Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Abe Sapien #1-2

måndag 27 maj, kl 12:40 av 0 kommentarer

abe1finalcoverSom om förra årets störtflod av titlar som bokstavligt talat skickade världen i allmänhet och vissa figurer i synnerhet till en het plats under baneret ”It’s all going to hell in 2012” inte var nog. Nu ger oss Mignola och redaktören/författaren Scott Allie en helt ny serie med allas favoritamfibie Abe Sapien. Den första historien heter Dark and Terrible, löper över tre nummer och illustreras av Sebastián Fiumara, bror till Max som förra året gav oss The Transformation of J.H. O’Donnell och B.P.R.D. 1948. Sebastian har tidigare tecknat Loki för Marvel och haft bidrag med i Vertigoantologin Mystery in Space. Fortsätt läsa Abe Sapien #1-2

Manus: Mike Mignola och Scott Allie
Illustration: Sebastián Fiumara
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

SH3 vol 1-3

söndag 26 maj, kl 12:49 av 6 kommentarer

SH3-1Mer retrorecensioner här på Shazam – ber om ursäkt om det verkar yrvaket men nästa vecka kickar min nya prenumerationsservice igång och då ska det bli nyhetsbevakning så det står härliga till. Fram till dess tittar vi lite närmare på en svensk superhjälteserie från gymnasieångestens främste uttolkare, Daniel Ahlgren – sviten SH3 (förkortningen för en klass på Sveriges enda superhjältegymnasium – såklart), hittills utgiven i tre volymer: Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva (2007), Jag gråter bara i andra dimensioner (2008) och Operation A-barn (2012).

Fortsätt läsa SH3 vol 1-3

Manus: Daniel Ahlgren
Förlag: Bakhåll
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Det bästa barnet

lördag 25 maj, kl 20:27 av 1 kommentar

detbastabarnetVi fortsätter med det svenska temat här på Shazam med en kortrecension av Det bästa barnet. I år släppte Galago nämligen uppföljaren till Sofia Olssons Hetero i Hägersten. Jag insåg när jag läste Det bästa barnet att det är en självbiografisk serie, något jag inte snappade upp när jag läste föregångaren. Pino. Det var iofs inte uppenbart förrän en bit in i Det bästa barnet heller och för att få en uppfattning om hur mycket som var självbiografiskt fick jag t.o.m. kolla upp en intervju 😉 . Så kan det vara. I Det bästa barnet får vi iaf åter stifta bekantskap med det heterosexella paret från Hetero i Hägersten. Nu är det barnalstring som är på gång, men det går inte som de hoppats på samtidigt som förhållandet börjar krackelera.

Som jag redan tidigare skrivit så påminner Sofia Olssons teckningar en hel del om Jeff Browns i hans självbiografiska serier och liksom Brown är inte teckningarna i sig en fröjd men Sofia Olsson är väldigt skicklig på att förmedla stämningar och framförallt känslor, något t.ex. en del amerikanska tecknare skulle behövt vara bättre på. Speciellt bekymrade och deppiga ansiktsuttryck är hon skicklig på vilket Det bästa barnet innehåller ett överflöd av för det är ingen munter tid hon beskriver. Kombon ofrivillig barnlöshet, svek och tvivel kunde borgat för en alltför tung läsning men Sofia Olssons visar även här vilken skicklig humorist hon är, både bildmässigt och i dialogen som är riktigt bra. Just dialogen är alltför ofta styltig i svenska serier men Sofia Olssons är alltigenom naturlig och har ett riktigt bra flyt. Hennes debut Ända hit var bra, Hetero i Hägersten inte lika bra men det Det bästa barnet är hennes bästa hittills och för mig en självklar kandidat till nästa års Urhunden-pris.

