Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Orchid #1

söndag 16 oktober, kl 22:27 av 0 kommentarer

orchidcoverFör några veckor sedan skrev jag om Rage Against the Machine-medlemmen Tom Morellos första serie Orchid med teckningar av Scott Hepburn. Serien släpptes som jag hoppades även digitalt och nu är det dags att se om min pepp var befogad. Noterbart är att den var dyrare digitalt än i pappersform. Dark Horse app är inte lika bra som Comixology, den är buggigare men upplösningen är toppen. Nya nummer kostar liksom Orchid normalt bara 15 pix jämfört med DCs och Marvels 22/28 pix.  Orchid utspelar sig i en postapokalyptisk värld där haven stigit och de genetiska koderna slagits sönder. Mänskliga bosättningar är omringade av en tät vildmark varifrån våldsamma nya djurarter lever av de hjälplösa. Den högt belägna marken tillhör de rika och mäktiga och de överblickar kåkstäderna nedanför. Ett brutalt styre upprätthåller ordningen och låter de rika förslava de fattiga. I denna värld inser en ung prostituerad, Orchid,  som inser att hon kan uppnå mer än den roll samhället förpassat henne till. Motstånd mot den rådande ordningen finns och en grupp har kommit över den legendariske upprorsledaren General Chinas mask som tros innehålla magiska krafter. De är dock förföljda av soldater och den ende som undkommer är Simon och han hamnar i en kåkstad där han räddar Orchids yngre bror. Den rebelliska Orchid har gjort sig ovän med en hallick och det får ödesdigra följder för henne och hennes familj liksom Simon. Orchid är planerad till tolv nummer så det kommer inte att bli en ongoing utan det finns ett planerat slut.

Överlag tycker jag att Orchid är en riktigt lyckad debut av Morello. Han undviker alltför klyschiga karaktärer och världsbyggandet är riktigt bra. Han lyckas framförallt bra med Orchids roll, hon är varken en glorifierad prostituerad eller ett offer för omständigheterna. Hon gör vad som krävs för att försörja sin familj, hon är heller ingen älskvärd person. Samtidigt finner en avsky mot tingens ordning som brinner starkt inom henne. Det ska bli intressant att följa hennes resa till upprorsledare. Även Simon är en intressant karaktär som jag har svårare att få grepp om men inte heller han känns klyschig. En intressant sak är att de fattiga är korta medan de rika är långa, en tydlig indikation på den ojämna fördelningen av resurser. En möjlig inspiration från verkligheten är apartheidtidens Sydafrika där den svarta och sannolikt även den färgade befolkningen var kortväxta jämfört med de vita. Detta faktum har förts fram som en förklaring till Bafana Bafanas (Sydafrikas fotbollslandslag) klena resultat medan rugbylandslaget vann guld på 90-talet. Liksom i RAtMs musik finns här ett politiskt budskap och det ska även bli intressant att följa hur Morello presenterar olika aspekter av den här världen framöver och sitt budskap. Scott Hepbruns teckningar är överlag bra och totalt sett är det ett bra förstanummer med en bra grund att bygga på men ingen wow-upplevelse.

Manus: Tom Morello
Illustration: Scott Hepburn
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Carbon Grey Vol 1: Sisters at War

lördag 15 oktober, kl 00:18 av 0 kommentarer

CarbonGrey_TPB_coverCarbon Grey väckte min uppmärksamhet i början av året genom de vackra teckningarna eller snarare målningarna av Khari Evans, Kinsun Loh och Hoang Nguyen. Exakt vem som gjort vad vet jag inte men fint som snus är det iaf. Carbon Grey handlar om de fyra systrarna Grey som för vidare en tradition inom familjen, att livvakta och stödja kejsaren över Mitteleuropa. Så har det varit i tusen år sedan systrarna Greys anfader Gottfaust skyddade kejsaren innan han enligt historieskrivningen förrådde kejsaren. Systrarna Grey har alltid varit tre men nu är de fyra, Giselle, Mathilde, Eva och Anna, och enligt legenden ska den 13e systern Grey förändra historien, den sk Carbon Grey. Serien inledes med att Giselle Grey befinner sig på en zeppelinare med kejsaren, problemet är att kejsarens huvud är mos. Giselle flyr för sitt liv och riket skakas i sina grundvalar när kejsarinnan intrigerar, systrarna Greys efterlyses för högförräderi och Wolf General smider sina planer. Allt detta samtidigt som Mitteleuropa är i krig med de allierade, ett krig som förött kontinenten.

