Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Krönikor och åsikter /Recensioner

Haunt #19-28, eller hur man tappar alla sina läsare

tisdag 10 september, kl 22:19 av 0 kommentarer

haunt28_coverJag ser att det var lite över ett år sedan jag senast skrev om Haunt. Tiden flyger uppenbarligen. För den som helt missat Haunt så var det en rätt så hypad Image-serie med manus av Robert Kirkman (The Walking Dead, Invincible) och illustrationer av Greg Capullo (Spawn, Batman) och Todd McFarlane (som jag förutsätter att alla känner till). Visst, Haunt levde kanske inte riktigt upp till hypen, och man kunde kanske förväntat sig lite mer av det nämnda superteamet, men jag gillade ändå mixen av övernaturliga vibbar och hemlig-agent-action som Haunt bjöd på. Haunt var lite av ett guilty pleasure för min del kan vi väl säga. Ett stort knippe Haunt-recensioner finns här för den som gillar att läsa gamla grejer.

Så, efter att Kirkman hoppade av för att satsa mer på TV-versionen av The Walking Dead och Greg Capullo blev rekryterad som officell Batman-tecknare var det dags för nya kreatörer att tag i Haunt. Joe Casey (som skrivit för i princip alla förlag innan giget med Haunt) tog över manusförfattandet, och Nathan Fox blev ny tecknare. Personligen har jag ingen större koll på dessa herrar, men de tog direkt Haunt i en ny riktning som kändes rätt fräsch. Ut med alla agentgrejer och in med mer mörker, ångest och ett religiöst tema där bröderna Kilgore bland annat blev involverade med The Second Church och deras fuffens. Kanske inget direkt mästerverk, men jag tycker i alla fall att de gav Haunt en tydligare identitet och inriktning än vad Kirkman och McFarlane försökt att göra.

Haunt-26_CDock. Todd McFarlane var uppenbarligen av en helt annan åsikt. I nummer 28 dyker han plötsligt upp igen som både medförfattare och medillustratör, och jag ska ärligt erkänna att jag knappt förstod något alls av vad som hände i det numret. Inget av det som Casey och Fox pillat med verkar ha fallit McFarlane i smaken, och i och med nummer 28 så avbryts den pågående storyn väldigt abrupt med att allt sprängs, följt av To be continued in Spawn. Vad hände? Jag har ingen aning. Hux flux är allt bara slut, och det är nog bland det konstigaste jag har sett serieväg. Förvisso så hade jag börjat tappa intresset för Haunt, men att McFarlane plötsligt bara kliver in och pissar på allt utan att ens låta Casey och Fox avsluta sin pågående story känns bara helt värdelöst. Nu sitter jag här med ett gäng lösnummer som känns totalt bortkastade. Hade jag kunnat reklamera en serie hade jag definitivt reklamerat nummer 19-28 av Haunt.

Vissa serieskapare verkar uppenbarligen tro att de kan göra vad de vill med sina skapelser (vilket de i och för sig har RÄTT att göra), men det är rätt naivt om de tror att jag bara ska stå kvar där och vänta på att få kasta mina surt förvärvade stålar på dem när de kommer med nya titlar. Det finns så mycket andra bra serier att välja mellan idag, och jag är säker på att McFarlane överskattar sig själv rätt grovt om han tror att jag inte hellre läser någon av dem än att bli förolämpad av honom.

Manus: Todd McFarlane, Joe Casey, Todd McFarlane, Joe Casey
Illustration: Kyle Strahm, Nathan Fox, Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Jupiter’s Legacy #1-2

torsdag 5 september, kl 19:43 av 5 kommentarer

3001190-01aSheldon Sampson har en dröm. En dröm om frälsning och nytt hopp för hans sargade land. Efter att familjeföretaget smulats sönder i 1929 års börschkrasch sätter Sheldon allt på ett kort. Han samlar fem vänner från college samt brodern Walter för att hitta skatten vid regnbågens slut: den mystiska ön utanför Nordafrikas kust som håller honom vaken om nätterna.

Starten på Jupiter’s Legacy har episka proportioner. Mark Millar är tillbaka med en ny utforskning av superhjältemyten efter tidigare nedslag med bland annat Kick Ass, Nemesis och Super Crooks. Vad Sheldon och hans vänner hittade på ön får vi inte reda på mer än att de återvände som superhjältar. Nu, 80 år senare, är tre av dem kvar: Sheldon (Utopian), hans hustru Grace (Lady Liberty) och brodern Walter. De har bekämpat brott och fångat in superskurkar samt tjänat folket och haft fullt förtroende för det demokratiska systemet. Men Utopian har tappat något på vägen.

