Du som hängde här under mellandagarna har säkert redan läst Henriks recension av det här numret, men då Daytripper är en serie som jag i vanliga fall inte läser så tänker jag bjuda på en second opinion. Varför är då det brasilianska tvillingparet Gabriel Bás och Fábio Moons (kolla in deras blogg) nya serie något som jag egentligen inte läser? Främst så är det av den enkla anledningen att det är en serie som enligt skaparna själva handlar om livet. Det är inga superkrafter här, inga revor i rymdtidskontinuiteten, ingen ondskefull agenda och ingen ostig dialog mellan trikåklädda muskelknippen. Med andra ord inga av de ingredienser som jag i vanliga fall utsätts för i mitt ”normala” serieläsande. Dock: Alla behöver lite variation då och då, så jag plockade helt sonika upp första numret av Daytripper vid mitt senaste besök i seriebutiken.
Storyn handlar i korthet om Brás de Oliva Domingo och hans liv som missnöjd dödsruneförfattare (läs som sagt mer i Henriks recension), och vi får följa honom under en rätt så vanlig dag i hans rätt så ointressanta liv. Kan kanske låta lite småtrist, men det är faktiskt inte det. Det är, i brist på bättre ord, rätt så avslappnande och lite lagom intressant att få insyn i Brás liv och funderingar. De sista sidorna vänder dock upp och ned på allt (riktigt snyggt gjort av bröderna Bá/Moon), och om det inte hade varit för det överraskande slutet så hade jag antagligen aldrig brytt mig om att skriva någon sorts recension av det här numret. Det oväntade och spännande slutet till trots så kan jag ändå inte riktigt uppbåda ett tillräckligt stort intresse för att känna ett sug efter att få veta mer om Brás de Oliva Domingo och hans liv i kommande nummer. Daytripper #1 bjöd på trevlig läsning, men för den här gången blev det inte mycket än pausunderhållning, även om det är välproducerad sådan.
Illustration: Fábio Moon, Gabriel Bá
Förlag: DC Vertigo
Betyg: 3-/5
Detta är slipstream-SF i bästa 
181:an har ett visst fokus på strippserier och omslaget pryds av Elvis. Numret börjar med en pliktskyldig genomgång av vilka som vann Urhunden och Adamson i år, därefter ett meningslöst uppslag med Fredrik Strömbergs inköp på Mocca. Paul Gravetts artikel om Asterios Polyp har jag inte läst eftersom jag inte läst albumet än. Artikeln om Dansk tegneserieråd är intressant eftersom man får höra hur de inblandade vill stärka seriekonsten i Danmark. Artikeln om germanska serieromaner ger en kort men intressant inblick i serieromanens utveckling i Tyskland. Här hade jag gärna sett lite fördjupning och lite jämförelser mellan Tyskland och andra länder och teorier om varför det kommit relativt få serier från Tyskland tidigare. Jag antar att presentationen av de nya stjärnorna som följer också publicerats i Strip! även om det står som att Bubblan gjort den. Urvalet är okej men jag tycker man kunde uppdaterat vad gäller alla tecknare och inte bara vissa. Arne Bellstorfs serie Baby´s in black om Stuart Suthcliffe borde t.ex. nämnts. Jag tycker även att Reinhard Kleist, Uli Oesterle och Ulli Lust skulle varit med. Nåja, det är iaf trevligt när andra länder än de tre stora lyfts fram och det här var ju andra gången på rätt kort tid som Bubblan fokuserade på tyska serier. Mawils serie Hitmän 2 är kul om dataspelsberoende och jag blir sugen på att införskaffa någon serie av Mawil.
De Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.
2010 fyller Fantomen-tidningen 60 år. Imponerande minst sagt och som vanligt markeras detta med en logga på omslaget. Dessutom utlovas flera nya serier och lite återseenden med klassiska serier som gått i Fantomen. Jag ser inte fram emot repriser av serier som King vid gränspolisen, Tyste riddaren eller Rick O´Shay, däremot hoppas jag att de nya serierna som kommer är bra.
Ed Brubakers och Sean Phillips Criminal har hyllats lite överallt och hårdkokta kriminalserier finns det inget överflöd av. Sedan ett tag finns de tre första tradesen samlade i en inbunden utgåva. De tre historierna som nu samlats är betitlade Coward, Lawless och The Dead and the Dying. Huvudpersonerna är olika men historierna hänger ihop, en biperson i en är huvudperson i nästa osv. Coward handlar om Leo som är ett skickligt krimmo men också en fegis. Han övertalas mot bättre vetande att organisera en stöt tillsammans med en korrupt snut och drar med sig lite bekanta. Det hela barkar givetvis åt h-e. Lawless handlar om en ärrad arméveteran, Tracy Lawless, som återvänder till hemstaden för att ta reda på varför och vem som dödade hans yngre bror och nästlar sig in i broderns gamla gäng. På vägen hem mördar han dock en snubbe vilket får konsekvenser längre fram. The Dead and the Dying utspelar sig ett trettiotal år innan de andra och berättar om den unga Dannica som utnyttjas och återvänder för att hämnas men allt går inte som hon tänkt sig och händelseförloppet som satts igång får stora konsekvenser inte bara för henne.
Babian är Sveriges mest långlivade och enda? webbantologi med tecknade serier, utgivningstakten är fyra nr per år. Temat i 
Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de 
Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.
För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.