Teamet bakom Carbon Grey har lånat friskt till den värld som presenteras. Soldaterna i skyttegravarna är hämtade från första världskriget och jag får med lite välvilja Otto Dix-vibbar men vidrigheterna här består mest av slashade huvuden och inte rena mardrömsscenerier. Flygplanen påminner dock mer om nutida drönare än första världskrigets dito. Lite plastik hi-tech och en gränsvakt med något som liknar en surfplatta för kontroll av passerande bryter av det hela. Arkitekturen å andra sidan är en blandning mellan nationalromantik a la Nibelungen och antikens Rom. Jänkarna (jag antar att alla bakom Carbon Grey är det) använder också klassiska namn från den tyska kulturen på ett underhållande sätt. Systrarna Greys lärare är en ärrad kämpe vid namn Goethe och anfadern heter som nämnts Gottfaust. En salig blandning men med lyckat resultat. Världsbyggandet är både snyggt och intressant, speciellt för en germanofil som undertecknad.

Fortsätt läsa Carbon Grey Vol 1: Sisters at War

Manus: Khari Evans, Paul Gardner, Mike Kennedy, Hoang Nguyen
Illustration: Khari Evans, Kinsun Loh, Hoang Nguyen
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The New 52: Action Comics # 1 & 2

fredag 14 oktober, kl 15:07 av 1 kommentar

action 1Att det varit snålt tilltaget med de riktigt bra titlarna i DCs nysatsning ger även Shazamredaktionens stickprov stark vittnesbörd om. Det känns trist med alla missade chanser och därför extra roligt när man hittar något som imponerar. En sådan tidning är Grant Morrisons och Rags Morales nytolkning av Superman.

Där många 52-skribenter vänder ut och in på sig själva i en strävan att vara samtida, Aquaman intervjuas på en ”Flämt!” sushisrestaurang av en bloggare, gör Morrison sin vana trogen precis tvärtom. För att röra sig framåt måste man ibland blicka bakåt och han går hela vägen tillbaka till Jerry Siegel och Joe Shusters ursprungliga koncept med Superman som en proletärhjälte. Och ja, jag vet att i sin första fanzinepublicerade version var han en skallig superskurk, men här pratar vi alltså förra gången det kom ett Action Comics # 1 1938. Jag ser även tydliga ekon från boken som inspirerade duon: Philip Wylies Gladiator, rekommenderad läsning för alla som vill se källan till mycket av superhjältemytologin och redan införlivad i DC-universat på diverse intrikata vis.

Fortsätt läsa The New 52: Action Comics # 1 & 2

Skriv en kommentar
Recensioner

The New 52 * 5

torsdag 13 oktober, kl 18:40 av 10 kommentarer

Efter ett par tunga jobbdeadlines och en resa till Bulgarien är det nu dags för mig att jobba mig tillbaka in i seriematchen igen. Det gör vi bäst med en megarecension av ytterligare fem nya DC-förstanummer, eller hur?

Resurrection1Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. Fortsätt läsa The New 52 * 5

Manus: Dan Abnett (Resurrection Man), Andy Lanning (Resurrection Man), Brian Azzarello (Wonder Woman), J H Williams (Batwoman), J Haden Blackman (Batwoman), Justin Gray (All-Star Western), Jimmy Palmiotti (All-Star Western), Peter Milligan (Justice League Dark)
Illustration: Fernando Dagnino (Resurrection Man), Cliff Chiang (Wonder Woman), J H Williams (Batwoman), Moritat (All-Star Western), Mikel Janin (Justice League Dark)
Färgläggning: Santi Arcas (Resurrection Man), Matthew Wilson (Wonder Woman), Dave Stewart (Batwoman), Gabriel Bautista (All-Star Western), Ulises Ariola (Justice League Dark)
Förlag: DC
Betyg: 2- (Resurrection Man), 2 (Wonder Woman), 3+ (Justice League Dark), 4 (Batwoman), 4 (All-Star Western)/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Den glädjelösa ön

