Med åtta Eisners, fem Harveys och en hel hög andra priser i hyllan måste serieskaparen och då och då animatören Kyle Baker betraktas som en av de mest etablerade och respekterade rösterna i den amerikanska serievärlden idag: en person som ledigt rör sig från alternativt till mainstream (hans revamp av Plastic Man från 2005-06 är förmodligen hans mest kända verk) och från familjevänligt skämttecknande (samlingarna The Bakers: Do These Toys Belong Somewhere? och The Bakers: Babies and Kittens) till over-the-top-snusk och övervåld i Deadpool MAX. Genombrottet fick han med subtilt anarkistiska New York-skildringen Why I Hate Saturn 1990 (återtryckt av DC/Vertigo 1998; också den en klar moderna klassiker-kandidat) – men en gång i tiden slavade Baker som illustratör på titlar som Transformers och serie-tie-ins baserade på Howard the Duck: The Movie och försökte enträget sälja sina mer alternativa skapelser till diverse förlag. Till slut lyckades han och publicerade sin debutserieroman Cowboy Wally på Doubleday 1988 (typiskt nog var det ett vanligt bokförlag och inte ett dedikerat serieförlag som gav Baker denna chans) – och resten är historia. Cowboy Wally återutgavs 1996 och sedan återigen 2003 av DC/Vertigo, då med titeln The Cowboy Wally Show. Och det är denna aparta och fenomenalt gapflabbsframkallande 128-sidorshistoria som är dagens moderna klassiker.
Arkiv för kategorin ‘Recensioner’
Moderna klassiker: The Cowboy Wally Show
Fyra kortrecensioner
Det har inte blivit så mycket serier lästa i sommar av olika anledningar men några har det givetvis blivit och nedan finns korta utlåtanden om Western, Onwards Towards Our Noble Deaths, Mercury och The Walking Dead Volume 14: No Way Out.
Jean van Hamme och William Vance är två belgiska serielegender som tillsammans tidigare gjort den suveräna thrillerserien XIII. Nu har Cinebook gett ut Western av herrarna, ett fristående album. En rik ranchägare från Kansas kommer till en utpost i väst efter ett tips om att hans brorson, som för många år sedan rövades bort av indianer. Ranchägaren har inte rent mjöl i påsen men det har å anda sidan inte heller den som kontaktat honom och det hela slutar i en blodig skottlossning som bara den påstådde brorsonen överlever, på väg ut ur stugan där dramat ägt rum stöter han på ranchägarens dotter, Cathy van Deer, som hastigast. Ödet vill att den unge pojken, Nathan Chisum, flera år senare söker sig till staden där dottern är en rik ranchägare. Hans mål är vagt men en rad händelser driver honom till hennes ranch och sedan fortsätter ödet med sitt spel. Historien i sig är inte originell men det gör inget när den hanteras av en så skicklig herre som van Hamme, han lyckas hålla både intresset för huvudpersonerna och spänningen vid liv och får ihop en intressant berättelse om hur slumpartade händelser och en till synes oundviklig malström formar människors öden. Lägg till det Vances snygga teckningar och en väldigt passande dov färgläggning och du har ett riktigt bra Western-album. Betyg: 4/5.
Moderna klassiker: Torso
Den stora semesterstiltjen inträdde för ett par månader sedan, men nu börjar jag jobba mig in i matchen igen (bl a inspirerad av ett besök på legendariska NY-seriebutiken Midtown Comics). Så här kommer mitt första bidrag till Shazams Moderna klassiker-serie: Brian Michael Bendis och Marc Andreykos true crime-mästerverk Torso.
Det kostade mig verkligen både tid och huvudbry att välja vilken serie jag först skulle skriva om under vår rubrik Moderna klassiker. Till slut föll valet på något av Brian Michael Bendis. Hur man än vrider och vänder på det och vad man än tycker så är han en av de dominerande mainstreamförfattarna i USA idag och jag tyckte det kunde vara intressant att lyfta fram någon av hans tidigare serier, från tiden då han var en kämpande indieförfattare och inte den fixstjärna på superhjältefirmamentet han är idag. Men vad ska man välja? Alla hans tidigare serier kan väl förtjäna epitetet ”modern klassiker”: hans debut, spionhistorien Fire, som snabbt följdes av crime noir-berättelserna Goldfish och Jinx (den senare kanske hans mest kända serie från indieperioden), Hollywoodsatiren Fortune and Glory… och det blev Torso. Varför?
