2009 såg vi slutet på två episka serieberättelser då 100 Bullets (Azzarello/Risso) och Planetary (Ellis/Cassaday) båda kom ut med sina sista nummer – inte p g a nedläggning, utan för att de historier Azzarello och Ellis bestämt sig för att berätta helt enkelt kom till sina respektive slut. Bara det är något värt att minnas från serieåret som gått – minns ni hur 
unikt det var för bara 15 år sen när Neil Gaiman hade som en del av sitt kontrakt att DC inte fick ta över eller fortsätta Sandman när han var klar efter #75? S k creator-owned serier har sedan dess bara blivit vanligare i USA, och det är något att som seriediggare vara tacksam för. Förlagens villighet att låta skapare behålla rättigheterna (eller mycket av rättigheterna, i alla fall) gör indie-kreatörerna mer villiga att jobba för de stora förlagen och de når därmed en större publik = alla vinner. Utan Sandman 1989-1996 kanske ingen Sweet Tooth 2009?
2009 bjöd också på några efterlängtade ”återkomster” – förseningsdrabbade serie som dök upp på hyllorna igen. Jag gladdes t ex åt att Kurt Busieks kroniskt försenade Astro City under 2009 stabiliserades med en regelbunden om än långsam utgivningstakt. På samma sätt är det välkommet att Brian Bendis Powers nystartat med löfte om mindre förseningar, och att Ed Brubakers Criminal är tillbaka med en ny arc.
Svenska Joanna Hellgren uppmärksammades här hemma först då hon nominerats till ett pris i Angoulême. Frances gavs först ut i Frankrike innan Galago gjorde det enda rätta och gav ut albumet även i Sverige.
Sedan tycker jag också det är roligt att Rucka fortsätter att göra Kathy Kanes sexuella identitet till ett av seriens huvudnummer, utan att det blir spekulativt eller pekpinneartat. Istället är det helt enkelt en del av hennes identitet, vare sig mer eller mindre. Ett bra exempel är scenen på s 8-9 i #859 där Kathy begär avsked ur armén, det är hjärtskärande och framförallt personligt: Kathy Kane vare sig kan eller vill kompromissa om vem hon är (allt understruket av J H Williams väldigt strikta illustrationer). Det är faktiskt just detta – hur hon känner inför sin egen sexuella läggning – som gör henne trovärdig som en vigilantefigur och disciplinerad superhjälte, den militära träningen är bara utanverk. Det är ett konststycke av Rucka att göra en karaktär som klär ut sig till fladdermus och bekämpar brott trovärdig – efter läsningen är det nästan så att man tänker att det skulle kunna vara möjligt att se en Batwoman svinga sig mellan hustaken i valfri amerikansk storstad.
gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.
Så var då nomineringarna klara till Europas största seriefestival, Angoulême, som går av stapeln 28-31 januari 2010. Det finns tre kategorier och den finaste är 