måndag 10 oktober, kl 22:22 av 1 kommentar

gladjelosa-onDen glädjelösa ön (L´ile sans sourire) är den första europeiska serie som Ordbilder ger ut och den är givetvis ett välkommet tillskott i den utöver Albumförlaget och Kolik alltför skrala utgivningen av kontinentala serier. Serien är skapad av spanjoren Enrique Fernandez och först utgiven av franska förlaget Glenat 2009. Den glädjelösa ön handlar om geologen Milander Dean som kommer till ön Yulkukany, befolkad av valfångare, för att leta efter mineraler. På ön välkomnas han av den lilla flickan Elianor vars livsglädje och fantasi provocerar den glädjelöse Milander. Inte nog med att han hyr in sig hos flickans moster där Elianor också bor eftersom fadern är ute på valfångst, Elianor följer honom överallt på ön. Det visar sig att Milander bär på en djup sorg då han förlorat sin son och hans fru försvunnit. Av Elianors moster får han veta att barnen på Yulkukany ges en barndom fylld av fantasi och glädje eftersom de ändå kommer att förlora livsglädjen när de blir äldre genom det hårda livet på Yulkukany och alla de valfångare som aldrig återvänder. Milander avfärdar alla Elianors berättelser som fantasifoster men snart inser han att det inte är så utan att det en hel del övernaturligt på ön. Han måste till slut ta itu inte bara med sina egna demoner. Smakprov finns här.

Den glädjelösa ön riktar sig nog till lite äldre barn och kan närmast (och lite pretto) beskrivas som en existentiell fantasy för barn. Av mig alltså. Enrique Fernandez har definitivt en annorlunda teckningsstil, jag tänker inte ge mig in på att gissa hans teknik. Teckningarna får mig att tänka på vissa böcker ur Disneys En liten gyllene bok-serie som jag har sett dykt upp i affärerna på nytt. Det tog några sidor innan jag vande mig men jag gillar den och framförallt i slutet av boken briljerar han med några snyggt tecknade och fantasifulla varelser. Elianors livsglädje hotas rent fysiskt att tas ifrån henne. Karaktärerna är till en början lite enerverande, Milander genom sin dysterhet och trumpenhet och Elianor genom hennes påflugenhet och totala brist på hänsyn. Det bättrar sig dock efter hand som man får förklaringar både till Milanders beteende och mentaliteten på ön Yulkukany. I den andra halvan tar fantasyelementen över och då kommer också Fernandez finfina miljöer ännu mer till sin rätt. Om den första delen kan upplevas som lite långsam är det desto mer fart i andra. Allt som allt en trevlig och för de mindre kanske lite småläskig berättelse om att aldrig förlora hoppet och glädjen.

Illustration: Enrique Fernandez
Förlag: Ordbilder Media
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Tummelisa eller Den andra vildmarken

måndag 10 oktober, kl 21:42 av 0 kommentarer

tummelisaTummelisa är fritt baserad på HC Andersens klassiska saga. Matilda Ruta har placerat Tummelisa i Årstaviken omgiven av otrevliga djur och ruttnande natur. Tummelisa, här inte söt och liten utan bara liten och hård, har inte bara de giftassugna djuren att kämpa mot utan även tusen år av sagor som förlänat henne och andra i samma situation en viss roll, i många fall en offerroll. Tummelisa kämpar emot i denna kalla och hårda värld genom att överleva på det hon hittar och döda de som vill äga henne, möjligheter som Tummelisa får gott om i Tummelisa eller Den andra vildmarken.

Matilda Ruta skriver i inledningen att boken kom till som ett examensprojekt på Konstfack för att synliggöra texters och bilders gömda politik. Redan här borde jag anat att det sannolikt inte skulle bli en givande läsning. För det är verkligen Tummelisa inte. Albumet känns betydligt mer som ett konstprojekt än en serie och det lider albumet av. Jag kan ha överseende med att helt saknar serierutor, det kan bli bra ändå, men Tummelisa är bara stentrist. Berättarrösten är närmast en plåga eftersom budskapet som ska förmedlas uppenbarligen är det viktiga och då spelar det mindre roll att den historia som berättas i stort sett saknar driv framåt utan mer flyter omkring likt den padda Tummelisa dödar i inledningen. På pluskontot finns färgläggningen och teckningarna som jag gillar men de förmår inte lyfta det krampaktiga berättandet som ger en oengagerande och pretentiös berättelse där teori gått före praktik. Jag kan tänka mig att läsa något av Matilda Ruta i framtiden men i så fall vill jag ha en genomarbetad serie inte ett trist konstprojekt.

