Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Ultimate Comics: Iron Man #1-4

måndag 17 juni, kl 23:09 av 1 kommentar

Ultimate_Comics_Iron_Man_Vol_1_3Inte helt otippat så passade Marvel på att pressa ut lite extra Iron Man-serier i anslutning till Iron Man 3 (som jag recenserade här), och en av dem var Ultimate Comics: Iron Man, en miniserie i 4 delar. Innan vi går in på själva storyn så kan vi ju försöka reda ut vilken version av Iron Man a.k.a. Tony Stark vi har att göra med här.

2006 så fick sci-fi-giganten Orson Scott Card möjligheten att sätta tänderna i Marvels Ultimate-reboot av Iron Man. Serien hette helt sonika Ultimate Iron Man, och presenterade en väldigt annorlunda ursprungshistoria för den unge Tony Stark. I korthet så föds Tony Stark med ett muterat nervsystem som gör att hela hans kropp fungerar som en enda stor hjärna. Fördelen är att han redan som barn är mentalt briljant, nackdelen är att han lever med konstanta smärtor, som han kan dämpa på två sätt: Med en bioteknisk rustning, eller med alkohol. Som sagt, rätt långt ifrån den klassiska Iron Man-storyn som de flesta känner till, men faktiskt riktigt bra. Får nog ta och rota fram den samlingen och köra en recension av den också.

Så, min förhoppning var att författaren Nathan Edmondson här skulle förvalta det som Scott Card etablerat, men Ultimate Comics: Iron Man känns mer som ännu en fristående variant av Iron Man. Det finns i stort sett inget som pekar på att Edmondson läst Scott Cards ursprungshistoria, och resultatet blir att jag som läsare blir väldigt osäker på vilken version av Tony Stark vi har att göra med här. Kanske ingen stor sak för vissa av er, men som det kontinuitetsfreak jag är så kan den här typen av oklarheter förstöra en i övrigt ok berättelse.

Tyvärr så är det här tyvärr inte heller en i övrigt ok berättelse. Edmondson och illustratören Matteo Buffagni (båda helt nya namn för min del) presenterar en story vars primära syfte är att introducera Ultimate-varianten av The Mandarin – här en global, osynlig och extremt inflytelserik organisation snarare än en maktgalen kines. En fullt logisk modernisering kan tyckas, i och med att vi idag omges av megaföretag och mer eller mindre hemliga nätverk som hanterar känslig data, men berättarmässigt så blir det här aldrig särskilt spännande. Det är snarare rätt trögt, och då även superhjältescener och Tony Stark-humor är rätt bristfälligt så blir aldrig Ultimate Comics: Iron Man något att hänga i granen. Inte heller illustrationerna är särskilt spännande.

Det finns kanske inget direkt konkret som är svindåligt med den här miniserien, men den har inte heller något relevant att bidra med. För min del så tar jag hellre en rejäl dos dum action snarare än en story som inte riktigt vet var den hör hemma. Det finns betydligt bättre Iron Man-serier än den här. Läs dem istället.

Manus: Nathan Edmondson
Illustration: Matteo Buffagni
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Wake #1

fredag 7 juni, kl 08:26 av 4 kommentarer

thewake1Scott Snyder och Sean Murphy är närmast en drömkombo sedan magnifika miniserien American Vampire: Survivial of the Fittest för ett tag sedan. Jag hade inte koll på att de hade ett nytt samarbete på Vertigo på g i form av The Wake. Men när den nu släpptes så var den ett givet digitalt köp. Å den gjorde mig definitivt inte besviken. Murphy är en lysande tecknare och öppningssekvensen är så sjukt snygg. En kvinna glidflyger genom en översvämmad storstad innan hon landar och kontaktar en cyborgdelfin. Förskräckt tittar hon upp och säger förtvivlat ”Det kan inte… Vi är så nära…” Enorma vågor sköljer mellan skyskraporna och ur vattnet ser man delar av gigantisk människoliknande varelse resa sig. Så ska en serie inledas. Redan efter de första tre sidorna är jag fast. Därefter blir det ett hopp två hundra år bakåt i tiden och vi får stifta bekantskap med marinbiologen Lee Archer, som hamnat i någon form av tvist med de amerikanska myndigheterna. Hon kontaktas av agent Cruz från Homeland Security och mot löfte att följa med in i värmen går hon med på att följa honom till en bas i norr där hennes expertis behövs. De har hittat något väldigt speciellt uppe i Alaska.