Fortsätt läsa Moderna klassiker: Torso
Illustration: Brian Michael Bendis
Förlag: Image
Betyg: 5/5
Captain America: The First Avenger
Det vore lätt att hemfalla åt någon sorts cineastisk evolutionsteori när man efter en genomgång som innehållit sin beskärda del stolpskott når fram till en film som så väl lyckas med vad den föresatt sig. En tro att nu när Marvel producerar sina egna filmer får vi seriefans alltid vårt lystmäte på vita duken. Men årets andra produktioner ger vid handen att egen studio och hårt bevakad kontinuitet eller ej så får man inte alltid till det. Både Thor och X-Men First Class hade sina stunder och roliga detaljer men var enligt mig inte lyckade rakt igenom. I Joe Johnstons Captain America: The First Avenger klaffar dock allt och resultatet är ett matinéäventyr av en kaliber vi väntat på alldeles för länge. Fortsätt läsa Captain America: The First Avenger
Utopi #2/2011
Första numret av Utopi hyllades närmast unisont och vår egen Anders smällde till med högsta betyg i ren eufori. Nog för att första numret var bra men det handlade nog nästan lika mycket om hur efterlängtad Utopi var i den svenska ankdammen. Så upp till bevis för Utopi-gänget alltså när det är dags att rannsaka andra numret så här mitt i Anders eminenta Cap på film genomgång.
Men de e lugnt. Redan omslaget visar på kvalité. Elin Fahlstedt (Umbra) har gjort ett väldigt vackert omslag med finfina färger. Den vackra färgläggningen är också den stora behållningen med Fahlstedts drömska Salt. Berättelsen i sig om en pojke och dennes relation till den döende morfadern och havet är småfin och filosofisk. Fahlstedts dispositioner är snygga men hon behöver jobba lite med antomin. Lina Neidenstam fortsätter att visa hur väl hon behärskar erotiska berättelser, Den värmländska varulven har en sedvanligt snygg, ung och androgyn kille i huvudrollen som ser liderlig ut så det räcker. Men det finns även lite mer mörker i serien är vad jag väntat mig och det lyfter den. Maran lär bli riktigt bra. Nancy Peñas TeaParty var jag inte helt såld på efter första numret av Utopi men nu är jag fast i Victors och Alice eskapader och särskilt avslutningen med en snabb och fartfylld genomgång av Victors väg till Indien på jakt efter teet Royal Flush är suverän. Det är nog dags att spana in Katten och kimonon.
Betyg: 4/5
Rodd Racer
Toby Cypress Rodd Racer är ett släpp som gör mig glad att serier finns digitalt annars hade det varit bökigt att få tag på den. Cypress har tidigare gjort serier som The Tourist och Killing Girl och några till. Jag har inte läst något av honom tidigare men när jag stötte på en artikel med omslaget och lite sidor ur Rodd Racer var peppen rejäl. Rodd Racer handlar om racingföraren med samma ”namn”. Han tävlar i en racingcirkus med höga dödstal, serien inleds med en återblick på legender som omkommit och hur det gått till. Den största tävlingen är Thunder Valley Rally, en vinst innebär både pengar och ära åt den som vinner detta det hårdaste loppet av alla. Rodd Racer har inte bara loppet att oroa sig över utan han hotas av den asiatiske gangstern Sidd som styr staden från sin djonk och som Rodd Racer är skyldig pengar. Den fruktade Drag’on är Sidds hjälpreda, lika dödlig på som utanför racingen. Rodd Racer misstänker även att Sidd låg bakom hans mentor, Blakeys, död i dennes sista tävling. Nu gäller det att satsa allt i årets Thunder Alley Rally och hoppas att både han själv och tjejen, Susie, överlever.
