Ett välbehövligt höstlov och Halloween är alla avklarade och det är dags att sätta tänderna i veckans skörd av omslag från staterna. Lite skräck, hissnande stadsmiljöer, fabler, alternativa verkligheter och ett efterlängtat återseende är vad som står till buds i ett startfält som för en gång skull inte innehåller någon Marvel-serie så långt ögat kan nå. DC tillsammans med Vertigo, Dynamite och Dark Horse gör detta till en minnesvärd vecka med ett av årets starkaste omslag som min favorit. Mycket nöje.
Inlägg taggade ‘Dynamite Entertainment’
Veckans omslag – vecka 44
Avslut: The Boys
Varning! SPOILERS efter hoppet! Garth Ennis/Darick Robertson/Russ Brauns anarkopuerila superhjälteepos The Boys tar slut med nr 72 som kom den här veckan. När jag började läsa den här serien var jag tveksam till om den drastiska vulgohumorn skulle räcka längre än sex nummer, än mindre 72 – men jag får nu definitivt betrakta mig som överbevisad; The Boys utövade en mystisk charm, det blev en guilty pleasure som letade sig in på min pull list. Den har ju nu bevars blivit en större långkörare än Ennis Preacher (som faktiskt bara kom ut med 66 reguljära nummer – jag räknar inte de många one-shotsen och specialarna för endera serien), tidningen som tog över titeln som Vertigos flaggskepp efter Sandman.
Fortsätt läsa Avslut: The Boys
Förlag: Dynamite Entertainment
The Spider # 1

En av många omslagsvarianter.
I augusti förra året rapporterade jag om Dynamite Entertainments planer på att gjuta nytt liv i två av de största pulpikonerna. Nummer ett av The Shadow recenserade jag i maj och nu har alltså turen kommit för David Liss och Colton Worleys uppdatering av den andre minst lika skoningslöse rättviseskiparen.
The Spider, även känd som Richard Wentworth, har alltid fått spela andrefiol för Walter B. Gibsons mer populäre figur som var först ut på marknaden. Två Colt 45:or slokhatt och cape i rött och svart, jag förstår om folk blandat ihop dem. Med detta i åtanke kan det tyckas konstigt att man när det begav sig på 30-talet valde att tona ned The Spiders utseende på bokomslagen. Innanför pärmarna var hjältarna nämligen rätt olika till stil och utseende. The Spider ansågs lite för extrem. Grant Stockbridge, pseudonym för huvudförfattaren Norvell Page och de andra som skrev äventyren, skruvade upp allt till elva för att övertrumfa kollegan. Om ni tänker att The Shadow inte direkt vinner några skönhetstävlingar med den där jättekranen, vänta tills ni ser playboyen Wentworth transformera sig med puckelrygg, spetsig garnityr och stripig skräckperuk! The Shadow skrattar när han slaktar, The Spider brännmärker fienderna med en spindelsymbol efter att ha dödat dem. Gissa vem Lobster Johnson snott sitt Modus Operandi ifrån! Fortsätt läsa The Spider # 1
Illustration: Colton Worley
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3+/5
Garth Ennis skriver nya The Shadow

John Cassadays fina omslag får pulpnerverna att vibrera!
Jag rapporterade i somras om Dynamites planer på att släppa loss en rad av de gamla pulphjältarna på nytt. Nu har som synes ytterligare nyheter sipprat ut från förlaget. Trots att en del av mina favoritserier (The Punisher Max och särskilt då albumet The Slavers) skrivits av Ennis blev jag inte direkt själaglad när jag hörde detta. På senare år har jag mest förknippat honom med slafsig skräck och serier som The Boys. Sistnämnda vill jag inte ens ta i med tång. Men som han visat i exempelvis sina War Stories för Vertigo kan han verkligen skärpa sig när stämningen kräver det. Så jag hoppas att han fattar hur höga insatserna är i och med att ansvaret för denne ikon lagts på hans axlar.
Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter B. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!