Förstanumret av The Wake är ett av de bättre jag läst. Jag vill bara ha mer nu. På direkten. The Wake är planerad för tio nummer så det är ingen ongoing men jag räknar med att det blir tio suveräna nummer. Snyder packar in så mycket på ett så elegant sätt i första numret så det är bara att glida med och njuta av berättandet. Det är inte så att handligen i The Wake känns originell utan det är bara så bra gjort. Dialogen är kanon och karaktärerna känns redan så intressanta de kan, framförallt gillar jag redan Lee Archer som uppenbarligen skiter i vad folk tycker och gör det hon anser är rätt. Dessutom, sista sidan. Tack för den. Som om jag inte var nog sugen redan. Det finns så många bra element i The Wake ochs å mycket som lockar. Så pass att jag t.o.m. kan få svårt att tradevänta vilket jag vanligtvis gör. Grattis till dig som har The Wake oläst. Vänta inte, gört. Utöver Snyders lysande berättande så kan du njuta av Murphys teckningar, en mästare. Kolla in Forbidden Planets blogg för lite utdrag.

Manus: Scott Snyder
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Vertigo
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Abe Sapien #1-2

måndag 27 maj, kl 12:40 av 0 kommentarer

abe1finalcoverSom om förra årets störtflod av titlar som bokstavligt talat skickade världen i allmänhet och vissa figurer i synnerhet till en het plats under baneret ”It’s all going to hell in 2012” inte var nog. Nu ger oss Mignola och redaktören/författaren Scott Allie en helt ny serie med allas favoritamfibie Abe Sapien. Den första historien heter Dark and Terrible, löper över tre nummer och illustreras av Sebastián Fiumara, bror till Max som förra året gav oss The Transformation of J.H. O’Donnell och B.P.R.D. 1948. Sebastian har tidigare tecknat Loki för Marvel och haft bidrag med i Vertigoantologin Mystery in Space. Fortsätt läsa Abe Sapien #1-2

Manus: Mike Mignola och Scott Allie
Illustration: Sebastián Fiumara
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Shadow # 8 – 11

söndag 19 maj, kl 13:43 av 0 kommentarer
shadow11_cover_full

Alex Ross gör ett av många alternativomslag.

Nu har Victor Gischler till sist rott det i hamn, den ej så avundsvärda uppgiften att skriva klart den första längre historia som följde på att Garth Ennis hoppade av Dynamites The Shadowsatsning. ”Revolution!” har gett oss en riktig femme fatale till motståndare i form av den skoningslösa Black Sparrow, intriger i ett Spanien plågat av inbördeskrig och ett gästspel av ingen mindre än författaren George Orwell. Med sådana ingredienser borde det vara svårt att misslyckas, eller?

Jag håller The Shadow: The Fire of Creation för en av de bästa titlarna som kom ut under 2012. Att Ennis valde att fortsätta med annat efter den kan jag på sätt och vis förstå, emedan man näppeligen kan toppa seriens avslutande uppvisning i ett apokalyptiskt hämndbegär som definitivt tagit klivet över vansinnets gräns. Att Gischler valde att som uppföljning ha en radda nummer där Lamont Cranston/The Shadow börjar tvivla och ha problem med de formidabla förmågor han uppvisar i egenskap av ”fate’s trigger man” kändes inledningsvis som en allt annat än naturlig eller önskvärd övergång. Men när ödets vindar för honom och piloten Miles Crofton till Spanien och samman med George Orwell börjar det hända saker som är aningen intressantare. Snyggt iscensatta och hisnande sekvenser följer på varandra slag i slag när The Shadow utnyttjar den instabila situationen för egen vinning. En hel del onda mäns frånfälle är det oundvikliga resultat. Nog för att mina farhågor att detta ska slå över i något åt Young Indiana Joneshållet, tv-serien där idel kända ansikten som Mata Hari, Sigmund Freud och Lawrence of Arabia dök upp och bibringade den framtida superarkeologen livsvisdom, inte klingat bort helt. Men den här gången kommer Gischler med nöd och näppe undan, äran intakt. Fortsätt läsa The Shadow # 8 – 11