Skriv en kommentar
Recensioner

Fucking Sofo + Vi ses i Sofo

torsdag 23 maj, kl 22:22 av 0 kommentarer

ackebo-lena-fucking-sofoInte direkt rykande aktuellt men ändå (min seriekonsumtion just nu består i att läsa det svenska seriesortimentet på Karlstad Stadsbibliotek): här tar jag en titt på Lena Ackebos Sofo-album, Fucking Sofo (2010) och Vi ses i Sofo (2012). Det är alltså satir över livet South of Folkungagatan förmedlat genom pladder (i ordets bästa bemärkelse) på barer, restauranger, nattklubbar och någon enstaka gång hemmafester: till skillnad från Ackebos Brynebrinks är det i Sofo-albumen knappt någon (av huvudfigurerna) som ses hemma. Man är ute över en öl/glas vitt/Oboy och träffar andra, redan där en genomgående solid metafor för Sofo-livet: baren ÄR hemmet.

Fortsätt läsa Fucking Sofo + Vi ses i Sofo

Manus: Lena Ackebo
Förlag: Kartago
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Shadow # 8 – 11

söndag 19 maj, kl 13:43 av 0 kommentarer
shadow11_cover_full

Alex Ross gör ett av många alternativomslag.

Nu har Victor Gischler till sist rott det i hamn, den ej så avundsvärda uppgiften att skriva klart den första längre historia som följde på att Garth Ennis hoppade av Dynamites The Shadowsatsning. ”Revolution!” har gett oss en riktig femme fatale till motståndare i form av den skoningslösa Black Sparrow, intriger i ett Spanien plågat av inbördeskrig och ett gästspel av ingen mindre än författaren George Orwell. Med sådana ingredienser borde det vara svårt att misslyckas, eller?

Jag håller The Shadow: The Fire of Creation för en av de bästa titlarna som kom ut under 2012. Att Ennis valde att fortsätta med annat efter den kan jag på sätt och vis förstå, emedan man näppeligen kan toppa seriens avslutande uppvisning i ett apokalyptiskt hämndbegär som definitivt tagit klivet över vansinnets gräns. Att Gischler valde att som uppföljning ha en radda nummer där Lamont Cranston/The Shadow börjar tvivla och ha problem med de formidabla förmågor han uppvisar i egenskap av ”fate’s trigger man” kändes inledningsvis som en allt annat än naturlig eller önskvärd övergång. Men när ödets vindar för honom och piloten Miles Crofton till Spanien och samman med George Orwell börjar det hända saker som är aningen intressantare. Snyggt iscensatta och hisnande sekvenser följer på varandra slag i slag när The Shadow utnyttjar den instabila situationen för egen vinning. En hel del onda mäns frånfälle är det oundvikliga resultat. Nog för att mina farhågor att detta ska slå över i något åt Young Indiana Joneshållet, tv-serien där idel kända ansikten som Mata Hari, Sigmund Freud och Lawrence of Arabia dök upp och bibringade den framtida superarkeologen livsvisdom, inte klingat bort helt. Men den här gången kommer Gischler med nöd och näppe undan, äran intakt. Fortsätt läsa The Shadow # 8 – 11

Manus: Victor Gischler
Illustration: Aaron Campbell
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fairy Quest: Outlaws

onsdag 15 maj, kl 22:42 av 0 kommentarer

FairyQuestPaul Jenkins och Humberto Ramos Fairy Quest var först en webbserie som sedan gavs ut i tryckt form med hjälp av Kickstarter-finansiering. Nu är det BOOM! som gett ut serien i tidningsform uppdelad på två nummer. Fairy Quest utspelar sig i Fablewood där alla sagor får liv. Fabledwood kontrolleras av Grimm och hans tankepolis. Grimm vill att alla invånare i Fablewood slaviskt följer sagan de är med i. Alltför stora avvikelser eller t.o.m. protester mot Grimms styre renderar i ett besök i The Mind Eraser som raderar minnet på karaktären och gör den foglig. Många är de karaktärer som har fått nog av Grimms styre men ingen vågar göra uppror förutom Rödluvan och hennes vän vargen (Mr Woof). Båda är under uppsikt av tankepolisen och när en av Rödluvans vänner utsätts för Mind Erasern och även hennes namn ropas upp flyr Rödluvan tillsammans med vargen till Rödluvans gamle bekant Peter Pan. Rödluvans mål är att ta sig ut från Fablewood till en annan värld, ”den verkliga”.

