Inlägg taggade ‘Robert Kirkman’

Recensioner

Walking Dead 13: Too Far Gone

torsdag 2 december, kl 09:59 av 2 kommentarer

walkingdead13Though I walk thorugh the valley of the shadow of death, I will fear no demise of The Walking Dead-series. Jag var lite nördigt orolig att The Walking Dead höll på att tappa farten efter volym 12 som inte var så bra som de tidigare. Våra överlevande hade landat i en ”safe zone” där folk försökte leva som innan zombieepidemin, det var såpopera istället för kamp för livet. Det var inte dåligt men inte heller TWD-bra. Mina farhågor har tack och lov kommit på skam och den bästa amerikanska serien just nu levererar på nytt. Efter den ”vardagslunk” som präglade förra volymen präglas denna av den annalkande katastrofen som annars alltid är närvarande. I Too Far Gone får de överlevande återigen slåss mot lite zombies, några får ge sig ut utanför tryggheten för att leta varor och dåliga människor är i antågande. Dessutom störs idyllen av händelser innanför skyddet och Rick som är på väg att tappa greppet.

Trots att volymen är bra är det inte vad som händer i den som får mig att hoppas på nya stordåd av Kirkman utan vad som kan hända framöver. Kirkman får ihop spänningen och den krypande känslan av att allt kommer att kuka ur igen samtidigt som Charlie Adlard fortsätter att leverera teckningar av zombies som är lysande. De bästa sidorna är fyra sidor på slutet där teamet Kirkman & Adlard briljerar och bygger upp spänningen inför vad som kommer framöver. The Walking Dead är helt enkelt så jävla bra. Läs serien innan tv-serien dyker upp här, annars går du miste om något. Minuset är bara för att markera att det inte är ett fullkomligt mästerverk utan bara så jävla bra.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Cliff Rathburn
Förlag: Image
Betyg: 5-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #9

måndag 18 oktober, kl 15:50 av 0 kommentarer

Haunt9_pp05Dags för nionde numret av Haunt, en av de få serier som faktiskt kommer att få hänga kvar på min lösnummerslista.

Handling: Bröderna Kilgore a.k.a. kodnamn Haunt ger sig ut på sitt första uppdrag som specialagent(er), och det dröjer inte länge innan de får användning för allt de lärt sig om sin nya livs(?)situation hittills. Resultatet blir, kanske inte helt otippat, fyllt av avslitna kroppsdelar och blod i massor när bröderna Kilgore släpper loss ordentligt för allra första gången. Parallellt med slaktandet får vi även stifta lite mer bekantskap, både privat och professionellt, med legoknekten Cobra som ju fick ansiktet vanställt av Haunt i seriens första arc.

Det bra: Den som gillar grovt underhållningsvåld gillar nog det här numret av Haunt. Det är brutalt, så brutalt, och riktigt snyggt och detaljerat presenterat av Greg Capullo med Jonathan Glapion och Todd McFarlane på bläck. När det kommer till handlingen så återintroduceras Cobras som betydligt mer emotionellt störd än han först framstått som, och det är kanske inte helt överraskande att han även blivit ännu mer rubbad av att få ansiktet kluvet av Haunt. För första gången sedan Haunt startade så känns det nu som att han/de har fått en äkta fiende, vilket såklart är ett lyft för stämningen i serien. I övrigt är det här ett ösigt actionnummer som helt klart får mig att vilja se vad som händer framöver.

Det mindre bra: För min del så finns det egentligen inte så mycket negativt med det här numret, men en sak som jag gärna skulle vilja se konkretiseras mer är Haunts krafter och ursprung. Just nu är det väldigt mycket ektoplasma som viftar runt och skivar sönder fiender och liknande, men vad allt egentligen går ut på är fortfarande ett enda stort frågetecken.

Slutsats: Starkaste numret av Haunt hittills. Faktiskt riktigt bra.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips /Recensioner

The Walking Dead Compendium Volume 1

lördag 4 september, kl 19:48 av 3 kommentarer

WD_Compendium_Vol1Den 1 september (det vill säga för några dagar sedan) så släppte Image Comics återigen den ständigt slutsålda The Walking Dead Compendium Volume 1 som samlar #1-48 (1088 sidor) av Robert Kirkmans numera välkända och erkända zombieapokalyps. Både Rikard och Johan har tidigare tyckt till om de flesta delarna av TWD, men jag tänkte ändå ge mig på en relativt kortfattad recension av Compendium Volume 1 nu när den återigen finns i tryck och när TV-serien närmar sig. För den som ännu inte fått uppleva TWD så kommer jag att hålla följande text helt spoilerfri.

Ingen har väl egentligen missat vad TWD handlar om (namnet i sig är ju en tydlig ledtråd). Världen (eller i alla fall stora delar av den) är översvämmad av levande döda, och vi får följa en samling människor som kämpar för överlevnad i en ny värld utan regler. Standardupplägg med andra ord, och egentligen inget man inte sett förut. Det som särställer TWD från liknande apokalypsupplägg är främst Robert Kirkmans berättande. Precis som i Invincible så berättar Kirkman många små historier parallellt med ett större huvudspår som när som helst kan flamma upp och ta med sig allt i en helt ny riktning, vilket innebär att jag som läsare aldrig vet vad som kan komma att hända.

Att läsa TWD har för mig varit en äkta upplevelse, och trots längden på över 1000 sidor sträckläste jag mig i princip genom hela samlingen. Jag har nog inte varit så uppslukad av någonting till denna grad sedan jag spelade Final Fantasy 7 eller läste Pestens Tid för första gången. Jag glömde i stort sett bort att jag behövde sova och spenderade stora delar av jobbet med att sitta och fundera på hur det skulle gå. Så bra är det, och samtidigt är ju upplägget nästan löjligt simpelt. Världen har gått åt helvete och förvandlats till en överdimensionerad (och zombiefylld) version av Flugornas Herre. Att ingen har gjort den här serien tidigare är nästan förvånansvärt. Hur som helst, Kirkman fångade mig med Charlie Adlards och Cliff Rathburns svartvita hjälp från start, höll mig i ett järngrepp genom drygt 1000 sidor och fick mig genom de sista 10 sidorna att princip bara vilja ställa mig upp och vråla ett ångestfyllt NEEEEEEEJ!!!. Men istället ligger jag kvar, och läser vidare, samtidigt som jag innerst inne vet att Kirkman troligtvis planerat för det här geniala jävelskapet redan från första början. Det är så briljant och sadistiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta när jag läser det.

Sammanfattningsvis så är The Walking Dead Compendium Volume 1 antagligen den mest prisvärda och från början till slut mest lysande samling som går att få tag på idag, och jag avundas alla som ännu inte fått det skräckblandade nöjet med att stifta bekantskap med Kirkmans zombieöversprungna överlevare. En given 5:a. Köp innan den tar slut igen.

Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #8

söndag 22 augusti, kl 21:28 av 1 kommentar

Haunt8Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.

Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.

Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.

Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen är som gör ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.

Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #7

onsdag 18 augusti, kl 07:40 av 0 kommentarer

haunt7Vi fortsätter med Haunt nu när vi ändå fått upp farten. Efter förra numrets summering av vad som hände i #1-5 så är det nu dags för en ny arc.

Handling: Daniel, det vill säga den levande halvan av bröderna Kilgore, bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och blir parallellt med det officiellt en del av den hemliga organisation som Kurt (den avlidna/odöda halvan) tidigare arbetade för. Vi får även veta (lite) mer om de hemliga biologiska experiment som ledde till Kurts död, och mot slutet så introduceras den karaktär som sannolikt lär bli den här arc:ens slutboss. Kort sagt: Klassisk setup av ny storyline.

Det bra: Haunt #7 är nog det bästa numret av Haunt hittills. Jag skulle vilja säga att det här är första gången som jag som läsare märker att Haunt skrivs av samma författare som även står för Walking Dead och Invincible. Det som jag nu märker har saknats i tidigare nummer är känslan hos seriens olika individer, men i det här numret så skärper Robert Kirkman till sig och engagerar sig lite mer i sina karaktärer. Vi får inte bara mer insyn i bröderna Kilgores relation till varandra och till sina närmaste, utan får även veta mer om Kurts änka och om den fortsatt hemliga organisation som fortsätter med de experiment som ligger bakom hela Haunt-mysteriet. Ett klart steg framåt när det kommer till berättandet alltså, och det hela görs inte sämre av att Greg Capullo och Todd McFarlane verkligen gör en stark insats med tecknandet och tuschandet. Som gammal (och i princip för detta) Spawn-fanboy är det kul att team Capullo/McFarlane fortfarande kan leverera riktigt snygga grejer som inte luktar för mycket 90-tal.

Det mindre bra: Det finns egentligen inget dåligt med det här numret. Det är typiskt nystartsberättande där flera situationer och karaktärer etableras inför kommande nummer. Inga konstigheter, men kanske heller inget som man blir superpeppad av och bara känner att man MÅSTE läsa fortsättningen. Riktigt så bra är det inte, men det är inte heller på något sätt dåligt.