Manus: Victor Gischler
Illustration: Aaron Campbell
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fairy Quest: Outlaws

onsdag 15 maj, kl 22:42 av 0 kommentarer

FairyQuestPaul Jenkins och Humberto Ramos Fairy Quest var först en webbserie som sedan gavs ut i tryckt form med hjälp av Kickstarter-finansiering. Nu är det BOOM! som gett ut serien i tidningsform uppdelad på två nummer. Fairy Quest utspelar sig i Fablewood där alla sagor får liv. Fabledwood kontrolleras av Grimm och hans tankepolis. Grimm vill att alla invånare i Fablewood slaviskt följer sagan de är med i. Alltför stora avvikelser eller t.o.m. protester mot Grimms styre renderar i ett besök i The Mind Eraser som raderar minnet på karaktären och gör den foglig. Många är de karaktärer som har fått nog av Grimms styre men ingen vågar göra uppror förutom Rödluvan och hennes vän vargen (Mr Woof). Båda är under uppsikt av tankepolisen och när en av Rödluvans vänner utsätts för Mind Erasern och även hennes namn ropas upp flyr Rödluvan tillsammans med vargen till Rödluvans gamle bekant Peter Pan. Rödluvans mål är att ta sig ut från Fablewood till en annan värld, ”den verkliga”.

Så, då har jag spoilat hela första numret. Men det är å andra sidan inte överraskningsmomenten eller någon olidlig spänning som är intressantast i Fairy Quest utan hur Paul Jenkins hanterar sagovärlden. Det mesta känns igen från såväl Fables som tv-serien Once Upon a Time med alla karaktärer samlade på ett ställe. Det Jenkins gjort är att slänga in en rejäl dos 1984 och lite steampunk i anrättningen. Jag är svag för de gamla klassiska sagorna och även om jag aldrig gett Fables någon större chans så gillar jag när man har dem som grund och gör om dem. Jenkins verkar mest ha satsat på att göra karaktärerna lite vuxnare till sättet men det leder inte till några djupare karaktärsstudier. Såväl Rödluvan som Peter Pan (självklart iofs) är evigt unga och den förstnämnda fast i ett lika evigt sagohjul. Det mesta känns igen men det är å andra sidan ett väldigt tacksamt material Jenkins har att jobba med. Dialogen är stundtals rapp och lite småkul och handlingen rullar på i lagom tempo med några kortare actionsekvenser. Den allra största behållningen är ändå Humberto Ramos teckningar som mer för tankarna till valfri nyare fransk äventyrsserie än amerikanska serier. Det är väldigt snyggt och färgläggningen av Leonardo Olea är lagom pastellig. Jag kommer nog att läsa mer Fairy Quest när (om) mer ges ut, det finns tillräckligt mycket att bygga på även om jag är tveksam till att serien kommer att nå några högre höjder. Men gillar du bröderna Grimms sagovärld och gärna läser en  lite grymmare version av den (åtminstone grymmare än de versioner de flesta av oss är vana vid) så är det din kopp te.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Humberto Ramos
Färgläggning: Leonardo Olea
Förlag: BOOM!
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

A+X #1

fredag 10 maj, kl 16:21 av 0 kommentarer

a+x1Jag håller så sakteliga och sannolikt långt efter många andra på att beta mig igenom att antal förstanummer i Marvels NOW-satsning som kickade igång under förra året. Mitt Marvel-pepp har inte varit jättehögt under det senaste året, men nu när NOW rullat på ett tag så håller jag på att testa några av de titlar som intresserar mig. Igår kikade vi ju på Morbius, och idag så blir det första numret av A+X.

A+X (där A står för Avengers och X för X-Men) har inget som helst att göra med någon annan Marvel-serie. Har du ingen som helst koll på vad Avengers eller X-Men pysslat med det senaste åren (eller någonsin)? Det gör inget. A+X är en titel som helt enkelt bjuder på korta och fristående teamups mellan Avengers och X-Men. Kanske utspelar det sig i ett parallellt universum, kanske sker det mellan andra äventyr, eller så är allt helt enkelt bara en kul grej. Hur det än är så är A+X en titel som du bara kan plocka upp och läsa när som helst utan att behöva tänka på kontinuitet eller vad som sker i parallella syskontidningar. Som idé tycker jag spontant att allt låter skitbra!

