Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan blir det vaxljusmonster, Star Wars vi minns, Fear and Loathing in Las Vegas, rymdsurfande och Peter Parkers återkomst. Mycket nöje!
Tänkte avsluta veckan som har gått med att flukta på veckans omslag från Marvel, DC, Image, Dark Horse och de andra förlagen. Sex omslag får ni och det är enbart mina personliga favoriter. Många av de här titlarna läser jag inte men ett snyggt omslag är alltid ett snyggt omslag och det är underbart att låta ögonen njuta frukten av begåvade människors arbete.
Animal Man #20
Nominerad till både Eisner och Harvey Award för Best New Writer fortsätter Jeff Lemires segertåg med Animal Man. Ytterligare ett snyggt omslag av Jae Lee.
Fairest #15
Adam Hughes Prince Charming är ”Simply Charming”.
Hawkeye #10
Francesco Francavillas omslag är läckert och oroväckande och ytterligare ett i raden av snygga omslag till denna fantastiska serie.
Superior Spider-Man #9
Hjärnonas kamp bokstavligen mellan Doctor Octopus och Peter Parker fångat av Marcos Martin.
Ten Grand #1
Ny serie av J. M. Straczynski och omslag av seriens tecknare Ben Templesmith.
X-Men Legacy #10
En lätt skruvad Quick Fix på mutantproblemet serverad av Mike Del Mundo
Riktigt cleant omslag av Marcos Martin.
I min recension av Mark Waids nystart av Daredevil var jag avvaktande positiv, men ställde mig frågan hur detta något självmedvetna spektakel skulle utveckla sig i framtiden. Nu när vi kommit till #5 kan jag säga att det hela utvecklats riktigt bra!
I detta och föregående nummer har ordinarie illustratören Paolo Rivera tagit en paus, och med tanke på Riveras obestridliga talang hade detta kunnat vara ett problem – om ersättaren varit någon annan än Marcos Martin! Eller ersättare förresten, Martin har ju varit med på Daredevil på ett hörn sen starten, men av någon anledning är det Rivera som räknas som huvudillustratör… Hursomhelst, att Martin är en up-and-comer av episka proportioner fattade vi redan i våras när han illustrerade vad som kan vara årets bästa enskilda nummer, Amazing Spider-Man #655. Att nu se honom ta sig an Daredevil är underbart och inger nästan lite hopp inför den amerikanska seriemittfåran – jag är övertygad om att både Martin och Rivera en dag kommer att räknas som lika ikoniska Daredevil-uttolkare som Steve Ditko, Wally Wood, Frank Miller och Alex Maleev. Martin tar tillbaka Daredevil till rötterna men med 40-50 år av innovation inom seriemediet i ryggen: det är ljudeffekter som följer det som orsakar ljudet (illustrerar DDs supersinnen på ett smart sätt), täta närbilder, korsklippningar och inte minst överraskande många fågelperspektiv, något som förstärker intrycket av Daredevil som en ”gatans” hjälte.
Som nämndes i min tidigare post har alltså Marvel nystartat Daredevil, under ledning av Mark Waid och Paolo Rivera. Två nummer har kommit ut än så länge – lovande med en del svagheter, är mitt omdöme.
Inga svagheter på den visuella sidan, dock. Paolo Rivera har tidigare erfarenhet från flera Marvel-projekt, främst Amazing Spider-Man. I sagda tidning, där illustratörerna alternerar, är han alltjämt en av de bästa, vid sidan av Marcos Martin (klar bonus då att det är Marcos Martin som gästtecknar backuphistorien i Daredevil #1) – det finns en lätthet och ett flyt i Riveras teckningar som passar akrobatiska hjältar som Spidde och Daredevil. Tuschsvärta nästan saknas hos Rivera (han är lite av en anti-David Finch i det avseendet), han jobbar istället med snabba rörelser och rappa skiften närbild-helbild-extrem närbild för att få fram dynamik och action. Dessutom har Rivera hittat på ett snitsigt sätt att visa scener ur Dardevils perspektiv, d v s han ritar omgivningarna så som Matt Murdock upplever dem med sina förstärkta sinnen. Det har såklart gjorts tidigare men Riveras version är en av de bättre, han förmedlar verkligen att Daredevil förnimmer världen på ett annat sätt, utan att tumma på tydligheten (stridscenen som inleder #2 är det bästa exemplet i de här två numren). Höga betyg för illustrationerna alltså. Att han försett Matt Murdock med en begynnande hockeyfrilla är ett mindre snedsteg som jag utan vidare förlåter.