Så, då har jag spoilat hela första numret. Men det är å andra sidan inte överraskningsmomenten eller någon olidlig spänning som är intressantast i Fairy Quest utan hur Paul Jenkins hanterar sagovärlden. Det mesta känns igen från såväl Fables som tv-serien Once Upon a Time med alla karaktärer samlade på ett ställe. Det Jenkins gjort är att slänga in en rejäl dos 1984 och lite steampunk i anrättningen. Jag är svag för de gamla klassiska sagorna och även om jag aldrig gett Fables någon större chans så gillar jag när man har dem som grund och gör om dem. Jenkins verkar mest ha satsat på att göra karaktärerna lite vuxnare till sättet men det leder inte till några djupare karaktärsstudier. Såväl Rödluvan som Peter Pan (självklart iofs) är evigt unga och den förstnämnda fast i ett lika evigt sagohjul. Det mesta känns igen men det är å andra sidan ett väldigt tacksamt material Jenkins har att jobba med. Dialogen är stundtals rapp och lite småkul och handlingen rullar på i lagom tempo med några kortare actionsekvenser. Den allra största behållningen är ändå Humberto Ramos teckningar som mer för tankarna till valfri nyare fransk äventyrsserie än amerikanska serier. Det är väldigt snyggt och färgläggningen av Leonardo Olea är lagom pastellig. Jag kommer nog att läsa mer Fairy Quest när (om) mer ges ut, det finns tillräckligt mycket att bygga på även om jag är tveksam till att serien kommer att nå några högre höjder. Men gillar du bröderna Grimms sagovärld och gärna läser en  lite grymmare version av den (åtminstone grymmare än de versioner de flesta av oss är vana vid) så är det din kopp te.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Humberto Ramos
Färgläggning: Leonardo Olea
Förlag: BOOM!
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Invincible Iron Man Omnibus vol. 2

tisdag 14 maj, kl 16:18 av 56 kommentarer

iron_man2Det är rätt länge sen jag recenserade den första volymen av denna maffiga samling av Matt Fraction och Salvador Laroccas hyllade run på serien. En run som nu kommit till ända, i och att Marvel Now nu har dragit igång. Herrarna nu har tackat för sig och har lämnat över stafettpinnen till Bryan Micheal Bendis och Greg Land (!?).

Ett byte som känns som en nedgradering. Bendis tillhör visserligen det absoluta toppskiktet av Marvel-författare. Inga problem där alltså. Värre är det då med Greg Land, som kanske många av er vet inte står särskilt högg i kurs hos Shazam-redaktionen. Personligen anser jag att Land bör hållas så långt ifrån en seriesida som möjligt.

Fortsätt läsa Invincible Iron Man Omnibus vol. 2

Manus: Matt Fraction
Tusch: Salvador Larroca & Jamie McKelvie
Färgläggning: Frank D'Armata & Matthew Willson
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Havets Gille

fredag 10 maj, kl 21:51 av 0 kommentarer

havetsgilleKolik förlag har tidigare gett ut Nancy Penas Katten och kimonon och Tea Party, varav den senare gått i Utopi och var en rätt trevlig bekantskap som spann vidare på det förra albumet. Havets Gille har även den gått i Utopi och ges nu ut i albumform, den största delen av albumet har inte publicerats i Utopi. Serien handlar om en värld där olika antropomorfa raser bor på olika öar sedan många år tillbaka då världens dåvarande stabilitet upphörde. På en ö bor de råttlika muriderna, på en annan de vildsvinsliknande huriderna, på en tredje de kattliknande sinojerna osv. Dessutom finns handelssällskapet Havets Gille som välkomnar alla oavsett ras som accepterar deras stadgar. Dessutom finns de ölösa och därmed statslösa reptanterna, föraktade och fruktade av alla. Huvudpersonerna är Kutrygg halvsinoj/halvmurid och hans mamma sinojen Skärvtass. Sedan Skärvtass förgiftat en muridisk tjänsteman hamnar hon i fängelse medan Kutrygg lyckas fly och fiskas upp av en av Havets Gilles båtar. Båda blir sedan indragna i de intriger som i sin tur leder till dramtatiska sekenden som på olika sätt som hotar den stabilitet som skapats mellan de olika raserna och öarna.