Så, vad har A+X då att bjuda på? Det här första numret innehåller två historier:

Den första utspelar sig i nazityskland 1943 där Captain America och Buffy springer på tidsresenären Cable. I den andra hänger vi i Avengers kök där Hulk och Wolverine båda är på jakt efter en tårtbit. Båda berättelserna är som sagt helt fristående från andra titlar och även från varandra. Cap + Cable är en seriösare och rätt smart story som jag faktiskt tycker hade fungerat bra i ett längre format. I och med att det är två storys i ett nummer så blir de rätt korthuggna, bara omkring 10 sidor styck. Storyn med Hulk och Wolverine är betydligt lättsammare, där våra hjältar får avbryta sin tårtfight när två framtida versioner av dem själva – Maestro och Old Man Logan – plötsligt teleporteras in i köket. Maestro (en skäggig och ondsint gammal Hulk) och den äldre Logan är uppenbarligen skickade bakåt i tiden för att rädda framtiden genom att ha ihjäl Hulk (eller är det verkligen så?), och det blir naturligtvis slagsmål innan nykomlingarna plötsligt försvinner tillbaka till framtiden igen. Snurrigt? Ja, en aning, men ändå rätt kul.

Vill du ha ett snabbsmält och underhållande tidsfördriv så kan jag rekommendera A+X. Perfekt för en trist tunnelbaneresa eller för att döda lite tid på jobbet. Är du ute efter efter något mer engagerande så kan du nog skippa A+X och lägga pengarna på något annat. Dyker det upp några nummer till bra pris hos ComiXology kommer jag sannolikt att köpa dem, men för min del känns A+X inte som en fullpristitel.

Rättelse: Captain America och BUCKY ska det vara. Inte Buffy.

Manus: Dan Slott, Jeph Loeb
Illustration: Ron Garney, Dale Keown
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Morbius #1

torsdag 9 maj, kl 11:49 av 0 kommentarer

Morbius-1Jaha, det här var ju tråkigt. Marvels vampyr-antihjälte Morbius, the Living Vampire fick sin egen serie i början av 2013, och jag hade nog hoppats att de kunnat få ihop något intressantare än det här.

Morbius är en karaktär som jag personligen har lätt att tycka om: Biokemist med ovanlig blodsjukdom försöker bota sig själv, men misslyckas kapitalt och drabbas istället av så kallad pseudo-vampirism – ett sorts virus som ger den drabbade klassiska vampyregenskaper, fast utan att vara en faktisk vampyr. En jobbig sits alltså, att som en vanlig snubbe behöva se ut som och drivas av samma blodtörst som en vampyr. Som upplagt för problematiska situationer och monsteraction med andra ord, så jag var faktiskt lite småpeppad när jag satte mig ned på Morbius nya Marvel NOW-titel.

Tyvärr så är #1 som sagt rätt ointressant. Vi får en summering av Morbius historia och hur hans krafter fungerar, och vi får en introduktion av hur hans liv ser ut just nu. Allt det är väl helt ok, men problemet tycker jag är att vi inte får något mer utöver det. Det finns liksom ingen hook i berättandet eller i karaktären som väcker mitt intresse och får mig att vilja läsa mer. Idén att sätta en vampyr i en mer superhjälteliknande miljö borde väl i och för sig fungera bra, men för min del så läser jag hellre en riktigt bra vampyr- eller superserie snarare än ett mellanting. Morbius kanske är en titel som behöver lite tid på sig för att komma igång, men det här första numret lyckades inte väcka mitt intresse tillräckligt mycket för att köpa fler nummer.

Är du nyfiken på Morbius så tycker jag att du ska kolla in Legion of Monsters istället. Där bjuds det inte bara på vampirism, utan även zombies, varulvar och annat monstruöst. Bra grejer.

