När jag snackar med seriemänniskor får jag ofta frågan ”har du läst Bone?”. Nej, jag har inte läst Bone. Inte mer än något enstaka lösnummer under mitten av 90-talet. Och när seriemänniskor snackar om Bone får de alltid någon sorts kåthet i blicken. Bone är tydligen så jävla bra att man, som jag brukar säga, skjuter ut hjärnan. Ni kan lugna er nu alla seriemänniskor, jag har beställt den feta 1300 sidor långa samlingsvolymen. Så, till nästa gång kan jag stolt säga, ”ja, jag har läst Bone”, och vi kan tillsammans få någon sorts kåthet i blicken. Vad jag däremot har läst är RASL, Bone-skaparen Jeff Smiths nya serie. Eller snarare samlingen av de tre fösta numren.
RASL handlar om en mästertjuv med samma namn som titeln. Han har hittat ett sätt att teleportera sig mellan parallella världar, göra inbrott, och sedan ta sig tillbaka till vår värld med rent alibi. För att göra det använder han något som kallas för «The Drift», en portal som han frammanar med en mask och ett sorts flygplansmotorliknande saker han fäster vid knäna. Under en resa stöter han på en mystisk agent som försöker mörda honom, och som verkar ha något att göra med den märkliga organisationen «The Compound» från RASLs förflutna. Serien är en tätt mystisk historia där små portioner av en större dunkel helhet hela tiden pytsas ut. Man får veta precis tillräckligt mycket för att intresset ska hållas uppe. Och tillräckligt lite för att det ska bli riktigt spännande.
Trots att jag inte är helt hundraprocentigt övertygad om Jeff Smiths storhet som illustratör så tycker jag ändå att RASL är en bra serie. Smith brukar ofta nämnas som en av de stora amerikanska indieserieskaparna. Tuschfanatiker brukar hylla hans penseldrag som de bästa branschen har att erbjuda. Det är säkert sant med Bone. Men jag tycker att han i RASL ofta pendlar mellan att vara helt genialisk till att tangera hafsigt kludd. Vissa paneler kan vara helt fantastiska, bara för att följas upp av något som känns halvfärdigt och skissartat. Något som dock sitter som ett smäck är bildberättandet. Smith känns som en naturbegåvning när det gäller att berätta i bilder. Han är även en riktigt duktig manusförfattare. Långt ifrån gängse ”indie-normer” (vad det nu är?) så behandlar han science fiction, våld, äventyr och annat som brukar vara mer vanligt förekommande i amerikanska mainstream-serier. Så, trots mina reservationer ovan är jag väldigt förtjust i RASL. Fortsätter det som det gör nu kan jag lugnt läsa 1300 sidor till.
Den här samlingen är en riktigt fin utgåva i ett format något större än europeiskt albumformat. RASL är helt tecknad i svart och vitt och trycksvärtan i trycket är djupt svart. Riktigt snyggt. Det är härligt att läsa de stora seriebladen på tjockt matt papper. Jag rekommenderar den starkt. Om du är intresserad av att läsa mer om RASL, då rekommenderar jag dig att läsa Rikards recensioner (#1-2 och #3-4) på Weltklasse Serier.
Manus: Jeff Smith
Illustration: Jeff Smith
Tusch: Jeff Smith
Förlag: Cartoon Books
Betyg: 4-/5
War Machine är en titel som på 9 nummer gått från att vara en riktigt ok serie till att vara rent ut sagt värdelös. Läs Jonas recensioner så förstår ni. Efter att ha läst det senaste numret funderar jag lite över vad författaren Greg Pak tänkte när han skrev det här numret. Det är nämligen helt sjukt rörigt och obegripligt. Nu beror det säkert på att jag inte riktigt kommer ihåg vad som hände i förra numret, och heller inte orkat gå tillbaka och läsa om det. Vilket säger en del om hur lågt mitt engagemang för War Machine är. Men det är inte den enda anledning. Pak proppar detta nummer med massor av intriger och karaktärer, men utan att det egentligen har någon handling som som intresserar. I alla fall inte någon som jag kan se. Det är mest massa väsen för ingenting. Ett annat problem med titeln i allmänhet den senaste tiden är att den varit visuellt varit väldigt ojämn. Hela tre tecknare har varit inblandade i de senaste fyra numren. En serie med ett halvdant manus tål inte den typen av svajjighet. Att flera av dessa tre dessutom är riktigt dåliga gör inte saken bättre. Allan Jefferson, jag pratar främst om dig.
