort grundläggande layout som Ryan Ottley (Invincible) sedan har illustrerat. Slutligen har självaste McFarlane tuschat sidorna. Ändå är det här numret lite av en besvikelse. Det når inte riktigt upp till de höjder man hade kunnat förvänta sig. Och det är främst ojämnheten det faller på. Riktigt bra actionsekvenser varvas med partier som är riktigt platta. Allt håller givetvis en hantverksmässigt bra nivå, det vore konstigt annars med namnen ovan. Men det visuella får aldrig serien att riktigt lyfta. Manus och bild kompletterar helt enkelt inte varandra. Därför blir det bara en halvdan serie istället för en där det visuella räddar ett trevande manus.

Av de recensioner jag läst så har de flesta varit relativt negativa. Eller åtminstone försiktiga. Och jag måste sälla mig till den skaran. Förutsättningarna för att Haunt ska bli en bra serie finns där, men det är helt enkelt inte en bra start. Jag vill därför inte döma ut serien enbart på detta nummer. Och just det här är faktiskt ett bra exempel på hur det första numret av en reguljär serie inte ska göras. Teamet borde ta en titt i Mark Millars första nummer av Ultimate Avengers. I det får vi se snygg och bra action kombinerat med snappy dialog och en cliffhanger som väcker läslust. Enkelt och utan massa krusiduller. Men så fick det numret nästan en femma i betyg och den här tidningen bara en tvåa.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Complete Invincible Library, Vol. 1

fredag 2 oktober, kl 10:42 av 10 kommentarer

Den här inbundna kolossen på 768 sidor samlar Invincible #1-24, #0, Free Comic Book Day 2004 plus över 150 sidor av skisser, omslag och manus. Med andra ord så tar det en bra stund att ta sig igenom volym 1 av The Complete Invincible Library, och det känns inte helt lätt att få till en detaljerad recension som lyckas sammanfatta allt som sker genom den här seriens 25 första nummer. I och med det så skiter jag i det helt och hållet och kör helt enkelt en lista över det som gör den här samlingen och Invincible i allmänhet till en fruktansvärt bra superhjälteserie:

1. Samlarbånge: Den här volymen är FET. Den är inte bara på 768 sidor, den är även i ett extra stort format tryckt på högkvalitativt glansigt papper och kommer med ett riktigt nice kartongfodral. Den andas helt enkelt kvalitet inifrån och ut och är ett väldigt trevligt inslag i hyllan. Den är till och med så fin att min sambo låter mig ha den i bokhyllan i vardagsrummet. Det ni.

invincible_library_vol1

2. Populärkulturella referenser: Robert Kirkman låter sig uppenbart inspireras av och lånar friskt från andra serier och filmer, men det känns aldrig som att han gör det för att åka snålskjuts på andras framgångar. Vi har exempelvis The Guardians of The Globe som är en mer eller mindre exakt kopia av DC:s Justice League of America, Vulture-look-a-liken Bi-Plane, The Lizard League som liknar skurkorganisationer som Hydra (Marvel) och/eller Cobra (G.I. Joe) och mycket mer, men allt känns väldigt kul och fyndigt med en personlig tvist.

3. Stilrenhet: Illustratörerna Cory Walker och Ryan Ottley tecknar med en distinkt och stilistisk stil som trots sin nästan minimalistiska känsla skänker rätt tonalitet till Kirkmans manus. Det här är inte en serie med fokus på detaljporr, men det är heller aldrig slarvigt eller fattigt. Snarare tvärtom. Invincible har helt enkelt en distinkt look som för min del känns helt i linje med berättandet och de karaktärer som Kirkman presenterar.

4. Persongalleri: Omni-Man, Atom Eve, Mauler Twins, Angstrom Levy, Monster Girl och inte minst Invincible själv – det här är bara ett litet axplock av alla de fantasifulla karaktärer som den här serien kryllar av, och trots det massiva och ständigt expanderande persongalleriet så lyckas Kirkman ge alla en egen invincible_37_600identitet och det utrymme de behöver för att kännas intressanta. Kanske låter lite klyschigt, men det känns verkligen som att Kirkman etablerat ett helt eget serie-universa i och med den här titeln (trots att den faktiskt rent tekniskt ingår i Images standard-kontinuitet med exempelvis Spawn, Youngblood etc).

5. Drama: Det finns mycket av det mesta i den här serien, men det som det finns allra mest av är nog ändå drama. Utan att spoila grundhandlingen så kan jag lugnt säga att Mark Graysons aka Invincibles relation till sin far Omni-Man är något av det mest dramatiska jag läst, och trots att det finns en hel del komik i Invincible så löper det ständigt en allvarlig och känslomässigt stark röd tråd genom hela huvudstoryn. Lägg till det Marks slit för att klara av studier och en ovetande flickvän samtidigt som han beskyddar jorden från galaktiska erövringar och random superskurkar så har vi en aldrig sinande källa till intriger och nya problematiska situationer. Kort sagt så vill man helt enkelt bara läsa mer hela tiden.

6. Balans: Humor, action, kärlek, dramatik och övervåld levereras här om vartannat i ett precis lagom tempo, och det känns lite som att Robert Kirkman hittat ett hemligt recept just för den perfekta seriebalansen. Det här gör att Invincible som serie känns klassisk och mogen samtidigt som den även känns modern och ungdomlig. För att dra en parallell till filmens värld så tycker jag att man kan likna Invincible med det George Lucas lyckades göra med sin första tre Star Wars-filmer: Det finns en allvarlig intrig av galaktiska proportioner som fungerar som en plattform för ett gäng individers personliga utveckling och relation till varandra.

