Den utan titel.

Lite så har serieåret känts. I våras var det bröllop vilket var kul men det fick till följd att serieläsandet men framförallt bloggandet gick på sparlåga. Sedan kom sommaren med ökat läsande och bloggande följt av en ovanligt hektisk arbetshöst som sög både lust och must ur mig. Några saker i mitt serieläsande framträder dock mer än andra 2012.

Digitala serier: I och med införskaffandet av surfplatta ökade det digitala serieläsandet med ett antal hundra procent i år. Läsandet har styrts en hel del av de reor som Comixology och Dark Horse kört. Eftersom Dark Horse rear nyare material mer regelbundet så har det blivit en klar övervikt av Dark Horse-serier som lästs. Vilket iofs även har att göra med att de har gett ut en hel del bra serier i år. Om högen av olästa serier vuxit under året, trots att jag dragit ner på inköpen något, så har den digitala högen växt än mer. Framförallt är det superhjälteserierna som hamnat på hög. Jag gillar att läsa digitalt och hur smidigt det är. Det uppväger delvis att det är trevligare att läsa tryckta serier. Det här känns dessutom bara som början, ju fler serier som släpps även digitalt desto mer lär jag läsa digitalt.

Baltimore: Den serien av de jag läst digitalt som jag gillat mest, den har varit riktigt, riktigt bra. Mike Mignolas Baltimore har Anders skrivit om några gånger här redan. Baltimore , som andra Mignolaverse serier snyggt tecknad, är skräck när skräck är som bäst. Det som fascinerar mig med serien och gör den obehaglig på riktigt är bristen på hopp i det av pest, krig och vampyrer förrödda Europa. Ångesten, ondskan och mörkret ligger som en duk över läsningen. Baltimore kuskar runt och har ihjäl onda ting men det finns inget glädjefyllt över slaktandet, det är gravallvarligt och det fungerar så bra. Anbefalles å det starkaste.

Fortsätt läsa Rikards årskrönika 2012

När jag började skriva den här krönikan tänkte jag liksom förra året inleda med att jag kände mig lite blasé och att wow-läsningarna varit få, att jag hade svårt att bli imponerad osv. Bla, bla å bla. När jag sedan kollar igenom mina recensioner och inköp inser jag hur många riktigt bra serier jag har läst i år. Om ändå minnet kunde vara selektivt så att jag mindes det positiva istället. Uppenbarligen krävs det här lite mental träning. Däremot inser jag att första halvåret var lite sådär medan det brände till framförallt i slutet av året då de finfina serierna hopade sig i min läshög.

Jag kör på direkt med en 5-i-topp lista över de bästa serier jag nyläst i år:

1)      Stigamata av Lorenzo Mattotti & Claudio Piersanti (Fantagraphics)

2)      Anya’s Ghost av Vera Brosgol (First Second)

3)      Gorazde av Joe Sacco (Epix)

4)      The Outfit av Darwyn Cooke (IDW)

5)      Viktor Kasparsson 1: Skräckens ängel av Dennis Gustafsson (Albumförlaget)

Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2011, del 5

Den lugubre herr Lundgren

Serier har under det gångna året dominerat min tillvaro mer än någonsin förr. Visst har jag varit en hängiven seriefantast i drygt 30 år, men 2011 gick jag ett par steg längre i förmedlandet av mina intryck och åsikter till andra. Vid sidan av skriverierna här på Sveriges främsta serieblogg har jag i sällskap av Anton Bjurvald och Freddie Kaplan även drivit landets bästa podcast i ämnet: Hög av serier kommer sedan november förra året med ett avsnitt i veckan där vi lägger ut texten kring aktuella seriehändelser och guidar bland nypublicerade godsaker och klassiker ur arkivet. I och med att jag till vardags jobbar på Serieteket i Stockholm har tillvaron verkligen kretsat kring serier i princip dygnet runt. Reste bland annat till S:t Petersburg i tjänsten (rapporten finns här) vilket ytterligare förstärkte känslan av ett mycket intensivt serieår. Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2011, del 4

Årskrönikerandet här på Shazam fortsätter med oförminskad hastighet (här kan ni läsa Johans årskrönika och här hittar ni en krönika från vår gästskriben Johan Wanloo)! Eftersom jag har extremt dålig fantasi tänker jag helt enkelt kopiera formatet från föregående år. I samband med det noterar jag också att detta faktiskt är den tredje årskrönikan jag skriver för Shazam – herregud, har vi hållit på med det här i tre år? Tre år i bloggvärlden är ju typ 101 i människoår. Undrar hur länge man orkar? Med fantastiska läsare som ni är svaret enkelt: man orkar hur länge som helst! Ni får förlåta mig att jag blir lite gråtmild så här i slutet av året, men ni är verkligen fantastiska, ni trogna bloggläsare *snyft*. And now, on with the show.

Bästa enskilda nummer: Tidigare år har jag klagat över hur svårt det är att utse ett bästa enskilt nummer, men i år är för en gångs skull valet enkelt: det kan inte bli något annat än Amazing Spider-Man #655. Marcos Martin uppvisar en sån flyhänt illustratörsekvilibristik att man tappar andan, och Dan Slott levererar ett känslomässigt knockoutslag på manussidan. Hur många gånger har man inte sett Spindelmannens origin story? Det borde inte funka att berätta den en gång till, det borde inte funka att göra det som en drömsekvens, det borde inte funka att göra den som en clip show med återblickar från Spindelmannens hela karriär – men trots att Dan Slott på ytan samlar alla klyschäggen i en korg så blir slutresultatet ett skalpellskarpt friläggande av kärnan i figuren Peter Parker/Spindelmannen. Tårar i ögonvrån och en klar årsbästa.

Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2011, del 2