Lord of the Jungle #1
Tarzan var förutom Fantomen den serietidning jag köpte mest sedan jag lämnat Bamse och i viss mån Kalle Anka & Co. Jag har alltid gillat myten om den vite pojken vars föräldrar dör sedan de blivit skeppsbrutna på en enslig del av Afrikas kust och han själv uppfostras av apor. Min favorittecknare är Russ Manning vars fantastiska teckningar och fantasifulla miljöer var mumma. Förutom Mannings äventyr om Opar minns jag en berättelse i några nummer av Tarzan från 1977 eller 1978 där Tarzan tar sig an den tyska armén i Östafrika sedan de bränt ner hans gods och dödat Jane. Tanken på att få tag på alla nummer för att få den komplett dyker upp då och då. Vad gäller Tarzan på film så är det inte så mycket som har fastnat, Johnny Weissmüller är en legendarisk Tarzan men filmerna jag sett alltför rasistiska. 80-talets stora film, Greystoke- Legenden om Tarzan, med franske karaktärsskådisen Christopher Lambert lämnade inga större avtryck. Ungefär lika lite som tuttversionen med Bo Derek från samma decennium. Edgar Rice Burroughs böcker har jag aldrig läst. Så för mig är Tarzan främst en seriefigur som jag verkligen gillar, trots vissa begränsningar.
Nu har Dynamite gett ut en ”ny” version av Tarzan men eftersom de inte har rättigheterna till namnet så heter den Lord of the Jungle. Arvid Nelson står för manus och Robert Castro tecknar. Jag har knappt läst några av mina gamla Tarzan-nummer de senaste femton åren och det är alltid spännande att återse en barndomshjälte i ny förpackning och se om där finns någon magi/nostalgi. Serien följer den kända ursprungshistorien så gott som på pricken, uppenbarligen har inte Dynamite velat slakta Tarzan-myten som de valde att göra med Fantomen-myten. Nelson lägger dock in lite intressanta aspekter, t.ex. hamnar paret Greystoke i Belgiska Kongo, nuvarande Demokratiska republiken Kongo, och det blir intressant att se om han kommer att blanda in barbariet som pågick i belgiske kung Leopold IIs ”filantropiska” mardröm, några förrymda slavar tyder på det. Han slänger också in några otäcka apliknande varelser med stenknivar och köttätande som intressen. Det finns alltså lite att bygga vidare på utöver den klassiska ursprungshistorien. Castros teckningar påminner lite om den generiska stil som många av Dynamites serier verkar ha men har mer detaljer och är överlag snäppet bättre, dessutom är hans afrikanska djungel riktigt grann. Öppningsscenen är för övrigt en riktigt bra inledning. I förstanumret, som slutar med Tarzan i Kalas (Tarzan apmammas) famn levereras en bra grund för kommande nummer och det kan mycket väl bli så att jag slår till på traden när den dyker upp. Om du blev nyfiken så testa första numret via Comixology, kostar endast 1 $.
Illustration: Robert Castro
Färgläggning: Alex Guimaraes
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3/5
Curse of the Wendigo
Curse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.
Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.
Illustration: Charlie Adlard
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 4+/5
Flash Gordon: Zeitgeist #1
Dynamite är numera något av pulphjälteförlaget nummer ett. De har gjort en version av Fantomen som verkar så värdelös att jag inte vågat testa den. De har satsat hårt på Green Hornet, den version jag läste gillade jag inte. De kommer framöver att ge ut både The Spider och The Shadow. Shazam-favoriten David Liss står för manus till den förstnämnda. I onsdags gavs första numret ut av en annan hjälte från pulpens guldålder, Flash Gordon som finns i ett antal serie- och filmversioner. Manus till Flash Gordon: Zeitgeist står Eric Trautman (Vampirella, Red Sonja) för och Daniel Indro (Sherlock Holmes: Year One) tecknar. Som vanligt när det gäller Dynamite är Alex Ross (Kingdom Come, lite omslag) med på ett hörn, han har bidragit till manuset och står för designen av en del karaktärer. Omslaget intill är ett specialomslag av pulpmästaren Francesco Francavilla som har gjort ytterligare ett. Men fint som snus är det iaf, det hade gjort sig fint på väggen. Vill ha! Förhandstitt hos Newsarama. Numret kostar bara 99 cent på Comixology.
Fortsätt läsa Flash Gordon: Zeitgeist #1
Illustration: Daniel Indro
Färgläggning: Slamet Mujiono
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 4/5
Pulphjältar får nytt liv hos Dynamite Entertainment

Who knows what evil lurks in the hearts of men?