Sammanfattningsvis så är Invincible i grunden en serie om och med trikåklädda superhjältar, men under den spandexklädda ytan så finns det så mycket mer att ta del av, och jag är rätt övertygad om att i stort sett alla som uppskattar bra serier i någon form kan ta till sig och gilla Invincible. Det är helt enkelt snyggt, smart, kul, välproducerat och engagerande på samma gång. Läs även Johans tidigare recension av Invincible – Ultimate Collection Vol. 1 som då alltså består av första halvan av Library, Vol. 1.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Cory Walker
Förlag: Image Comics
Betyg: 4++/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Robert Kirkman om TV-adaptionen av The Walking Dead

måndag 7 september, kl 10:53 av 0 kommentarer

CBR har idag en intressant intervju med Robert Kirkman om den kommande TV-versionen av hans zombie-epos The Walking Dead. Om valet att göra det till en TV-serie istället för en långfilm säger han bland annat:

The thing that makes ”The Walking Dead” unique and interesting is that it’s a zombie movie that never ends – that’s the log line or whatever. To do a zombie movie that’s based on that? Kinda dumb. The whole idea behind the book is that it’s a long-term exploration on the characters and their situation and how they’re dealing with these problems over a long period of time, the different things that happen to the characters and how it affects and changes the characters.

Läs hela intervjun hos CBR.

twd002

Skriv en kommentar
Film /Nyheter och tips

The Walking Dead blir tv-serie

onsdag 12 augusti, kl 16:47 av 4 kommentarer

walkingdead

Idag damp det ner ett tips i redaktionens brevlåda. Sånt gillar vi och vill se mera av. /Film (via Variety) skrev igår att det finns planer att producera en tv-serie baserad på Robert Kirkmans zombieepos The Walking Dead. Den tilltänkte regissören ska enligt rykten vara Frank Darabont, mannen bakom fängelse-feel-good-filmer som The Shawshank Redemption och The Green Mile. Serien kommer att fokusera mer på mänskliga relationer och problem och mindre på zombies. Precis som det tecknade originalet. Vi får väl se om det blir något vettigt av det. Personlig tror jag att det kan funka riktigt bra att göra det i tv-formatet istället för vanlig spelfilm. Dels är marknaden rätt mättad vad gäller zombierullar. Sen funkade den brittiska tv-serien Dead Set otroligt bra i just det formatet. Läs hela artikeln på www.slashfilm.com. Stort tack till Ludvig för tipset.

Skriv en kommentar
Recensioner

Invincible – Ultimate Collection Vol. 1

söndag 2 augusti, kl 12:00 av 2 kommentarer

invincible_ucFör ett par veckor sedan så skrev jag om mina senaste seriealbumsinköp som var tänkta att blir årets sommarläsning. Jag utlovade då recensioner av dessa och nu, något försenat kanske, så kommer den första av dessa. Det blir Invincible: The Ultimate Collection Vol. 1 av Robert Kirkman, Ryan Ottley och Cory Walker.

Invincible är en serie som jag varit väldigt nyfiken på ett bra tag nu, så det var med rätt höga förväntningar som jag började läsa den här tegelstenssamlingen på nära 400 sidor, och visst, den lever upp till många av dessa förväntningar men vänta er ingen djup karaktärsstudie eller ultravåldsserie av Invincible. Serien om den unge tonåringen Mark Grayson, son till superhjälten Omni-Man, som en dag upptäcker att han fått sina efterlängtade superkrafter och blir hjälten Invincible kan nog bäst beskrivas som en old school superhjälteserie i modern tappning. Framförallt så bjuder Invincible på väldigt kul och underhållande läsning och Kirkman drar sig inte för att driva ordentligt med populärkultur i allmänhet och superhjälteserier i synnerhet. En personlig favorit är den rymdskeppsbesättning som dyker upp som kortast en bit in i samlingen. Besättningen på rymdskeppet är en lätt förklädd version av kapten Picard, Data och de andra från Star Trek: The Next Generation.

Några kanske tycker att teckningsstillen i Invincible är lite väl enkel i jämförelse med illustratörer som Mike Deodato eller Simone Bianchi, men jag tycker att Cory Walkers, och senare också Ryan Ottleys, stil är helt rätt för den här typen av superhjälteserier, och trots den till synes enkla stilen så vimlar det här av fina detaljer. Själv så gillar jag både Walkers och Ottleys stilar och de passar väldigt bra ihop och kompletterar Kirkmans manus och den känsla av old school som Invincible har.

Är du ute efter en serie som är kul att läsa och som ger bra underhållning så tycker jag att Invincible kan vara väl värd att titta närmare på. En liten bonus är att dessa riktigt maffiga Ultimate Collection-samlingarna gör sig väldigt bra i bokhyllan tillsammans med resten av seriesamlingen, och de går dessutom att komma över till väldigt bra priser.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Cory Walker & Ryan Ottley
Tusch: Cory Walker & Ryan Ottley
Färg: Bill Crabtree
Förlag: Image Comics
Betyg: 4/5

Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...