Fortsätt läsa Jupiter’s Legacy #1-2

Manus: Mark Millar
Illustration: Frank Quitely
Färgläggning: Peter Doherty
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fatale # 15

torsdag 22 augusti, kl 23:43 av 1 kommentar

fatale_015Efter de historiska tillbakablickar och de genreutflykter, fantasy och weird western istället för den vanliga noirskräcken, som präglat Fatale från nummer 11 är vi nu tillbaka på huvudspåret: den odödliga Josephine och männen vars liv kapsejsar i mötet med henne. Det är ett kärt återseende. För även om Ed Brubakers manus höll sin sedvanliga stramhet och Sean Phillips med lyckat resultat testade en del nya vägar, så kändes insatserna aldrig lika höga i berättelserna om de kvinnor som tidigare haft Josephines förmågor/förbannelse/åkomma som i de två första historierna samlade i albumen Death Chases Me och The Devil’s Business. Fortsätt läsa Fatale # 15

Manus: Ed Brubaker
Illustration: Sean Phillips
Färgläggning: Elisabeth Breitweiser
Förlag: Image
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Death of Haggard West

lördag 17 augusti, kl 09:50 av 0 kommentarer

deathofhaggardwestJag skrev lite om Battling Boy och The Death of Haggard West häromveckan men jag hade fel på en punkt. The Death of Haggard West är inte en prequel i den meningen att den ges ut enbart inför Battling Boy, den är istället en förhandstitt på Battling Boy. Så allting kommer att finnas med i Battling Boy. The Death of Haggard West handlar som titeln lätt antyder om Haggard Wests död. Man får följa Haggard West på det som blir hans sista uppdrag när han dödas av ett gäng som är en blandning av mumier och typ gamarna i Disneys Robin Hood som ägnar sig åt att röva bort barn. Dessutom får man kort stifta bekantskap med hans dotter och följa med på begravningen. Att recensera en smygtitt blir lite konstigt men jag skrev tidigare att jag skulle göra det 😉 Iaf det lilla man får se av staden Arcopolis får mig att definitivt vilja läsa mer om den och premissen med en stad som hotas av monstergänget och nu saknar sin hjälte är en bra början. Under den korta läsningen står det klart att Haggard West är en sympatisk hjälte med en hel del Batman-liknande prylar i bagaget och som kommer att saknas när man väl läser Battling Boy. Dessutom är Paul Pope en suverän tecknare med en lätt igenkännbar och väldigt snygg stil. Få tuschar så snyggt som Paul Pope. Den 8 oktober finns Battling Boy ute, äntligen! CBR har en intervju med Paul Pope.

Illustration: Paul Pope
Förlag: First Second
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lazarus #1

tisdag 23 juli, kl 22:56 av 4 kommentarer

FINAL_LAZARUS_001_Cover_Color-Logo-Text-sizedGreg Ruckas och Michael Larks Lazarus har både jag och Henrik gått i spinn över så det är på sin plats att #1 som kom för en månad sedan granskas för att se om förväntningarna infriades innan #2 släpps imorgon 😉 Mina egna förväntningar berodde inte främst på Greg Rucka, även om jag gillade hans Stumptown så har jag inte läst någon av hans superhjälteserier. Michael Lark har jag inte heller läst mycket av, någon enstaka Daredevil-samling. Det som lockade mig var förstås det postapokalyptiska temat. Vän av ordning kanske ställer sig frågan om Lazarus verkligen är en postapokalyptisk serie. Jo, det är det. Om världen som i Lazarus styrs av en handfull familjer och den absoluta majoriteten av mänskligheten ses som Waste (avfall) av de styrande så är det ur mitt perspektiv verkligen en postapokalyptisk värld. Det som gör Lazarus koncept extra intressant är att det inte är en zombieepidemi som i Walking Dead eller ekologiska katastrofer som i Orchid och The Massive utan en accelererad omfördelning av världens resurser till ett fåtal enormt rika. Rucka skriver en del om hur Occupy Wall Street och i synnerhet de ökande inkomstskillnaderna inspirerat honom till serien. För egen del så framgår det tydligt av de statistiska underlag som presenteras i olika medier och som visar på samma bild, en ökande skillnad gällande inkomster där vårt eget land, länge sett som ett föredöme (eller skräckexempel beroende på vem som tittar), är det land där inkomstskillnaderna ökat mest de senaste åren. Även om många miljoner människor lyfts ut fattigdom världen över och medelklassen ökar i många länder så ökar inkomsterna för de rikaste ännu mer. Tittar men enbart på USA och delar av Europa så får man dessutom snarare bilden av en krympande medelklass samtidigit som antalet dollarmiljonärer slår rekord. Så Ruckas framtidsdystopi känns därför något mer realistisk än de tidigare nämnda även om ekologiska katastrofer av allt att döma kommer att bli vanligare.