Slutsats: Bästa och snyggaste numret av Haunt än så länge. Ingen fullpoängare, men klart bättre än tidigare. Hoppas det fortsätter så här nu.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #6

söndag 15 augusti, kl 22:09 av 0 kommentarer

haunt6Det var tydligen ett halvår sedan jag senast nämnde Image-titeln Haunt, så det känns som att det är dags att komma ikapp den här titeln igen. Haunt är vid det här laget uppe i åtta nummer, men vi börjar så sakteliga med ett utlåtande om nummer 6.

Handling: Det sjätte numret av Haunt är ett i stort sett fristående nummer som återberättar vad som hände i nummer 1-5, men ur en annan synvinkel. Huvudpersoneni det här numret är superspionen tillika Kurt Kilgores före detta älskarinna Mirage, och det är ur hennes synvinkel som vi får följa bröderna Kilgores första stapplande och förvirrade steg som den halvt odöda Haunt. Mirage visar sig ha varit betydligt mer inblandad i Haunts bakgrund än någon kanske hade trott, och det kommer fram en hel del detaljer kring hennes och Kurts ursprungsuppdrag som hittills varit okända. Vi får även lite mer inblick i hur Kurts änka har det efter makens död, och får även spendera lite mer tid med seriens antagonist, Mr Hurg.

Det bra: Det allra bästa med det här numret är konstigt nog att Ryan Ottley inte längre är inblandad i illustrationerna. Ryan Ottley är i vanliga fall (det vill säga när han tecknar Invincible, som även den författas av Robert Kirkman) en av mina absoluta favorittecknare, men i Haunt så har hans insats bitvis känts ganska så stressad. Från och med det här numret har han dock lämnat över ansvaret helt till Greg Capullo, vilket innebär att serien rent visuellt tar ett stort kliv framåt. Capullo hanterar både våldsamma actionscener och lågmälda karaktärer bra här, och Todd McFarlane sparar inte på detaljerna i tuschandet. Den alternativa synvinkel som vi får via Mirage funkar i sig också bra. Det är en smart idé att sammanfatta en berättelse ur någon annans ögon, och för nytillkomna läsare så är blir det lätt att komma in i handlingen här.

Det mindre bra: Handlingen ur Mirages ögon bjuder som sagt på en del nyheter, men i det stora hela så är det samma story som i nummer 1-5 av serien. Visst, det är fint med en summering och lite extra kött på benen då och då, men för mig som hängt med sedan första numret så tillför det storymässigt egentligen inte jättemycket. Det känns lite som att det här numret mest syftar till att dra ned tempot en aning och att landa ett gäng nya läsare med hjälp av en lättillgänglig ingång.

Slutsats: Haunt #6 är ett snyggt och fartfyllt nummer som lär funka fint för de som vill hoppa på den här serien utan att kanske behöva läsa nummer 1-5, men för de som redan gjort det så bjuds det inte på jättemycket nytt.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Walking Dead Volume 12: Life among them

måndag 9 augusti, kl 18:22 av 1 kommentar

walkingdead12Handling m.m: Robert Kirkmans zombieepos är en riktig långkörare, 75 nummer och 12 samlingsvolymer. Totalt en bit över 1600 sidor. För den nytillkomne som litar på redaktionens omdöme (Johan, jag) finns de första åtta samlingsvolymerna i en fet samling, The Walking Dead Compendium. I höst börjar dessutom tv-versionen sändas i USA.

Recensionen nedan innehåller spoilers för den som inte läst volym 11.

Rick och de andra överlevarna börjar få slut på mat och blir alltmer desperata att nå Washington. Tyvärr visar sig signalerna från Washington vara en bluff. När nöden är som störst kontaktas de av några män som uppger att de kan få följa med till en safe zone för att där leva ett normalt liv och bidra till samhället. Med viss tvekan hänger Rick och gänget på till vad som på ytan verkar vara ett paradis som påminner om hur det var innan zombiekatastrofen.

Vad är bra? Eftersom det är The Walking Dead så är det mesta bra. Inledningen när de fortfarande är ute på jakt efter en säker plats är den bästa delen. Karaktärernas svårigheter att anpassa sig till livet i safe zone är bra och trovärdigt skildrad. För en gångs skull känns inte Kirkmans allomfattande dialog lika påklistrad eftersom delar av avsnittet ibland känns mer som en såpopera än efter katastrofen-serie. Känslan av att allt inte är som det ska/kommer att gå åt helvete finns där givetvis, den känslan är det som driver serien framåt och engagerar mig som läsare eftersom jag bryr mig om de flesta karaktärerna och vet att i princip vem som helst när som helst kan stryka med.

Vad är mindre bra? Att den fortfarande är väl pratig även om det som sagt är mindre störande i denna del jämfört med tidigare. Den intensitet med de överlevande konstant kämpande mot zombies och andra som varit central under i stort sett hela serien finns inte här i samma utsträckning vilket är ett minus.