Illustration: Matilda Ruta
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Frank Miller’s Holy Terror

fredag 7 oktober, kl 23:54 av 5 kommentarer

Holy TerrorAlbumet tidigare känt som Holy Terror Batman! har äntligen sett dagens ljus. Efter att ha läst det i sin helhet är det ganska lätt att förstå varför DC drog öronen åt sig. Att låta sitt mest framgångsrika varumärke agera talarstol åt Millers ur vissa synvinklar infama åsikter kanske inte direkt är ett drömscenario för en av nöjesvärldens största aktörer. Det här är Miller helt utan skyddsnät. Så för att tala med Lux Interior, ”No holds barred watch your toes! Look out baby! Anything goes!”

Fortsätt läsa Frank Miller’s Holy Terror

Manus: Frank Miller
Illustration: Frank Miller
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Legendary Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Petrograd

torsdag 6 oktober, kl 20:16 av 0 kommentarer

sps-petrogradPetrograd har jag sett fram emot ända sedan jag läste om Philip Gelatts och Tyler Crooks projekt första gången 2009 och den var en del av sommarens seriepepp. Den ambitiösa serieromanen omfattar ca 250 sidor och utspelar sig i St. Petersburg/Petrograd vid tiden för den ryska revolutionen. Den engelske spionen Cleary umgås både med revolutionärer, de finaste aristokraterna och har dessutom känningar inom Okhrana, tsarens hemliga polis. Detta utnyttjas av hans överordnade Alley och chefen för säkerhetstjänsten S.I.S som benämns C. De är oroade över tsarinnan och munken Rasputin, som har ett oerhört inflytande eftersom han kan kurera kronprinsen som lider av blödarsjuka, som de misstänker vill avsluta kriget med tyskarna som då kan flytta sina styrkor till västfronten. En natt hamnar Cleary på en fest i ett zigenarläger med sin vän prins Felix Jusopov som där träffar sin älskare, storhertigen Dmitrij Pavlovitj. De berättar att de vill döda Rasputin som hindrat ett giftermål mellan Dmitrij och en av tsarens döttrar. När Clearys överordnade Alley läser rapporten sätter han med stöd av C en plan i verket att döda Rasputin för att på så sätt hindra ett rysk-tyskt fredsavtal. Cleary tvingas motvilligt agera så att planen ska bli verklighet. Detta samtidigt som hans förhållande med den unga ryska revolutionären Marya tar slut sedan hon insett att han nästlat sig in i revolutionära kretsar för att samla information. Cleary inser att hans situation är väldigt prekär och att ett mord på Rasputin kommer att innebära ett allvarligt hot mot hans eget liv.

Petrograd är en väldigt snyggt formgiven bok med guldtryck i relief på svart tyg på utsidan och finfin papperskvalitet på insidan med bra tryck. Tyler Crooks eleganta teckningar i tusch ackompanjeras av en brunröd akvarell som gör albumet väldigt stämningsfullt men framförallt för jäkla snyggt att vila ögonen på. Förutom ett par skönhetsfel är albumets formgivning och teckningarna en fullträff. Tyvärr är inte Philip Gelatts manus lika bra. Trots dramatiken kring mordet på Rasputin och de omvälvande tider som serieromanen utspelar sig i blir det aldrig vare sig spännande eller så dramatiskt som det borde kunnat bli utan  stelt och segt. Det finns alltför många sammanträffanden och kopplingar mellan Cleary och olika personer som känns alltför osannolika. Det hade Gelatt kanske kunnat komma undan med om det inte hade varit så att han ansträngt sig för att få allt att verka så autentiskt som möjligt. Pavlovitj och Jusopov deltog i mordet på Rasputin i verkligenheten men engelska spionen och tillika lägre tjänstemannen Cleary lyckas han däremot inte på ett trovärdigt sätt få in i de i övrigt korrekta historiska händelserna (så vitt jag kan bedöma). Den kvinnliga revoltionären, bolsjeviken Marya, som Cleary kärar ner sig i känns också väl klyschig även om jag förstår att Gelatt inte kunde låta bli att slänga in en kvinnlig revolutionär. Så hur mycket jag än njuter av teckningarna och färgläggningen så dras jag aldrig in i berättelsen, den lyckas inte få mig engagerad eftersom den har för många brister.  Hade den varit mer alldagligt tecknad och färglagd hade jag kanske inte gillat den alls. Nu är det just Tyler Crooks teckningar och de dramatiska händelserna 1917 som gör albumet läsvärt.