Men åter till förstanumret av Lazarus och nu blir det lite spoilers men å andra sidan bjöd förstanumret inte på några överraskningar om man läst lite om serien. Som läsare blir man introducerad till huvudpersonen Forever Carlyles värld. Hon är sin familjs Lazarus dvs familjens försvarare. Hon har både fått den främsta träningen och den främsta tekniken som vetenskapen kan frambringa. Det första man möts av är att Forever skjuts av några som gjort inbrott  och av allt att döma dör. Men Forever är inte som vanliga människor, hennes kropp är modifierad att klara det mesta och hon vaknar och attackerar istället sina banemän, så kallade Waste. Problemet som uppmärksammas av läkaren och oroar familjen är dock inte att hon tillfälligt dog utan att hon har funderingar kring hennes rätt att döda. En känsla hon inte bör ha och som inte anses normalt för en Lazarus, hon är både familjens sköld och dess bödel. Utöver överfallet och tillfrisknandet är det enda som händer i numret att Forever utför ett uppdrag på en av familjen Carlyles anläggningar som attackerats av en annan familj och där hon återigen tvingas agera bödel.

Förstanumret etablerar två saker: en Lazarus uppgifter och hur lite ett livet är värt för de som inte tillhör en familj. Några mer förklaringar till familjerna och deras makt finns inte och förutom Forevers osympatiske bror så får man ingen info om familjen Carlyle förutom att familjens väl och ve alltid går först. Rucka har därmed inte försökt att förklara alltför mycket i förstanumret utan bara lagt en intressant grund för sitt världsbyggande där det centrala är det att Forever tvivlar på sitt kall. Michael Lark gör ett stabilt jobb med teckningarna, hans stil är väldigt lik Sean Phillips (Fatale, Criminal). Färgläggningen av Santi Arcas är lämpligt dov vilket passar seriens ton utmärkt. Det är en kall och hård värld där troheten mot en familj betyder allt och det är inte svårt att se familjernas som världens motsvarighet till totalitära stater med dess våldsmonopol eller om så vill till demokratiska stater när dessa hemfaller åt motiveringen att ändamålet helgar medlen och därmed gör våld på demokratins grundläggande principer. Det känns redan nu som klart att Forever kommer att vända sig mot den rådande ordningen men det blir intressant att se hur det sker och vilka konsekvenser det kan få. Det är en hygglig början som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar men jag kommer definitivt att följa serien i trades framöver. Förstanumret fallar lite på att det faktiskt inte, trots nedmejandet, inte finns någon större dramatik eller något som får mig att engagera mig i serien och vad som sker med huvudpersonen.

Manus: Greg Rucka
Illustration: Michael Lark
Färgläggning: Santi Arcas
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

The X-Files Season 10 # 1

söndag 14 juli, kl 16:10 av 0 kommentarer

x_files_

I augusti är det 19 år sedan Arkiv X började gå på TV4 här i Sverige och i september 20 år sedan pilotavsnittet av The X-Files  sändes i USA. Jag blev obönhörligt beroende från första bildrutan av serien som blandade konspirationsteorier och Forteana, skräck och humor till en bedårande brygd av allt sådant som jag insupit sedan barnsben. Fortsätt läsa The X-Files Season 10 # 1

Manus: Joe Harris
Illustration: Michael Walsh
Färgläggning: Jordie Bellaire
Förlag: IDW
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman/Superman #1

lördag 13 juli, kl 10:32 av 0 kommentarer

Batman-Superman-1Så var det dags för Superman och Batmans första gemensamma serie i DCnU. I Batman/Superman #1 står Greg Pak för manuset och Jae Lee för illustrationerna, ett på pappret bra team men som i dettta första nummer ger ett lite förvirrat intryck. Vad jag menar med ska jag återkomma till senare.

Nummret börjar med att Clark Kent kommer till Gotham City (storyn utspelar sig några år före vad som nu händer i DCnU.), på en parkbänk stötter han på Bruce Wayne som han börjar intervjua om ett antal mord i Metropolis på Wayne Enterprise-anställda. Batman börjar ju så klart undersöka detta och tar sig till Metropolis där han stöter ihop med en lite annorlunda Catwoman och inte minst The Man of Steel himself i jeans och t-shirt.

Till att börja med ska jag säga att Jae Lees illustrationer är otroligt snygga. De gotiska formerna som Lee använder i början när Superman kommer till Gotham passar som handen i handsken för Gotham City. Att Batman är som klippt och skuren för den här stilen behöver knappast påpekas men jag blev faktiskt lite förvånad hur bra Lee passar i Superman i den här stilen. Mot slutet av numret tar Ben Oliver över illustrerandet, vilket jag tycker är lite synd då jag mer än gärna sett Lee illustrera hela numret men Olivers stil här är inte helt olik Lees och skiftet mellan illustratörerna smälter samma väl.Men det finns en del problem med Batman/Superman #1 och tyvärr så ligger de flesta på Greg Paks ansvarsområde, dvs. manuset.

 

För det första så är det inte helt klart när i tiden den här historien utspelar sig. Inte något större problem egentligen kan man tycka men ett par sidor längre fram när Superman och Batman möts så får man intrycket av att det är första gången de möts (vilket det inte är, de gjorde de i Justice League #1). För det andra, när Clark möter Bruce i Gotham i början av numret så tycks ingen av dem ha en aning om vem den andre egentligen är. När man kommer till slutet av numret, där Superman verkar ha blivit besatt så säger Batman ”Clark!” till honom. Batman har alltså ett par sidor gått från att inte känna till Clark Kent/Superman till att nu göra det och utan att vi får någon förklaring till varför. Efter en del läsning på diverse forum så verkar Pak ha blandat in både Earth 2:s Batman samt hopp mellan dimensioner. Det finns ett antal andra liknande problem i Superman/Batman #1 och tillsammans gör det att man som läsare känner sig ganska så förvirrad av storyn Pak försöker berätta här.

 

Till Greg Paks försvar ska jag säga att han kan ha något på lut i kommande nummer som kommer att förklara all det här, men just nu så känns Batman/Superman #1 bara väldigt förvirrande. Jag ska däremot ge Pak creed för den inre monologen han ger både Superman och Batman. I båda fallen där så är den spot on, och helt i linje men vad vi förväntar oss av respektive karaktär. Sammanfattningsvis så känner jag mig rätt kluven till Batman/Superman #1. Jae Lee och Ben Olivers illustrationer är underbara men tyvärr brister numret som sagt rätt märkbart i Greg Paks manus och som läsare sitter man som ett frågetecken efteråt, och inte i positiv bemärkelse.
Manus: Greg Pak
Illustration: Jae Lee & Ben Oliver
Tusch: Jae Lee & Ben Oliver
Färgläggning: Dan Brown & June Chung
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Moth City #1-2

måndag 1 juli, kl 21:30 av 0 kommentarer

moth-city-2Jag läser rätt mycket serier digitalt och uteslutande genom Comixology eller Dark Horse Digital. Allt jag läst fram till Moth City var antingen traditionella serier som skapats för tidnings/bokutgivning eller digital firsts (ex. Monkeybrain) som ändå ser likadana ut som de skapade för traditionella format. Jag har t.ex. inte läst något som getts av Mark Waids Thrillbent-förlag. Moth City hade jag följt via Facebook och webben sporadiskt men inte så pass att jag haft koll på att skaparen Tim Gibson, som arbetar på nyazeeländska Weta (Sagan om Ringen) vanligtvis, ansträngt sig för att göra sin serie till en unik digital serie.

Moth City är en fiktiv stad stad i 30-talets Fjärran östern. Den kinesiska nationalistarmén har för avsikt att inhandla ett dödligt vapen från Moth Citys guvernör. Uppfinnaren av vapnet försöker hindra det men mördas av en annan organisation innan han lyckas. Mördaren försvinner med en behållare med vapnet ( ett kemiskt gift) och eftersökts av både kineserna och guvernören. Samtidigt för guvernörens dotter och tillika uppfinnarens flickvän hans lik till en lagerlokal. Hursomhelst. Det är inte historien som är det intressanta med Moth City utan hur Tim Gibson utnyttjat de möjligheter som det digitala formatet faktiskt erbjuder.

Fortsätt läsa Moth City #1-2

Illustration: Tim Gibson
Förlag: Flying Whities
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Utopi #9

lördag 22 juni, kl 19:21 av 3 kommentarer

utopi_magasin_9Några reflektioner kring Utopi #9 som landade i brevlådan strax efter SIS och kommer att finnas i butik ett bra tag till i väntan på höstens dubbelnummer.

Sofia Falkenhem är en suverän tecknare, hennes serie Flock (omslaget här intill) är bedårande vacker med en närmast magisk färgläggning. Handlingen däremot är bara skum, jag förstår fortfarande inte vad serien handlar om och karaktärerna är menlösa och dialogen stel. Jag hade gärna sett Falkenhem med en annan serie i Utopi för Flock känns nästan som ett slöseri med hennes stora talang.