Manus: Joe Keatinge
Illustration: Richard Elson, Antonio Fabela
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

East of West #1

lördag 27 april, kl 20:01 av 0 kommentarer

eastofwest1Snacket inför släppet av Jonathan Hickmans senaste serie hos Image, East of West, nådde kanske inte samma hype som Saga men å andra sidan slogs Sagas förstanummers försäljning. En del av försäljningen var spekulationsdriven och kanske var det därför som Midtowmn Comics, där jag köpte mitt ex, hade satt en maxgräns på ett ex per kund. Det var inte bara Hickman som lockade utan även hans samarbetspartner från FF, Nick Dragotta. Själv har jag bara läst någon enstaka Hickman-serie och Nick Dragotta har jag inte stött på tidigare. Jag hade inte så bra koll på vad East of West skulle handla om mer än det skulle vara någon form sci-fi/postapokalyptisk serie. Men 36 sidor är generöst och teckningarna såg riktigt bra ut.

Handlingen då? Ja, den är inte helt lätt att beskriva. I USA finns the Seven Nations som bildades efter ett långt inbördeskrig på 1800-talet. Inbördeskriget fick sitt slut i och med ett meteornedslag 1908. Huvuddelen av numret är dock inte historiska tillbakablickar utan utspelar sig i framtiden och man får stifta bekantskap med apokalypsens fyra ryttare, eller snarare är de tre. Dessutom i barnakroppar. En sjukt otrevlig trio. Den fjärde saknade medlemmen är inte heller någon trevlig typ. Apokalypsens tre ryttare sprider död omkring sig och den fjärde medlemmen som kör med ett eget team är inte bättre och dessutom ute efter hämnd. Mer vill jag inte skriva för att inte spoila något. Men om nämnda är huvudpersonerna så är det ett väldigt osympatiskt gäng serien ska handla om minst sagt.

I första numret presenteras som nämnt lite bakgrund till varför USA ser ut som det gör och karaktärer introduceras utan speciellt mycket info. Jag tyckte det var svårt att hänga med i vad Hickman ville berätta och det krävdes en omläsning innan jag var på banan men det är fortfarande mycket som är oklart kring hur saker och ting hänger ihop. Den alternativa världen som Hickman byggt upp är intressant, vilda västern estetik korsad med Blade Runner dito. Det ska bli intressant att få lite förklaringar framöver om apokalypsens fyra (tre) ryttare och varför de vaknade och vad som hänt innan dess. Plus allt annat som behöver förklaras, att allt inte förklaras ökar iofs bara mitt intresse. Snyggt blir det också med Dragottas suveräna teckningar, Dragotta behärskar som få andra allt vad det verkar och Frank Martins färgläggning är bland det bästa jag sett på länge. Det är ingen brist på brutalt våld och visst är det spekulativt men å andra sidan känns det som att det finns där av en anledning. Det är definitivt ett bra förstanummer och jag kommer absolut att följa denna i trades framöver. Allt är dessutom så snyggt, från ryttarnas uppvaknande till döden och den fjärde kompanjonens entré. Det är också tydligt hur mycket arbete och tanke det ligger bakom designen av karaktärerna. Trades i all ära men allra helst vill jag läsa East of West i HC i lite större format, det skulle Dragottas teckningar må bra av. Fin skit. Ut å köp 🙂 Utdrag finns här.

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Nick Dragotta
Färgläggning: Frank Martin
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner /Snygga omslag

Sledgehammer 44

tisdag 16 april, kl 13:46 av 1 kommentar

 

Omslag av Mike Mignola.

Omslag av Mike Mignola.

I en serie som är ett solitt bidrag till subgenren ”guys on a mission” återser vi en släkting till den rustning som senast siktades i Lobster Johnsonserien The Iron Prometheus 2007.

Fortsätt läsa Sledgehammer 44

Manus: Mike Mignola, John Arcudi
Illustration: Jason Latour
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

Superior Spider-Man: Några reflektioner

onsdag 10 april, kl 21:42 av 4 kommentarer

The-Superior-Spider-Man_1_FullVarning! Om du bott i en jordhåla de senaste sex månaderna innehåller följande krönika sådana MASSIVA SPOILERS att dina ögon kommer trilla ut! Bara för det får du ett snyggt omslag att vila ögonen på här till vänster, och så börjar krönikan efter hoppet.

Fortsätt läsa Superior Spider-Man: Några reflektioner

Manus: Dan Slott
Illustration: Ryan Stegman
Tusch: John Dell
Färgläggning: Edgar Delgado, Antonio Fabella
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...