Manus: Philip Gelatt
Illustration: Tyler Crook
Förlag: Oni Press
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

I, Vampire #1

söndag 2 oktober, kl 20:02 av 0 kommentarer

ivampire1Så var det dags för min tredje och sannolikt sista recension gällande New 52. En av få serier jag faktiskt blev lite sugen på var I, Vampire, särskilt efter att jag sett Andrea Sorrentinos teckningar. Dessutom var Joshua Hale Fialkovs kriminalserie Tumor en tät historia. I, Vampire trodde jag var en helt ny serie men liksom det mesta i New 52 är den allt annat än ny utan började i House of Mystery på 80-talet.

I, Vampire #1 handlar om den engelske lorden Andrew Bennet som blev vampyr på 1600-talet. Han verkar dessutom vara den starkaste av vampyrer. Han gjorde även sin käresta Mary till vampyr så de skulle leva för evigt. Tyvärr visade det sig att Mary hade en sällsynt begivenhet för människoblod och helt enkelt är väldigt ond. Hon går numera under namnet Mary- Queen of Blood. Ev. referenser till Mary- Queen of Scots hittade jag inte. Mary leder iaf en armé av vampyrer som vill utrota människan. Andrew själv dricker inte människoblod utan skyddar människorna från vampyrer och speciellt då sin käresta. Nu är dock den vapenvila som gällt länge bruten. I, Vampire #1 pendlar mellan Andrew som slaktar vampyrer i Boston och ett samtal mellan honom och Mary. Preview finns hos Cosmic Book News.

Fortsätt läsa I, Vampire #1

Manus: Joshua Hale Fialkov
Illustration: Andrea Sorrentino
Färgläggning: Marcelo Maiolo
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #1

lördag 1 oktober, kl 17:16 av 2 kommentarer

Supergirl-DCnU22:- för alla nya DC-titlar i ComiXology-appen (iPad/iPhone för min del) samma dag som i butik tycker jag är en riktigt bra deal, så jag överraskade mig själv med att köpa DC:s nya Supergirl nu i veckan. Vi kör väl helt sonika en recension av Supergirl #1 då. För manus ansvarar Michael Green och Mike Johnson, och Mahmud Asrar är illustratör. Värt att tillägga är att jag inte vet något alls om Supergirl. Hon är Supermans kusin? Eller?

Handling: Ett knippe meteorer slår ned på jorden, och den som till slut stannar i Sibirien visar sig innehålla en förvirrad Supergirl (i full supermundering). En specialstyrka i mecharustningar ger järnet för att fånga in henne, och efter ett flera sidor långt slagsmål så kommer Superman och avbryter kalaset.

Det bra: Den långa (i stort hela numret) actionscenen med Supergirl vs. mechagubbar är helt ok, och det finns ingen som helst dödtid eller onödigt snack att störa sig på. Mahmud Asrars illustrationer är genomgående bra, och då särskilt de paneler som getts en något mer akvarellig färgläggning. Med tanke på den senaste tidens skriverier om DC:s pubertala och rätt tveksamma kvinnoskildringar så är det skönt att författarna här fokuserar mer på själva situationen än på att Supergirl är en tjej. Här skulle vi kunna byta ut Supergirl mot vilken dude som helst och ändå behålla manuset och dialogen precis som den är.

Det mindre bra: Det händer inte särskilt mycket i det här numret utöver den långa fighten, och vi får egentligen inte heller veta något om Supergirl eller varför hon har kraschat på jorden iklädd färgglada tights. Till viss del så fungerar det på så sätt att jag vill veta mer, men samtidigt så saknas det ett spänningsmoment. Att Superman dyker upp i de sista panelerna känns väl lite kul, men jag tycker inte att det är någon bra cliffhanger. Tycker även att det är lustigt att mänsklighetens svar på utomjordiska besökare som kraschar på vår planet är att skicka killar i robotrustningar. Dels så är det ju en minst sagt aggressiv approach, och när har det någonsin funkat att attackera superhjältar med soldater i robotmundering? Personer med superkrafter har ju alltid ätit attackrobotar till frukost.

Sammanfattning: Supergirl #1 är en tillräckligt vältecknad serie som funkar som hastigt tidsfördriv, men den glöms snabbt bort till förmån för intressantare titlar. Jag kommer nog att testa ett par nummer till för att se om det tar sig, även om det här numret var rätt ljummet.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer