Ett av vårens mest hyllade album var Yoshihiro Tatsumis självbiografiska A Drifting Life. Jag har inte läst något av Tatusumi förutom att jag skummat en samling av honom. När lovorden haglat som i det här fallet är det lätt att man blir besviken. Så är dock inte fallet med A Drifting Life.
En kort sammanfattning av de över 800 sidorna : Albumet börjar med Japans nederlag i andra världskriget 1945 och slutar 1960 med protesterna mot ett säkerhetsavtal mellan Japan och USA. Man får följa Hiroshi från tonårstiden och de första publicerade serierna till hans strävan efter att etablera gekiga, ett annat sätt att göra serier på än det traditionella. Serierna är givetvis centrala men även relationerna till familjen, flickor/kvinnor och de mangatecknande vännerna/kollegorna skildras ingående. I början av varje kapitel ges även kort info till förändringar i det japanska samhället och vilken populärkultur som var hetast just då vilket var intressant då jag har väldigt dålig koll på Japans utveckling åren efter kriget.
Tatsumi tecknar i en ganska kantig stil men relativt realistisk stil, lysande beskrivning eller hur 🙂 Hur som helst är Tatsumi en skicklig tecknare och hans bildspråk gör att läsandet flyter på bra, ingenstans hängde jag upp mig på teckningarna
s utförande. En av de saker jag gillar bäst med albumet är att det gav mig en inblick i det japanska samhället och hur det fungerar som jag inte fått i de manga-album jag läst tidigare. Flera gånger ville jag bara skrika: Men be honom dra åt helvete! Men så har uppenbarligen inte Tatsumi och hans kollegor blivit uppfostrade. Den bästa relationsskildringen är den stundtals problematiska relationen till den sjuklige brodern, också han med serieskaparambitioner. En annan sak som var intressant för mig som manga-analfabet var den utveckling av mangan som skildras och de diskussioner Hiroshi för med olika personer om mangan och vad den ska förmedla och hans tankar kring sitt mål att skapa anti-manga manga.
En annan fascinerande del är mangaredaktörerna och då speciellt de som har störst betydelse för Tatsumi, gänget på Hinomaru, som är ett färgstarkt gäng. Det som gör det här albumet så bra är att det är så skickligt gjort att jag känner mig närvarande. Jag är med Tatsumi och de andra i Japan 1945-1960. Jag känner mig inte bara som en passiv betraktare utan nästan som en deltagare. Tatsumi lyckas på ett mästerligt sätt levandegöra personerna, omgivningen och tidsandan vilket är en bedrift i sig. A Drifting Life har inga svaga punkter utan är en fantastisk självbiografi. Lovorden stämde. Dessutom får man löjligt mycket serie för pengarna. Min enda uppmaning är: Köp!
Illustration: Yoshihiro Tatsumi
Förlag: Drawn & Quarterly
Betyg: 5/5
110.000-ex-strecket (visserligen mindre än de 168.000 nr 1 sålde, men ändå mycket bra på dagens seriemarknad). Att starta en ny flaggskeppstitel för en redan poppis och etablerad karaktär eller grupp är inte alltid det enklaste, men Morrison har ju två viktiga framgångar på sitt CV som meriterar honom för jobbet: relaunchen av Justice League 1996 och hans comeback (efter att ha varit borta från serievärlden i typ fem minuter, men ändå) med New X-Men 2000.
Sir Arthur Benton. Albumet skildrar hur de båda agerar sedan de fått vetskap om den slutgiltiga lösningen av judefrågan som beslutades vid sjön Wannsee utanför Berlin 1942, därav titeln. En annan central del är Bentons roll i försöket att eliminera Hitler 1944.