OBS! Spoilers efter hoppet.
Henrik Ö: Glad påsk alla Shazamfans! På påsk äter man sötsaker så Sweet Tooth #20 känns som passande seriegodis. Jeff Lemires postapokalypsindie har nu rullat på i snart två år och är precis lika spännande, angelägen och djupt mänsklig som när den började. I och med #20 börjar en ny arc där fokus ligger dels på förhållandet mellan Gus och Jeppard, och dels på en utveckling av de nyare medlemmarna i det aparta följe som nu är på väg mot Alaska för att gräva vidare i Gus förflutna. Lemires särpräglade illustrationer har de senaste numren utvecklat en ny mjukhet och ett bredare register – han känns nu ännu mer hemma, ännu mer bekväm i sin egen skapelse, vilket bara adderar till den skönt drömska känsla som snabbt blivit Sweet Tooths kännemärke. Bland det bättre man kan läsa just nu.
Varning! Följande recension innehåller spoilers!
Amazing #655 är inte direkt pinfärsk (den kom ut i slutet av februari och #656 kommer redan den här veckan) men den är värd att recensera ändå. Det här är nämligen det bästa enskilda numret av ASM på många år, en klockren, reflektiv och visuellt mästerlig historia som går rakt in till hjärtat av figuren Peter Parker/Spindelmannen. Vem är han? Varför är han? Mer än någon annan hjälte vare sig hos Marvel eller DC har ju Spindelmannen alltid funderat över sin egen roll som hjälte – räcker han till, vad får det för konsekvenser för hans nära och kära, och så vidare. Det här numret förvaltar den traditionen och tar den ett steg vidare. Precis som alla riktigt bra Spindelmannen-historier ligger fokus mer på Peter Parker än hans hjälte-alter ego, och flera av bifigurerna kring Peter intar ledande positioner i det här numret.
Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #655
Jag har tidigare berömt Amazing Spider-Man men i och med #619 har jag bestämt mig för att sluta vara tradewaiter och börja prenumerera i lösnummer. Det är det värt! Jag jagade upp lite fler baknummer och kan konstatera att mitt tidigare intryck stämmer: bättre än så här blir nästan inte mainstreamsuperhjälteserier.
Eftersom ASM kommer ut tre gånger i månaden och skapas av ett team av författare och illustratörer (snarare än ett enda författar/illustratörspar) så är den så klart ojämn, men när den är bra så är den bra. När jag läser ASM får jag samma vibbar som av en riktigt bra TV-serie: snabbt och effektivt berättande, en intressant ensemble, en huvudintrig med flera spännande sidointriger som löper parallellt och fokuserar på olika rollfigurer eller olika aspekter på rollfigurerna. Och om Spindelmannen i originalutförande handlade mycket om tonårs- och gymnasieångest så har den nu sömlöst gått över till att handla om 20-30-something-ångest med vänskap, relationer, och ’vad ska jag göra med mitt liv’-problematik i centrum. ’Vänner’ möter superhjältar, liksom. ASM har gått tillbaka till sina tvåloperarötter och det är bara positivt.
Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #619
Dags för ännu en TPB som samlar nya Amazing Spider-Man – #578-583 plus en Annual i den här volymen. Och fortfarande representerar Amazing bland det bästa i superhjältemainstream idag: det här är habilt hantverk som tillfredsställer både nostalgiker och nytillkomna, medan ingenting, vare sig illustrationer eller manus, sticker ut på något sätt. Detta är dock absolut inget dåligt. Om Amazing sätter någon slags standard för hur en mainstreamserie ska se ut så är det ett hälsotecken för den amerikanska serieindustrin.
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension här): Spidde sitter på en takkant och käkar kinamat i ösregnet, nödotorftigt skyddad av ett nät-paraply. Lappen i lyckokakan: ”Today is your lucky day”. Klockrent! I en fullsidesillustration utan tillstymmelse till action frångar Mark Waid och Marcos Martin kärnan i Spindelmannen: han är superhjälten med det vardagliga oflytet. Sen rasslar det på i samma stil i en historia (”Unscheduled Stop”) där vi får oss till livs en klassisk Spindelman-skurk (Shocker) och ett lika klassiskt Spindelman-äventyr (Spidde på uppdrag för att rädda en grupp civilister varav de flesta hatar honom och en bär på en viktig hemlighet). Bra action utan krav på läsaren, ren serieunderhållning när den är som bäst.
Fortsätt läsa Amazing Spider-man: Death and Dating