En tecknare som jag numera håller som en Sveriges främsta är Karl Johnsson, det har onekligen varit en fantastisk resa från Mara från Ulthar till Vei. Johnsson har en stil som inte påminner om någon annans och hur han tecknat bl.a. jättarna är så toksnyggt. Johnsson har gjort Vei tillsammans med Cirkeln-författaren Sara Bergmark Elfgren och det tjänar Vei på för dialogen är, till skillnad från i alltför många av Utopi-bidragen, bra. Visst är det lite svulstigt ibland men det är ju jättar och gudar man möter 😉

Umbrella Academy har jag redan läst men det är kul att redaktionen satsar på en amerikansk serie som både är riktigt bra och passar som hand i handsken i Utopi. Du som har den oläst har mycket nöje framför dig.

Utopi-debutanten Yossra El Sads serie Raedus är lovande. Dialogen är ibland bra och ibland mindre bra. Raedus, som fått ge namn åt serien, har några repliker som olyckligt bryter av mot den dystra stämningen, de är kanske tänkta att lätta upp serien men känns bara krystade. Men i det stora hela är det bra och det finns en intressant grundhistoria som jag hoppas El Sad får tid på sig att berätta mer om. Jag gillar teckningsstilen och även här sitter färgläggningen som en smäck.

Öht är #9 ett bra nummer utan djupa dalar. De flesta serierna är bra och även de lite svagare serierna är läsvärda. Utopi fortsätter att leverera eskapistiska serier av bra kvalité. Tack för det!

Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Wolverine #1-4

onsdag 19 juni, kl 20:59 av 0 kommentarer

Ultimate_Comics_Wolverine_Vol_1_1Det gick ju rätt ok att recensera Ultimate Comics: Iron Man #1-4, så vi kör väl helt enkelt vidare på samma tema. Ultimate Comics: Wolverine den här gången, men för dig som har koll på din Ultimate-historia så vet du ju redan att den Wolverine vi alla känner till vid det här laget är stendöd, mer eller mindre förintad av Magneto. En av de större skillnaderna mellan vanliga Marvel och deras Ultimate-universum är att de som dött oftast (eller är det kanske alltid?) faktiskt fortsätter att vara döda när de väl dött, så hur kommer det då sig att det nu kommit en ny miniserie? Utan att bli alltför långdragen så visade det sig i Ultimate X (Johan recenserade bland annat #1 här för över 3 år sedan) att Wolverine hade en mer eller mindre hemlig son som växt upp hos ett helt vanligt amerikanskt par, helt ovetandes om att han egentligen är son till en hårig, mordisk och validen kanadensare. Sonen i fråga heter Jimmy Hudson, och det visar sig snart att han ärvt både klor och läkekött från farsgubben.

Huuuuur som helst, Ultimate Comics: Wolverine handlar alltså primärt om Jimmy Hudson, men vi får även följa original-Wolverine i ett gäng flashbacks som ger oss betydligt mer kött på benen gällande Jimmys ursprung och (bokstavligt talat) tillkomst. Författaren Cullen Bunn och illustratören David Messina tar sig rätt stora friheter med Wolverines och Jimmys bakgrund vilken mixas ihop väldigt friskt med Quicksilver och hans mamma Magda (a.k.a. Magnetos exfru), men jag tycker att det funkar. Jag ska inte spoila exakt vad Cullen hittat på här, men de friheter han tar sig tycker jag tillför en intressant dimension till karaktärerna och deras relation till varandra. Storymässigt så kan jag tycka att det är lite oklart vad poängen egentligen är, och slutet är mer av ett intro inför en kommande story i X-Men än ett faktiskt slut, men det finns som sagt en del intressanta aspekter som gör storyn mer spännande än till exempel Ultimate Comics: Iron Man. Grafiskt så gör David Messina det han ska, men det här är ingeh serie man behöver köpa enbart för de fina illustrationerna.

Ultimate Comics: Wolverine är en serie som främst riktar sig till de som redan läst Ultimate X och Ultimate Comics: X-Men (rätt matig recension av #1-12 här). Har du inte gjort det så kan det antagligen vara svårt att hänga med i en del av svängarna här. Har du ingen som helst koll på Ultimate Comics: X-Men sedan innan så skulle jag nog inte rekommendera dig att plocka upp den här miniserien, men för dig som har det så är detta en ganska så trevligt tillskott.

Manus: Cullen Bunn
Illustration: David Messina
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...