Marjane Satrapis Persepolis har blivit en succé världen över och nått de som vanligen inte läser serier. En suverän serie som innehåller det mesta. När jag ser omslaget till Svalornas lek av Zeina Abirached är det omöjligt att inte tänka på Satrapi då deras stilar påminner så mycket om varandra. Svalornas lek är en självbiografi och utspelar sig en natt i Beirut 1984 under ett av de återkommande bombardemangen i staden mellan olika sidor i det blodiga inbördeskrig som rådde då. En ung Zeina tillbringar natten i familjens hall tillsammans med sin lillebror och en allt större grupp grannar eftersom deras hall är hyreshusets säkraste plats. I hallen försöker de alla hålla upp ett sken av normalitet mitt i krigets vansinne med de minns hur det var innan kriget bröt ut.

Abirached är liksom Satrapi en skicklig tecknare och blandar skickligt konventionella sekvenser med mer experimentella sekvenser. Rent grafiskt är det en ren fröjd. Liksom hos Satrapi är dialogen riktigt bra och Joanna Hellgren (Frances) har gjort en bra översättning. Svalornas lek är en osedvanligt fascinerande självbiografi, kriget som bakgrund ökar givetvis dramatiken jämfört med en amerikansk förort. Svalornas lek är uppbyggd som en teaterpjäs, allt utspelas i samma rum och det är personernas samtal och göranden som för berättelsen framåt varvat med korta återblickar till en annan, bättre tid innan kriget bröt ut. Abirached lyckas för läsaren in i hallen i 80-talets Beirut och få en närhet till personerna och det som händer runt dem att man nästan kan höra granatnedslagen. Även den spänning som blir när Zeinas föräldrar dröjer på vägen från mormodern är väldigt skickligt skildrat, den gamla klyschan att man kan ta på tystnaden passar väldigt bra. Svalornas lek har både hjärna och hjärta och är en av årets bästa läsupplevelser hittills.