Nu är nomineringarna klara för 2015 års upplaga av Eisner Awards och DC och Marvel har för en gång skull fått fler nomineringar än Image Comics den här omgången.
I toppen har vi Ms. Marvel (Marvel Comics) med tre individuella nomineringar samt två delade. Best New Series, Best Writer (G. Willow Wilson) och Best Penciller/Inker (Adrian Alphona) plus Best Cover Artist (Jamie McKelvie/Matthew Wilson, som även är nominerade för omslagen till The Wicked+The Divine) och Best Lettering (Joe Caramagna, som också nominerats för Daredevil)
DC:s The Multiversity får fyra nomineringar: Best Single Issue (The Multiversity: Pax Americana #1, Morrison/Quitely), Best Limited Series, Best Penciller/Inker (Frank Quitely) och Best Writer (Grant Morrison, som även nominerats för serien Annihilator från Legendary Comics)
Ms. Marvel fick flest nomineringar, bl. a. för Best Cover Artist (Jamie McKelvie/Matthew Wilson)
Saga, som vunnit många tunga priser de senaste två åren, hyllas återigen av juryn med tre nomineringar: Best Continuing Series, Best Writer (Brian K. Vaughan, som även fått två nomineringar för webb-serien The Private Eye) och Best Painter/Multimedia Artist (Fiona Staples)
På fjärde plats när det gäller flest nomineringar har vi webb-serien Bandette (Monkeybrain) med tre nomineringar: Best Continuing Series, Best Digital/Webcomic och Best Painter/Multimedia Artist (Colleen Coover)
Image Comics fick som sagt inte lika många nomineringar som förra året men glädjande nog fanns Ed Brubaker och Sean Phillips The Fade Out (Best New Series), Jason Aaron och Jason Latours Southern Bastards (Best Continuing och Best Writer) samt Kieron Gillen och Jamie McKelvies The Wicked+The Divine med (Best New Series plus ovan nämnda Best Cover Artist).
Det hyllade seriealbumet This One Summer nominerades i kategorin Best Graphic Album-New.
Det hyllade seriealbumet This One Summer (First Second) av Mariko och Jillian Tamaki, som fick högsta betyg av Rikard, nominerades i kategorin Best Graphic Album-New.
Det var också kul att Mike Del Mundo fick två nomineringar för sin insats i den nu avslutade serien Elektra (Best Painter/Multimedia Artist, Best Cover Artist) och i den sistnämnda kategorin är han i mycket gott sällskap med Darwyn Cooke, Francesco Francavilla, Jamie Mckelvie/Matthew Wilson, Phil Noto samt Alex Ross.
Vad tyckte du om juryns val och är det någon serie du saknar?
Saga är en ny ongoing från det namnkunniga skaparparet Brian K Vaughan (Ex Machina, Y: The Last Man, Lost) och Fiona Staples (Mystery Society, North 40). Det är high concept och lättpitchat så det förslår: tjej och kille (Alanna och Marko heter de i den här tappningen) från två olika svurna fiendearméer blir kära och får ett barn tillsammans, jagas sedan över galaxen av båda sina respektive fraktioner p g a denna hemska överträdelse. Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones som Vaughan och Staples själva uttrycker det. Enkelt och lättfattligt, allt på ett bräde. Sen kompliceras det hela något av att Vaughan/Staples har förlagt det hela i en lagom utflippad science fantasy-värld där magi samexisterar med TV-hövdade cyborger och talande sjöhästar. Och eftersom det är Image så är Saga dessutom sexig på ett lite edgy, hipsterartat sätt (översättning: det finns nakenscener, men de är ”artistiska” så det är OK). Första samlingsvolymen (samlar #1-6) finns nu ute i mjukpärm. Så vad är Shazams omdöme?
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
Det finns så många sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet från fyra Amazo-robotar eller så. Men även om du blivit lite trött på hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) så rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen på sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet på Mitchell och han får kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet går det lite si och så med (till skillnad från andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket på hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in på hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.