Rodd Racer är riktigt snygg med teckningar som ibland är skissartade och ibland riktigt snyggt tuschade och ofta både och, stilen känns retro. Med seriens 50-talsracers och staden som inspirerats av Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis är det ögongodis med de snygga omslagen mellan de olika kapitlen som en självklar höjdpunkt med en fantastisk färgläggning. En annan parallell med Metropolis är att det visuella övertrumfar handlingen som inte är så originell men det funkar fint med Rodd Racers kamp för sig och tjejen, en suverän mekaniker, och det är onekligen fartfyllt hela tiden och det infinner sig en viss spänning under det intensiva racet och drama finns det även i slutet. Ytterligare en styrka med teckningarna är just att Cypress lyckas göra racet fartfyllt trots att just fart är en av de svåraste sakerna att skildra i serieform. Sammanfattningsvis en visuell fest med hyfsad intrig. Rodd Racer klockar in på 81 sidor och finns för 28 välinvesterade pix på Comixology. Om du gillar den så kolla även in Toby Cypress läckert färglagda webserie Kursk.
Förlag: Image
Betyg: 4-/5
Starman Omnibus vol. 4
Dags för en ny Starman Omnibus-recension och nu har turen kommit till volym 4. Just volym 4 är lite speciell eftersom den inte samlar någon övergripande story arc så som volym 5 gjorde (den övergripande storyn här kan väl sägas vara hur Jack Knight mer och mer växer in i rollen som Starman, men det gäller ju för hela serien). Istället fokuserar volym 4 mer på Starman-arvet och karaktärer som på olika sätt är knutna till just Starman. Vilket innebär att vi här får historier med The Shade, familjen O’Dare, Scalphunter, Phantom Lady, Bobo Benetti och Starman of 1951 för att nämna några. Som ni märker så är det en salig blandning på historier och karaktärer, vilket innebär att Starman Omnibus vol. 4 är ganska spretig, men alla de olika historierna spelar en roll för Robinsons övergripande Starman-story och mycket av det som berättas här kommer att få sin upplösning i volym 6.
Fortsätt läsa Starman Omnibus vol. 4
Illustration: Dusty Abell, Tim Burgard, Gary Erskine, Gene Ha, Tony Harris, Peter Krause, John Lucas, Mike Mayhew, Mike Mignola, Stephen Sadowski & Wade Von Grawbadger
Tusch: Tim Burgard, Richard Case, Gary Erskine, Drew Geraci, Dick Giordano, Gene Ha, John Lucas, Mike Mayhew, Mike Mignola, Tom Nguyen, Ray Snyder & Wade Von Grawbadger
Färgläggning: Digital Chameleon, Carla Feeny, Patrick Garrahy, Gene Ha, Matt Hollingsworth, Glenn Whitmore & Gregory Wright
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Green Lantern
Man har som bekant lagt ned extremt mycket energi på att marknadsföra filmen om hur piloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) blir utsedd till jordens representant i den intergalaktiska fredsbevarande styrkan Green Lantern Corps. Ingen har väl undgått DCs storsatsning Blackest Night/Brightest Day, förra årets stora crossover med Green Lantern i huvudrollen som bitvis var riktigt kul läsning och förstås skulle bana väg för figurens debut på vita duken. Här på Shazam har vi dragit åtskilliga strån till stacken med skriverier, länkar och allmän pepp inför filmen. Efter att ha sett resultatet i tisdags så måste jag tyvärr meddela att hypen visade sig vara mycket väsen för ingenting.
OBS! VISS SPOILERVARNING EFTER HOPPET Fortsätt läsa Green Lantern
Starman Omnibus Vol. 5
Jag recenserade Starman Omnibus Volume 2 här för rätt länge sen och om jag inte minns fel så lovade jag då att återkomma med recensioner av de övriga Starman-volymerna allt efter som jag fick in dem i min samling. Nu har den sjätte och sista volymen precis blivit färdigläst, vilket betyder att det äntligen är dags för mig att ta mig ann detta projekt på allvar. Först ut att recenseras är volume 5 som samlar den stora arcen ”The Stars My Destination” (Starman #47-60), plus en del andra godsaker.