Det känns lite ogint att gnälla när det ges ut en fransk äventyrsserie i Sverige utöver Albumförlagets utgivning. Men det finns lite för mycket brister i Havets Gille som blir tydliga nu när den getts ut i samlad form, knappa första halvan har tidigare publicerats i Utopi och då gillade jag vad jag läste. Pena har byggt upp en intressant värld där olika raser befolkar olika öar och misstänksamt bevakar sina intressen. den sammanhållande länken är Havets Gille, ett handelssällskap som förbinder de andra öarna och raserna. Ett av problemen är att Pena vill berätta alltför mycket om världen och presentera så många öar och raser som möjligt. Det blir för spretigt, helt enkelt. Det hade varit bättre om hon hade berättat om de olika öarna allteftersom och inte känt sig tvungen att trycka in så många som möjligt i första delen. Den största bristen ligger dock i att det inte är något flyt i berättelsen utan den drivs hela tiden ryckigt framåt med en hel del glapp och skeenden som antingen hade behövt förklaras eller motiveras. Det värsta exemplet är en flykt som plötsligt sker utan att man som läsare kan förstå varför eller vad som föregått den. Det förklaras delvis senare i serien men då är det redan överspelat. Hur olika karaktärer agerar lämnar också en del att önska, att till synes obetydliga personer plötsligt får framträdande roller i stora skeenden är vanligt i såväl serier som annan populärkultur, för att det inte ska verka ologiskt måste det dock förklaras eller göras sannolikt varför en peson får en viktig roll, det sker inte alls här. En av huvudpersonerna blir plötsligt en form av ledare som alla lyssnar på mitt under brinnande krig, en annan tar plötsligt befäl över en förbrytarliga och börjar smida storslagna planer efter att nyss varit rädd att dödas av samma förbrytare. Det finns en i grunden intressant historia att berätta men Pena sänker effektivt sina möjligheter att göra det på ett bra sätt genom att forcera berättelsen. Kolik ger ut fina serier, deras häftade böcker är bland de finaste på den svenska och amerikanska marknaden, snyggt formgivna med bra papper och tryck. Havets Gille är inget utandantag men korrekturläsningen hade behövt vara snäppet bättre, flera sidor var jag förvillad sedan de skrivit Storköft istället för Storkam (kom ihåg det om du trots allt läser serien). Jag hoppas att serien blir bättre framöver men jag är tveksam till det.

Illustration: Nancy Peña
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

A+X #1

fredag 10 maj, kl 16:21 av 0 kommentarer

a+x1Jag håller så sakteliga och sannolikt långt efter många andra på att beta mig igenom att antal förstanummer i Marvels NOW-satsning som kickade igång under förra året. Mitt Marvel-pepp har inte varit jättehögt under det senaste året, men nu när NOW rullat på ett tag så håller jag på att testa några av de titlar som intresserar mig. Igår kikade vi ju på Morbius, och idag så blir det första numret av A+X.

A+X (där A står för Avengers och X för X-Men) har inget som helst att göra med någon annan Marvel-serie. Har du ingen som helst koll på vad Avengers eller X-Men pysslat med det senaste åren (eller någonsin)? Det gör inget. A+X är en titel som helt enkelt bjuder på korta och fristående teamups mellan Avengers och X-Men. Kanske utspelar det sig i ett parallellt universum, kanske sker det mellan andra äventyr, eller så är allt helt enkelt bara en kul grej. Hur det än är så är A+X en titel som du bara kan plocka upp och läsa när som helst utan att behöva tänka på kontinuitet eller vad som sker i parallella syskontidningar. Som idé tycker jag spontant att allt låter skitbra!

