Brian Azzarello och Eduardo Rizzo har samarbetat tidigare i långköraren 100 Bullets som Henrik hade en ambitiös genomgång av, Rekviem för 100 kulor. Nu är duon tillbaka med sci-fi serien Spaceman. Spoilers ahead! Spaceman handlar om den väldige losern Orson, artificiellt skapad för uppdrag i rymden men nu fast på jorden utan uppdrag och framtid. Han samlar metallskrot och och drömmer om det liv han skulle haft i rymden. Ett adoptivbarn till ett känt par kidnappas och räddas senare av Orson från en brinnande båt, tyvärr är hon åtföljd av en av kidnapparna.
Att jag avslöjat hela första numret betyder inte så mycket eftersom det inte händer så mycket överhuvudtaget. Jorden, åtminstone den storstad Orson bor i, är sunkig och planeten är tillsynes översvämmad. I början får vi flashbacks till vad som antagligen var Orsons sista uppdrag i rymden. Detta kontrasterar starkt till hans situation på Jorden där han betalar för att titta på en strippa innan han drar iväg för att samla skrot. En sorglig snubbe som dessutom är ful. Jag får inget grepp om karaktären mer än att han inte är den skarpaste kniven i lådan. Så det är knappast en karaktärsstudie som ska driva serien framåt framöver. Det bästa är en drift med kändisars förkärlek för att adoptera barn från tredje världen med lite sjaskiga filantropiska vibbar. Här har kändisparet Marc och Aprils adoptivdotter kidnappats, en adoptivdotter som blev deras efter att hon vunnit en dokusåpa om att bli just det där hon tävlade mot andra föräldralösa barn. Vidrigt som f-n och en lite samhällskritik inslängd. Hur karaktärerna pratar är lite annorlunda, Azzarello har skapat någon form av framtidsslang med datauttryck, LOL, och konstiga uttal. Den skiljer sig tydligt från hur de flesta pratar engelska idag och placerar därmed serien i en annan tid även genom dialogen men för mig är den mest ett störande moment. Rissos illustrationer är överlag bra men förutom en bild över staden är det inget som sticker ut. Det svårt att hitta så mycket intressant i numret och jag kan inte avgöra om det finns en story som kan bli intressant eller ej men det funkar iaf som uppstart även om jag personligen är tveksam till att fortsätta eller köpa den samling som kommer att samla alla nio nummer.
Illustration: Eduardo Risso
Färgläggning: Patricia Mulvihill
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5

Visserligen lite efter halloween men ändå: vampyrer passar väl fortfarande årstiden?

Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way 


Gothams mörke hämnare är sedan länge förlagets främsta inkomstkälla och genom Christopher Nolans filmer den figur som haft det största kulturella genomslaget även utanför seriekretsar. Att han begåvas med inte mindre än elva (Holy facts ’n figures Batman!) titlar som på olika sätt knyter an till vad som i begynnelsen var en mans korståg mot brott talar sitt tydliga språk. Vissa har som bekant redan recenserats på Shazam och i dessa fall nöjer jag mig med en kortare andra åsikt. Men i kort eller lång form, här kommer en genomgång av samtliga Batserier nu utgivna av DC på ett bräde. Håll i Batarangen!
Ibland dyker guldkornen upp när man minst anar det. Efter att ha plöjt vad som känns som ett oräkneligt antal halvkassa The New 52-förstanummer (de är så standardiserade att de inte kan bli sämre än halvkassa, vilket i sig är en deprimerande insikt) hade jag ett starkt behov av att läsa nåt som inte innehöll mainstreamsuperhjältar. Jag hade hoppats mycket på Richard Salas nya The Hidden, men den var liksom hans föregående album, 


