Dags då för det tredje och sista numret av Kieron Gillens och Manuel Garcias miniserie Dark Avengers: Ares. I förra numret så hamnade Ares och hans utvalda elitsoldater i Team Shade i kritiskt trubbel med Ares osympatiske och hämndlystne son Kyknos (på bilden till vänster), och snårigheterna fortsätter såklart att eskalera i det här avslutande numret. Relationen mellan Ares och hans väldrillade kvartett ställs på sin spets, och i slutänden så bjuder Dark Avengers: Ares på rediga doser av såväl action och oneliners som hjältemod och slutgiltig självuppoffring. Gillen sparar med andra ord inte på krutet i finalen och bjuder på ett riktigt starkt avslut för en från början till slut riktigt läsvärd miniserie. Visst, det känns lite snöpligt att Dark Avengers: Ares är slut redan efter tre nummer, men å andra sidan så innebär det här formatet att Gillen och Garcia har kunnat köra på i full fart och avsluta med flaggan i topp utan att behöva fundera alltför mycket på Marvels övriga kontinuitet och vad som ska hända med Ares och grabbarna i det långa loppet. Underbart är kort, men intensivt.

Kolla bilden här till vänster. Ares, självutnämnd krigsgud och stort fan av alla typer av massförstörelse, ridandes på en stor jävla bomb med en av Nick Furys hemliga baser som slutmål. Kieron Gillen skruvar med andra ord upp både tempot och temperaturen markant i det här andra numret av Dark Avengers: Ares, och bjuder på en riktigt skön mix av militärisk krigföring och grekisk mytologi. Ares och kvartetten med badasses i Team Shade överraskas här av en (riktigt) gammal bekant till Ares, och det känns tveksamt om ens krigsguden rigorösa träning i allehanda stridkunskaper kommer att räcka för att få ur dem ur den fälla som gillrats. Bra ös helt enkelt, fortsatt passande tecknat av Manuel Garcia. Det allra bästa med Dark Avengers: Ares är dock det Gillen gör med Ares själv. Istället för att göra som så många andra och bara framställa Ares som en slagsmålskåt och burdus fighter så låter Gillen honom visa både (lite) kamratskap och lojalitet till sina mänskliga rekryter i Team Shade. Fint, på ett väldigt testosterinstinnt sätt. Kom igen nu så håller vi tummarna för att det tredje och avslutande numret även det blir en riktig rökare och att Ares kan få fortsätta dyka upp som något mer än en yxviftande bifigur som pratar underligt.

Det är skönt när det händer. Man står där i seriebutiken och impulsköper en tidning som man inte har någon större koll på överhuvudtaget. Väl hemkommen så kickar man av sig jeansen och krälar, ömmandes på grund av en redig dos svinsjukevaccin, upp i soffan för att snart upptäcka att impulsköpet var en riktig fullträff. Som sagt, skönt när det händer. Den här gången var det första numret av Dark Avengers: Ares som stod för den positiva överraskningen. Ares har börjat poppa upp mer och mer i Marvels titlar på senare år: I den egna miniserien Ares: God of War, som medlem i både Mighty och Dark Avengers och rätt nyligen med ett underhållande inhopp i War Machines första arc. Dags nu alltså för krigsgudens andra miniserie, som egentligen har alla förutsättningar att kunna vara riktigt dålig: Huvudpersonen Ares är allt som oftast en smått obskyr bikaraktär, författaren Kieron Gillen, som bland annat gjort Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden (och nu även är aktuell med nya titeln S.W.O.R.D.) har väl än så länge inte gjort något större väsen av sig och illustratören Manuel Garcia är iallafall för mig okänd. Dock! Allt detta till trots så är Dark Avengers: Ares #1 en riktig dänga med flera riktigt starka sidor.

Storyn i sig är simpel men effektiv: Norman Osborn, som numera driver både militärorganisationen H.A.M.M.E.R. och superteamet Dark Avengers, ger Ares (som ju är Dark Avengers-medlem tillika grekisk krigsgud™) erbjudandet att handplocka ett gäng soldater och personligen utbilda dem. Syftet i sig är enkelt: Let’s see what comes out the other end. Sagt och gjort, Ares nappar på erbjudandet och väljer genom en brutalt effektiv urvalsprocess ut 4 st soldater för en crash course i gudomlig krigföring. Kodnamn Team Shade blir dock snart varse att Ares lektioner inledningsvis till största del består av beskjutning med diverse tunga automatvapen och sprängmedel. Som tur är så är kvartetten, trots sin dödlighet och brist på superkrafter, nästan lika badass som Ares själv, och det dröjer inte särskilt länge förrän Ares tagit dem till sig och börjat lära dem krigföringens finare detaljer (aka kraftigt alkoholintag och krogslagsmål). Så, rätt simpelt alltså, men å andra sidan väldigt underhållande.

Kieron Gillen har här ett dialogdrivet manus som skapar intresse både för Ares och de olika medlemmarna i hans Team Shade, och trots att den här serien ingår i Marvels standardkontinuitet så känns det här mer som en standalone krigsserie än en vanlig superhjältestory. Manuel Garcia gör tack vare den vinklingen ett passande jobb med illustrationerna som har en rätt ruff stil med mycket svärta, även om det i vissa paneler ibland känns lite väl hafsigt. Hur som helst, ett fåtal grafiska tillkortakommanden till trots så är Dark Avengers: Ares den största positiva överraskningen på länge, och om det fortsätter vara så här bra även framöver så är det väldigt synd att det här bara är en miniserie på tre delar.