Häromdagen kunggjorde Dynamite Entertainment att man säkrat rättigheterna till en av mina och många pulpkonnässörers favoritfigurer, Walter M. Gibsons The Shadow. Förlaget har tidigare visat att de har känsla för 30-talets hjältar med till exempel Project Superpowers där mer eller mindre obskyra typer som The Green Lama och The Black Terror fick en nystart. Än så länge har man knutit namn som John Cassaday, Alex Ross, Ryan Sook och Jae Lee till The Shadow. Ett lovande startfält minst sagt, så vi på Shazam väntar med spänning på nästa kapitel av detta. Läs Dynamites pressmeddelande här. Fortsätt läsa Pulphjältar får nytt liv hos Dynamite Entertainment
The Green Hornet Year One, volume 1: The Sting of Justice
Green Hornet är en av de ursprungliga pulphjältarna och i år har Dynamite storsatsat på karaktären med anledning av Green Hornet-filmen som iofs verkar rätt usel. Kevin Smith (Clerks och diverse serier) står för huvudtiteln Green Hornet. Utöver den finns även Kato: Not My Father´s Daughter och Kato Origins. Den senare utgår från den Green Hornet titel jag fastnat för, The Green Hornet Year One. Matt Wagner (Madame Xanadu, Grendel m fl) står för manus och Aaron Campbell för teckningarna och Fransesco Francavilla för färgläggningen. De första sex nummerna har samlats i en tpb med titeln The Sting of Justice. Year One handlar förstås om hur Green Hornet och Kato träffas och sedermera bildar en brottsbekämpande duo och tar sig an den lokale maffabossen Skid Caruso i 30-talets Chicago.
Pulphjälte + 30-tal= Något jag borde borde digga. Men så är det inte riktigt. Wagners manus är bra främst då det handlar om Kato (Hayashi Kato) och hur hans vägar kom att korsas med Green Hornet (Britt Reid) men när det handlar om 30-tal är det alltför mycket av dussinaction. Dialogen är sådär överlag och är ofta väl styltig. Men även om manuset har sina brister så är det en bra grundhistoria men Wagner hade gärna fått ägna mer tid åt hur de träffades och vad som hände dem innan dess, förhoppningsvis återkommer han till det i kommande volymer. Det största problemet är att Wagner inte lyckas göra vare sig Britt Reid eller Hayashi Kato till intressanta karaktärer. Teckningarna och färgläggningen är inte alls så bra som jag trott. Campbell sköter actionscenerna hyggligt men t.ex. så tittar personer åt ett annat håll än de rimligen borde, teckningarna får mig mest att tänka på Incognito och hur mycket bättre Sean Phillips teckningar är. Francavillas färgläggning är tyvärr inte alls bra, färgvalen är konstiga och harmonierar varken med tidsepoken eller miljöerna som skildras. Färgläggningen känns som ett hafsverk. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa fortsättningen av The Green Hornet Year One eftersom serien saknar sting.
Illustration: Aaron Campbell
Färgläggning: Francesco Francavilla
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 2+/5
Fantomen enligt Dynamite
Moonstone har länge haft licens för Fantomen i USA, men framöver är det Dynamite som har licens att ge ut Fantomen. Jag har inte läst något Moonstone-äventyr så jag vet inte hur de har hanterat Fantan. När det nu är Dynamites tur att ta sig an Den Vandrande Vålnaden så har de gett Alex Ross, omslagsfantomen, i uppdrag att leda teamet som även består av Scott Beatty, manus och Eduardo Ferigato, teckningar. I Alex Ross version har den 21:e Fantomen vägrat att svära eden och istället ägnar han sig åt sin växande familj och välgörenhetsorganisationen The Walkabout Foundation men kan han undvika sitt öde? Serien har fått titeln The Last Phantom. På CBR finns en längre artikel där Alex Ross liksom redaktören Nick Barucci utvecklar sina tankar kring karaktären och diskuterar vikten av att de redan inbitna fansen gillar det.
Det är onekligen en annan vinkling av legenden och Barucci utlovar dessutom teckningar i en stil liknande Mignolas vilket sammantaget gör att det här kan bli riktigt intressant eller en kalkon. En mer ”vuxen” version av Fantomen är kanske inte fel för igår ringde nämligen en säljare från Egmont hem till oss och frågade efter min målsman. Min sambo fick förklara att jag faktiskt var vuxen varpå försäljaren ursäktade sig med att de får inte fråga efter barnen 🙂



