OBS! Följande recension innehåller tämligen grava spoilers.
Min namne Henrik recenserade första samlingsvolymen (#1-5) av Mark Waids alt-superhjälteserie Irredeemable från Boom! Studios i augusti och nu såhär i slutet av första årets utgivning tyckte jag det kunde vara dags att återvända till denna smarta superhjältevariant och se om den fortfarande håller stilen. Jag skulle vilja säga mer än så: den håller inte bara stilen utan har också hittat både form och ton och håller det härliga cliffhangerberättandet på en hög och jämn nivå.
Snabbrepetition: Stålmannenfiguren Plutonian har blivit knäpp och sätter skräck i hela världen genom att göra saker som att t ex sänka Singapore i havet utan att någon kan stoppa honom. Hans gamla kollegor i superhjältegänget The Paradigm försöker dock så gott de kan, men medlem för medlem decimeras de av The Plutonian. Som om inte det vore nog är Plutonians ärkefiende Modeus (och han är dåliga nyheter – kolla på omslaget här intill, ser han inte ond ut?) fortfarande på fri fot, Paradigms medlemmar lider av inbördes konflikter, plus att vad som är kvar av världens ledningsskikt börjar oroa sig för att andra superhjältar (läs: Paradigm) ska drabbas av samma galenskap som Plutonian. Det är med andra ord en fightas-vidare-mot-alla-odds-fast-eländet-hopar-sig-mer-och-mer-hela-tidenhistoria i Sagan om Ringen-klass Mark Waid bjussar på i Irredeemable. Mark Waid har väldigt roligt med denna tematik: från att ha inletts med trots allt en smula hopp kvar har det i de senaste numren bara blivit värre och värre – när en av Paradigmmedlemmarna överraskande får tillräckligt med krafter för att kunna utmana Plutonian (i #8) ger det bara The Paradigm en hel bunt nya problem.
Fortsätt läsa Irredeemable #12
Illustration: Peter Krause
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 4/5
Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension 
