Hurra! Utopia är slut, och ordningen i Dark Avengers är därmed återställd. Matt Fraction lämnar tillbaka författarskapet till Brian Michael Bendis och kluddaren Luke Ross drar förhoppningsvis något gammalt över sig till förmån för den betydligt överlägsne Mike Deodato Jr. Du som brukar orka läsa det som jag skriver här kanske minns att jag tidigare klagat på att Dark Avengers fick spela en rätt platt biroll i Utopia, men nu är de äntligen tillbaka i strålkastarljuset. I det här numret är det krigsguden Ares och hans relation till sonen Alexander aka Phobos, God of Fear som står i fokus. Alexander är i hemlighet medlem i Nick Furys Secret Warriors, och Ares blir inte direkt överlycklig när han får reda på det. Efter att en massa saker slagits sönder så blir det en hel del prat mellan Fury och Ares, och det känns uppfriskande att få se honom göra något lite djupare än att bara kasta sig in i slagsmål så fort tillfälle uppstår. Om Bendis fortsätter att fördjupa sina karaktärer på det här sätter så skulle Dark Avengers mycket väl kunna vara en titel som står sig väl i det långa loppet.
Övriga Dark Avengers är även de tillbaka i de normala gängorna, vilket i deras fall innebär att de återigen är motvilliga och extremt dysfunktionella ”superhjältar” som här faktiskt inte gör särskilt mycket mer än att gnabbas vid köksbordet. Kanske låter lite småtrist, men för min del så är det i de här ögonblicken som Bendis verkligen glänser med sina Avengers. Skön dialog och illa dold fientlighet mellan de olika karaktärerna är helt klart en av den här seriens starkaste sidor. En annan väldigt stark sida är den obehagliga känsla av en stundande katastrof som blir intensivare för varje nummer. Vad är det egentligen som händer med megaschizot Sentry och hans fru, var är Noh-Varr, och varför pratar Norman Osborn för sig själv medan han håller sig inlåst och isolerad från alla andra? Förhoppningsvis så får vi svar på iallafall ett par av de här frågorna redan i nästa nummer, och det känns spännande att faktiskt inte ha en aning om vad Bendis tänker ta sig för med allt det här framöver. Mycket bra!
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?
