Det tog ett tag innan jag kom iväg för att se Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Det som slagit mig mest innan jag såg filmen är inte att den fått så pass många positiva recensioner utan hur personer som uppenbarligen är ointresserade av serier nuförtiden verkligen längtat efter filmen eftersom de var så stora Tintin fans när de var yngre. Det var först då jag insåg vilken ikonstatus Tintin har, en status som säkerligen kommer sig av att utöver albumen och de tecknade filmerna, som var väldigt trogna originalet, finns i princip inget. Jag kan inte påstå att jag kände samma pepp även om jag också slukade Tintin när jag var yngre . Dessutom var jag rätt säker på att mocap-tekniken skulle sänka filmupplevelsen.
Tintins äventyr är en blandning av Enhörningens hemlighet och Krabban med guldklorna. Det blir en fartfylld jakt efter de pergamentrullar som kan visa var fartyget Enhörningen sjönk, fullastat med guld och annat krimskrams. Tintin lär känna kapten Haddock, Dupontarna stapplar runt och skurken har fått namnet Sackarin.
När jag såg filmen insåg jag hur länge sedan det var jag läste Enhörningens hemlighet eller Krabban med guldklorna, en del kände jag igen men en hel del hade jag svårt att avgöra om det var något som förekom i albumen eller Spielbergs hittepå. Mina farhågor kring mocap-tekniken kom snabbt på skam, det var ljusår bättre än det jag sett av Polarexpressen (huvva) och Beowulf. Tintin är som sig bör tämligen uttryckslös hela familjen men den betydligt känslosammare kapten Haddock har de lyckats väldigt bra med. Överlag är det riktigt bra och efter ett kort tag var jag helt inne i filmen utan att kritiskt granska resultatet av mocap-tekniken. Något kritiskt granskande av innehållet ägnade jag mig inte heller åt, det var bara att rätta till 3D-glasögonen och hänga med i svängarna. Mycket fart, lite humor och lite nostalgi gjorde det här till en trevlig upplevelse. Extra kul var givetvis de här och var inslängda blinkningarna till andra album. Det jag störde mig mest på var det för nutida filmer så typiskt överdrivna actionsekvenserna som filmen hade klarat sig bättre utan. Introt till filmen var riktigt snyggt, fullt i klass med introt jag la ut på Shazam för ett tag sedan. Jag såg den svenska versionen eftersom Tintin pratandes engelska kändes fel. Att Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet inte lyckades fånga magin i albumen fullt ut förväntade jag mig inte så ingen besvikelse där, jag var nöjd med att de lyckats ibland. Jag ser fram emot uppföljaren.
I 
Robert Sellers är inget stort namn i serievärlden men välbekant för konsumenter av showbiz-biografier: Sellers har nedtecknat levnadshistorier för bl a Sting, Tom Cruise och Ernie Wise. Mest känd är han dock för sina alkoholistglorifierande skvallersamlingar Hellraisers: The Life and Inebriated Times of Richard Burton, Peter O’Toole, Richard Harris & Oliver Reed, Hollywood Hellraisers: The Wild Lives and Fast Times of Marlon Brando, Dennis Hopper, Warren Beatty & Jack Nicholson, samt oundgängliga referensverket An A to Z of Hellraisers: A Comprehensive Compendium of Outrageous Insobriety. Den förstnämnda boken (den om legendariska brittiska skådis-suputerna Burton, O’Toole, Harris & Reed) har Sellers nu påpassligt omarbetat till serieformat med hjälp av välrenommérade brittiska illustratören JAKe (alias Jake Holloway) på biografispecialiserade förlaget Self Made Hero (som tidigare bl a publicerat Gonzo: A Graphic Biography of Hunter S Thompson). Så – hur roligt är det att läsa kändisfyllehistorier i serieform?
Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – 
De flesta effekterna är positiva, men att vi verkligen lever i den återutgivna Deluxeversionens epok blir tydligare för var dag. Serieförlagen känner sin målgrupp och vet att det är busenkelt att få folk att slanta upp för samma serie flera gånger om man sköter det hela någotsånär snyggt. Nu har turen kommit till # 23 (ja, vi sifferkonspiratoriskt lagda drar en lättnadens suck) av Daniel Clowes tidning Eight Ball. Till skillnad från många andra snofsiga utgåvor så lyser extramaterialet här med sin frånvaro om man inte räknar några nytecknade försättsblad. I övrigt är det tidningen, som i sitt albumformat redan var rätt lyxigt, rakt upp och ner. Clowes är mest känd för vardagsrealistiska Ghost World, men har alltid odlat en avgjort mer surrealistisk ådra i verk som Like A Velvet Glove Cast in Iron och David Boring. Här tacklar han superhjältegenren på sitt eget oefterhärmliga sätt (jag tittar på dig Adrian Tomine) och resultatet är fantastiskt.