I slutet av volume 4 ger sig Starman, Jack Knight, tillsammans med utomjordingen Mikaal Tomas och ett hologram av sin far, ut i rymden för att söka rätt på Will Payton, en tidigare Starman och bror till Jacks flickvän Sadie. Volume 5 vad vid precis i början av deras intergalaktiska resa. Det blir en storslaget äventyr där Jack och Mikaal t.ex. stöter på en återuppstådd Solomon Grundy på en underlig planet med kopplingar till Swamp Thing, Supermans far Jor-El och rymdhjälten Adam Strange. Samtidigt händer det saker i Opal City. En rad brutala mord inträffar och The Shade är den huvudmisstänkte. Har skurken brutit sitt löfte om att aldrig begå brott i Opal eller är det något mer diaboliskt som ligger bakom. Mysteriet engagerar flera hjältar som tagit upp kampen mot Opals brottslighet i Starmans frånvaro.
Fortsätt läsa Starman Omnibus Vol. 5
Illustration: Peter Snejbjerg, Craig T. Hamilton, Tony Harris, John McCrea, Lee Moder, Dave Ross, Stephen Sadowski, Wade Von Grawbadger, Chris Weston & Steve Yeowell
Tusch: Keith Champagne, Dan Davis, Tony Harris, Andrew Hennessy, John McCrea, Ray Snyder, John Stokes, Wade Von Grawbadger, Chris Weston & Steve Yeowell
Färgläggning: Chris Chuckry, Carla Feeny, Craig T. Hamilton, Tony Harris, John Kalisz, Tom McCraw & Gregory Wright
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Shazam läser
Rikard: Jag har de plöjt de två senaste Cap-omnibusarna, Death of Captain America och Captain America Lives, och det är bara att konstatera att kvalitén varierar. Första omnibusen av Ed Brubakers run var närmast en uppenbarelse för mig
som sällan läser superhjälteserier och andra omnibusen, Death of Captain America, var lika bra med sitt fokus på den av sitt förflutna tyngde Bucky Barnes och följderna av nationalhjältens död. Captain America Lives höll inte lika hög klass rakt igenom. Jag gillade första delen där Buckys förflutna både med Cap under kriget och som Winter Soldier knyts ihop när han kämpar mot kineser. Nyligen bortgångne Gene Colan-tecknade kortisen om en vampyr som terroriserar allierade soldater i en by efter Ardenneroffensiven är samlingens verkliga höjdare. Det som drar ner intrycket är framförallt Reborn-delen som inte håller den klass man är van vid utan mest känns krystad. Jag läser också en hel del serier på iPhonen, mest gratisserier men jag köpte Graveyard of Empires #1 med manus av Mark Sable och Paul Azaceta om en zombieinvasion i Afghanistan var bra tecknad och de påminde en del om The Photographer men historien i sig var inte så intressant med lite klyschiga armékaraktärer och zombiesarna dök inte upp förrän i sista rutan.
Jonas: Väldigt mycket digitala serier på iPad:en och iPhone:n för min del nu för tiden, och nu senast har det primärt handlat om Vertigo-serier. Som ni kanske minns så
hade ComiXology rea på Vertigo för en tid sedan, och sedan dess så har jag plöjt igenom en hel massa nummer av Animal Man, Hellblazer, Demo, American Vampire, The Sandman och Shade The Changing Man. Tänker inte gå in i detalj kring någon av serierna här, utan väljer ut några av dem och recenserar dem separat framöver, men jag kan rekommendera samtliga titlar för de, precis som jag, missat stora delar av Vertigos klassiska utgivning. I pappersform så har jag njutit av Marvels The Thanos Imperative och Thunderbolts: Shadowland som samlar #148-151 av serien som fick 5 av 5 av mig när jag senast recenserade den, här. Thanos och dunderboltarna kommer också att dyka upp här inom en snar framtid.