Så, vad har A+X då att bjuda på? Det här första numret innehåller två historier:

Den första utspelar sig i nazityskland 1943 där Captain America och Buffy springer på tidsresenären Cable. I den andra hänger vi i Avengers kök där Hulk och Wolverine båda är på jakt efter en tårtbit. Båda berättelserna är som sagt helt fristående från andra titlar och även från varandra. Cap + Cable är en seriösare och rätt smart story som jag faktiskt tycker hade fungerat bra i ett längre format. I och med att det är två storys i ett nummer så blir de rätt korthuggna, bara omkring 10 sidor styck. Storyn med Hulk och Wolverine är betydligt lättsammare, där våra hjältar får avbryta sin tårtfight när två framtida versioner av dem själva – Maestro och Old Man Logan – plötsligt teleporteras in i köket. Maestro (en skäggig och ondsint gammal Hulk) och den äldre Logan är uppenbarligen skickade bakåt i tiden för att rädda framtiden genom att ha ihjäl Hulk (eller är det verkligen så?), och det blir naturligtvis slagsmål innan nykomlingarna plötsligt försvinner tillbaka till framtiden igen. Snurrigt? Ja, en aning, men ändå rätt kul.

Vill du ha ett snabbsmält och underhållande tidsfördriv så kan jag rekommendera A+X. Perfekt för en trist tunnelbaneresa eller för att döda lite tid på jobbet. Är du ute efter efter något mer engagerande så kan du nog skippa A+X och lägga pengarna på något annat. Dyker det upp några nummer till bra pris hos ComiXology kommer jag sannolikt att köpa dem, men för min del känns A+X inte som en fullpristitel.

Rättelse: Captain America och BUCKY ska det vara. Inte Buffy.

Manus: Dan Slott, Jeph Loeb
Illustration: Ron Garney, Dale Keown
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Morbius #1

torsdag 9 maj, kl 11:49 av 0 kommentarer

Morbius-1Jaha, det här var ju tråkigt. Marvels vampyr-antihjälte Morbius, the Living Vampire fick sin egen serie i början av 2013, och jag hade nog hoppats att de kunnat få ihop något intressantare än det här.

Morbius är en karaktär som jag personligen har lätt att tycka om: Biokemist med ovanlig blodsjukdom försöker bota sig själv, men misslyckas kapitalt och drabbas istället av så kallad pseudo-vampirism – ett sorts virus som ger den drabbade klassiska vampyregenskaper, fast utan att vara en faktisk vampyr. En jobbig sits alltså, att som en vanlig snubbe behöva se ut som och drivas av samma blodtörst som en vampyr. Som upplagt för problematiska situationer och monsteraction med andra ord, så jag var faktiskt lite småpeppad när jag satte mig ned på Morbius nya Marvel NOW-titel.

Tyvärr så är #1 som sagt rätt ointressant. Vi får en summering av Morbius historia och hur hans krafter fungerar, och vi får en introduktion av hur hans liv ser ut just nu. Allt det är väl helt ok, men problemet tycker jag är att vi inte får något mer utöver det. Det finns liksom ingen hook i berättandet eller i karaktären som väcker mitt intresse och får mig att vilja läsa mer. Idén att sätta en vampyr i en mer superhjälteliknande miljö borde väl i och för sig fungera bra, men för min del så läser jag hellre en riktigt bra vampyr- eller superserie snarare än ett mellanting. Morbius kanske är en titel som behöver lite tid på sig för att komma igång, men det här första numret lyckades inte väcka mitt intresse tillräckligt mycket för att köpa fler nummer.

Är du nyfiken på Morbius så tycker jag att du ska kolla in Legion of Monsters istället. Där bjuds det inte bara på vampirism, utan även zombies, varulvar och annat monstruöst. Bra grejer.

Manus: Joe Keatinge
Illustration: Richard Elson, Antonio Fabela
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer