Disneys datafantasy från tidigt 80-tal har haft en speciell plats i hjärtat alltsedan jag fick föräldrarna att hyra den tillsammans med en moviebox någon gång 1983. Filmmusiken av Wendy Carlos skaffade jag på lp förra året och den har snurrat många varv på skivtallriken trots den hiskeliga låten med Journey som bryter av mitt i den elektroniska skönheten. Att jag haft problem med att hålla förväntningarna nere inför Tron: Legacy är en grov underdrift. Kulört nonsens, lightcycles, Daft Punk – skriv upp mig på gästlistan! Har inte varit så här peppad inför en 3D-film sedan jag inväntade Skandiavisningen av Flesh For Frankenstein 1998. Givetvis känner Disney och Marvel till vad den ursprungliga filmen betytt för många och följaktligen har man bullat upp med en ny serieversion av den samt föreliggande miniserie som ska utgöra brygga mellan originalet och uppföljaren. Det blir inte helt oväntat ganska fluffigt. Kevin Flynn får allt svårare att hålla alla glada och nöjda i den virtuella värld han skapat samtidigt som hans havande fru av förklarliga skäl vill ha honom närvarande IRL. Flynns lösning blir att skapa sig en virtuell dubbelgångare som ska samarbeta med Tron och hålla allt flytande i ”The Grid”. Tror ni att det blir problem? Och behöver jag ens nämna att lightcycles har en ganska framskjuten position på många av tidningens sidor? Andie Tongs teckningar är ok men inte mer och Pete Pantazis färger badar alla scener från den virtuella världen i den där grönblå nyansen man bestämt är extra sf just nu. På intet sätt en omistlig serie, men rätt kul för den som räknar ner till 17 december och premiärdagen.
Illustration: Andie Tong
Tusch: Andie Tong
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Marvels nya succétitel, teen angst-festen Avengers Academy tuffar på ordentligt (jag recenserade #1 
1 Month 2 Live är en charmig liten Heroic Age-tie in-miniserie som kom ut i 5 nummer för nån månad sen, ett nummer i veckan. Om ni missade den så är samlingen (HC till att börja med) schemalagd till den 29/12. 1 Month 2 Live är en showcase-titel där numren visserligen hänger ihop men är skrivna av olika författare (även om den övergripande historien har varit Rick Remenders ansvar) och illustrerade av olika tecknare (gillar ni visuell kontinuitet är 1 Month 2 Live inget för er). Här möter vi namn som Rick Remender, Stuart Moore, John Ostrander, Jamie McKelvie och Andrea Mutti (samt också rena utfyllnadsnamn som Shane White och Koi Turnbull & Shawn Moll).
Bakom den något oinspirerande titeln ovan döljer sig inte nån klassikervolym av Lee/Kirby utan en betydligt mer sentida version av The World’s Greatest Comic Magazine (som den ju kallas). Från och med FF #570 tog stjärnskottet Jonathan Hickman (
Inför Deadpool MAX ställdes jag för ett dilemma. Å ena sidan: jag har aldrig gillat figuren Deadpool. Sen han först dök upp i New Mutants #98 1991 (ett nummer jag faktiskt har liggande nånstans i min seriesamling) har jag sett honom som en alldeles för utstuderad fanboykonstruktion, ett slags Spindelmannen-light vars dialog skrivs via fokusgruppskonsultation. Inte ens de metaserieelement som inkluderades i samband med att The Merc with a Mouth fick sin egen tidning fick mig intresserad; det kändes återigen som något som kokats ihop i en nördarnas författargemenskap där ingen vågar säga att det inte alls automatiskt blir roligt och hippt bara för att en seriefigur är medveten om att han är en seriefigur.
