Den förlorade sonen återvänder. Efter ett rekordlångt uppehåll så har det blivit dags för mig att serieblogga igen, och jag gör det med en recension av Uncanny X-Force #1-4, The Apocalypse Solution (som jag läst på iPad:en). Johan har redan recenserat delar av den här arc:en, men det skadar (väl?) aldrig med en second opinion, så jag kör en egen variant här.

Uncanny X-Force är i korthet en nystart av titeln som tidigare hette enbart X-Force, och som sedan starten bestått av ett knippe X-hjältar som inte spottat i glaset när det kommit till covert ops och uppdrag av det mer tveksamma (och rent mordiska) slaget. När Craig Kyle och Christopher Yost (som skötte manus för X-Force #1-28) hade hand om teamet bestod det främst av individer med vassa tillhyggen, som till exempel Wolverine, X-23 och Archangel, men när Rick Remender har fått ta över författartyglarna i och med Uncanny X-Force så har han valt en annan approach för teamets uppbyggnad, och även för deras existens. I det här nya teamet finner vi återigen Wolverine och Archangel, men övriga medlemmar har ersatts av Psylocke, Fantomex och Deadpool. Kan kännas som en rätt random samling karaktärer, men för den som kan sin X-historia (och det vill jag gärna tro att jag kan) så finns det en röd tråd som knyter dem samman: De har alla blivit manipulerade och mer eller mindre psykiskt våldtagna i sitt förflutna, och har i och med X-Force gett sig blanka fan på att det inte ska hända igen. Med hjälp av en stor dos våld kan man tänka sig.

Arc:en heter som sagt The Apocalypse Solution, så det är ingen direkt överraskning att teamets första uppdrag går ut på att ta kål på just Apocalypse. Angel a.k.a. Archangel a.k.a. Warren Worthington III – vars liv vrängdes ut och in av Apocalypse då han förvandlade en desperat Angel till Death / Archangel, en av apokalypsens fyra ryttare – har snappat upp rykten att Clan Akkaba, en kult med tusenåriga kopplingar till Apocalypse, lyckats skapa en klon av sin forne härskare. Det här kan X-Force såklart inte blunda för, och efter en mer eller mindre lyckad infiltration av Deadpool så ger sig teamet iväg för att sätta stopp för Clan Akkabas planer. Det visar sig (såklart) vara lättare sagt än gjort, för den nyligen återuppståndne Apocalypse skyddas inte bara av varje superskurks standardiserade underhuggare, utan även av The Final Horsemen, vilket är fyra stycken synnerligen obehagliga mutanter som fullständigt sprutar död och förintelse kring sig. X-Force får helt enkelt sina fiskar varma, och jakten på Apocalypse blir långt ifrån smärtfritt.

För den som ännu inte läst The Apocalypse Solution så ska jag inte spoila storyn, men teamet får som sagt sina fiskar ordentligt varma och får därmed vid flera tillfällen möjlighet att utnyttja sina dödliga superkrafter till fullo. Det är i princip fullt ös från början till slut, men det är inte bara dum trikåaction, för Remender får till ett driv och en spänning som håller i sig ända till det nervkittlande och oväntade slutet. Jag har egentligen inget negativt att säga om serien som helhet, men ska jag lyfta något litet minus så skulle det vara hur Fantomex hanteras. Känner man inte till Fantomex sedan tidigare så kan det nämligen vara svårt att få kläm på vad han egentligen har för krafter. För den som missat honom så kör vi en snabbdragning här: Kraftfull illusionist, prickskytt, externt fristående nervsystem kallat E.V.A., tre hjärnor, skydd mot telepati och ökad snabbhet, styrka och vighet. Med allt detta till förfogande så kan det som sagt ta en stund innan man förstår att Fantomex är mer än en kille med pistoler, och som snarare jobbar betydligt mer med sina illusioner. Utöver det så tycker jag att Remender fått till en fullpoängare, både karaktärs- och storymässigt (och då gillar jag egentligen inte ens Deadpool).

Illustratör för de här numren är Jerome Opeña, som i mina ögon är grymt bra. Han lyckas dels visa hur dödlig varje medlem verkligen kan vara, men utan att för den delen göra dem osympatiska, och får även till en perfekt detaljrikedom och lagom gritty känsla med en mix av tusch och detaljerad blyerts. Färgläggningen av Dean White tycker jag också är smått briljant, med en lila- och gröntintad ton som ger serien en passande och personlig känsla. För att dra en filmreferens så får färgschemat i X-Force mig att tänka på Drive (vilket enbart är positivt). X-Force är i korthet en av de snyggaste serier jag har läst på riktigt länge.

Sammanfattningsvis så är Uncanny X-Force #1-4: The Apocalypse Solution väldigt nära en fullpoängare. Serien är snygg, frän, spännande och befriande fristående från övriga X-titlar och mutantkontinuitet, vilket gör den passande för såväl veteraner som nytillkomna läsare. Köp den.