Slutsats: Life among them hör inte till de bättre samlingsvolymerna men serien håller fortfarande hög kvalité. Det här känns mer som ett andningshål både för karaktärerna och läsarna, framförallt efter den förra riktigt grisiga samlingsvolymen. Det enda man kan vara säker på i The Walking Dead är att friden inte brukar vara långvarig.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Förlag: Image Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #5

lördag 27 februari, kl 13:47 av 0 kommentarer

haunt5Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.

Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.

I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
’Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Murderer #1

lördag 6 februari, kl 09:24 av 0 kommentarer

Pilot Season är ett jippo från förlaget Top Cow som nu är inne på tredje året. Förlaget släpper fem eller sex ”förstanummer” av vad som skulle kunna bli en miniserie eller en ongoing, och sen får folk rösta om vilken serie som ska bli just en miniserie/ongoing. Första året presenterades detta som en sorts talangtävling för att hitta nya författare, men i år har man frångått det formatet till förmån för vad som bäst kan beskrivas som ”Kirkmania”: Robert Kirkman (Walking Dead, Invincible, Marvel Zombies) lanserar fem olika seriekoncept i fem förstanummer. Hoppas det går bättre för Kirkman än andra Pilot Season-deltagare: så värst många nya serier har tävlingarna inte resulterat i, trots den påstådda baktanken.

murdererMurderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer här)- en one-shot som kanske kommer utvecklas beroende på hur det går i tävlingen och på Top Cow-redaktörernas humör. De fem serierna ges inte ut samtidigt (den sista, Hardcore, kommer inte ut förrän i mars) så utan att ha någon annan Pilot Season-Kirkman-skapelse att jämföra med så kan jag enkelt säga – ja, jag skulle fortsätta köpa Murderer om det blev en miniserie/ongoing av det.

Titelfiguren i Murderer är Jason Sparks. Han är telepatisk men kan inte kontrollera sin kraft: han hör ständigt andras tankar runt om sig. Detta har gjort honom asocial och mer än lovligt galen. Det enda sättet för honom att få tyst på rösterna är att döda någon, då sätts hans telepati ur spel i några timmar. Jason försöker så gott han kan att bara döda ”dåliga” människor, d v s andra mördare och våldsdådare. I Pilot Season får vi följa med honom på ett typiskt (?) sådant uppdrag.

Fortsätt läsa Murderer #1

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Nelson Blake II
Tusch: Sal Regla
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Top Cow
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #4

söndag 24 januari, kl 01:28 av 1 kommentar

haunt4Robert Kirkmans och Todd McFarlanes actiontitel Haunt får mig att misstänka att jag kanske håller på att bli lite för gammal för den här typen av serier. Istället för att bara luta mig tillbaka och njuta av spektaklet så kan jag då och då inte låta bli att tänka att det till exempel inte lär vara möjligt att ramma en tegelvägg med en sportbil. Den borde väl snarare krascha och förvandlas till skrot, tänker jag. Och hur vågar man egentligen kamikaze-köra samma sportbil rakt in i en lokal där man vet att ens kidnappade fru/exfru hålls fången? Hon kunde ju faktiskt ha suttit precis vid den vägg som man just exploderat sig rakt igenom. Den typen av funderingar fastnar jag lite i när jag läser det här fjärde numet av Haunt. Jag reflekterar dock inte över att det inte borde möjligt för en präst att vara täckt av sin egen döde bror i form av svartvit ectoplasma, så vi får väl anta att jag lider av någon sorts sorts selektivt barnasinne mixat med ett mer sporadiskt verklighetsanknutet ”resonemang”. Hur som helst, nog om hur min åldrande hjärna hanterar serieberättande, det är ett helt annat inlägg för en helt annan dag. Haunt #4 gäller det ju nu.

Kirkman och grabbarna har fått upp tempot ordentligt vid det här laget, och i det här numret är det raka rör hela vägen. Bröderna Kilgore har börjat vänja sig lite smått vid tanken på att den döde brodern kan besitta den levande och att de då förvandlas till någon/något som enligt utsago kallas Haunt, men de ges ingen tid att forska i vad som egentligen har hänt dem, eller varför. Deras fru tillika exfru (det är komplicerat) blir nämligen kidnappad av en organisation som syns vara inblandad Haunts ursprung, och efter lite sportbilseskapader (se ovan) så är planen att 1) döda skurkarna och 2) rädda damen i nöd. Inga som helst konstigheter eller överraskningar där egentligen, men det är underhållande action som lyfts lite extra tack vare Ryan Ottleys och Greg Capullos explosiva illustrationer. Ett skönt popcorn-nummer helt enkelt.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...