Arkiv för maj 2010

Recensioner

Hetero i Hägersten

onsdag 5 maj, kl 09:12 av 1 kommentar

heteroihagerstenSofia Olsson gjorde en utmärkt debut för ett par år sedan med Ända hit på Komika. Nu har hennes stripserie Hetero i Hägersten samlats av Galago och utkom lagom till Spx. Serien handlar om ett par och deras vardagsbekymmer och glädjeämnen. Olsson tecknar i en väldigt enkel och spretig stil som får mig att tänka på Jeffrey Brown. Inte så snyggt men funktionellt. Humorn i Hetero i Hägersten är väldigt lågmäld och inbjuder mer till småleenden än gapskratt. Den börjar lite segt men tar sig efterhand och jag tycker andra halvan är bäst. Dialogen är väldigt bra eftersom Olsson får allt att låta naturligt och undviker det konstruerat smarta. Igenkänningsfaktorn är stor och ibland direkt plågsam. Tyvärr känner jag igen mig i vissa delar av den kultursnobben som utgör ena halvan av paret, igenkänningsfaktorn är för mig seriens verkliga styrka. En del av vardagsbetraktelserna är riktigt bra och en del är  sega. Ojämnheten till trots så är Hetero i Hägersten överlag underhållande och paret är väldigt träffsäkert skildrat och serien är för mig en kärleksfull drift med ett medelklassigt pk-par i storstan.

Illustration: Sofia Olsson
Förlag: Galago
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Peter O’Donnell har dött

tisdag 4 maj, kl 21:33 av 4 kommentarer

peterodonnellPeter O’Donnell som skapade Modesty Blaise avled igår. Peter O’Donnell blev 90 år. Modesty Blaise har för många svenska läsare varit identisk med Agent X9 där serien gått i flera omgångar på grund av sin popularitet. Modesty Blaise började publiceras 1963 och Peter O’Donnell skrev manus ända till 2001. Inspirationen till Modesty Blaise fick han av en ung kvinna han träffade i ett flyktingläger under andra världskriget. Mer info finns på Bleeding Cool och ComicM!x. På Wikipedia finns länkar till en artikelserie om Peter O’Donnell.

Skriv en kommentar
Allmänt

Vi välkomnar Anders

tisdag 4 maj, kl 16:48 av 6 kommentarer

När knoppar brister. Det är vår och Shazam.se växer så det knakar. Som många säkert redan märkt så har vi fått en ny medlem i redaktionen – Anders! Därför bjuder vi idag på den traditionsenliga introduktionsintervjun. Tre frågor, tre svar.

Red: Hej Anders och välkommen som skribent på Shazam.se. Du kan väl börja med att berätta lite om dig själv.

Anders: Tack så mycket! Jag har läst serier längre än jag har klara minnesbilder av och har alltid haft en fallenhet för att samla på mig saker. När jag i unga år fick välja mellan glass eller Smurf blev det allt som oftast en Smurf. Av de tidiga serieidolerna så är det främst Batman som hängt med hela vägen. Man får vara tacksam att man aldrig släppte taget nu när serierna med hjälten tack vare Grant Morrison är bättre än på många år! Serieintresset känns som grunden till många av de val jag gjort i livet. Nu 35 år fyllda jobbar jag till vardags på Serieteket, fortfarande Sveriges enda specialbibliotek för serier. För att ha råd med fler tidningar och album jobbar jag även som biografmaskinist och skriver filmrecensioner för tidningen Hemmabio. Filmintresset har lett till en annan bisyssla. Jag är för närvarande en av tre personer som förestår Klubb Super 8, en filmförening, ett dvd-bolag och forskningssällskap med en stor samling av främst skräck- och exploitationfilm på 16 och 35 mm samt tillhörande material som affischer, lobbykort och annat galet filmrelaterat man kan samla på. Vårt lager ser ut som en loppmarknads mardröm! Fritiden spenderar jag helst med min fru Viktoria och vår katt Poppy.

Red: Vad kan vi förvänta oss att få läsa av dig här på Shazam?

Anders: Min plan är att bidra med bevakning av skräckserier, där jag håller utgivningen på Dark Horse Comics närmast hjärtat. Jag hoppas även få vara med och driva fram en ny vår för serier med ”luchadores enmascarados”, alltså företrädesvis mexikanska fribrottare i mask som slåss mot fula typer av olika slag.

Red: Något tips på en riktigt bra serie du läst den senaste tiden.

Anders: ”Solomon Kane: Death’s Black Riders” av Scott Allie och Mario Guevara, vars avslutande fjärde nummer kommer i början av juni, bjuder förutom benhård puritanaction även på några av de mest bisarra monster jag sett.

Red: Tack så mycket och välkommen ombord Anders.

PS. Missa inte Anders nya recension av BPRD: King of Fear.

Skriv en kommentar
Recensioner

Siege: Loki

tisdag 4 maj, kl 09:03 av 6 kommentarer

SiegeLokiEfter att ha läst Phonogram: Rue Britannia fattade jag verkligen inte – varför allt väsen om Kieron Gillen? Men, men… när jag såg att han skrivit en one-shot om allas vår favorit-trickster-asagud Loki som en del av Siege, tänkte jag: precis lagom format för att jag ska ge Gillen en chans till. Och dessutom ett tillfälle att se hur Gillens gamla parhäst Jamie McKelvie utvecklats som illustratör.

Det är en på det hela taget småtrevlig bekantskap. Gillen handskas bra med Marvel-universats meste lurendrejare; i Siege: Loki får vi inblick i vad det egentligen är som driver en av storskurkarna bakom Siege. För faktum är att Loki har ett motiv förutom allmänt jävelskap för att göra allt det han gör… och det presenteras snitsigt av Gillen. Lite väl pratigt stundtals, men det kanske bara är att vänta när det handlar om en typ med välsmort munläder.  Och på typiskt Marvel-vis snackar gudafigurerna klyschigt högtravande ibland, men hej! Man får ju för en gångs skull se Loki slåss, och det ordentligt. Det är värt en del. McKelvies stil passar figuren bra, hans Loki pendlar mellan överlägset hångrin och sårad oskyldighet; alla bluffmakarens standard-ansiktsuttryck fångas fint. Skönt också att han fått jobba med en bra färgläggare (Nathan Fairbairn), det ger ett mycket bättre djup åt McKelvies annars ganska perspektivlösa teckningar. Jag gillar också hans skildringar av gästkaraktärerna Mephisto, Norman Osborn och andra – särskilt kul är det att se hur Loki viskar i Norman Osborns öra… Norman tror han har koll, men jämfört med en asagud har han inte särskilt mycket att komma med.

Charmigt, småkul och oerhört lättviktigt. Köp om du inte har nåt bättre att lägga pengarna på.

Manus: Kieron Gillen
Illustration: Jamie McKelvie
Färgläggning: Nathan Fairbairn
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

B.P.R.D.: King Of Fear

måndag 3 maj, kl 23:10 av 5 kommentarer

King Of Fear 4Hej! Anders Lundgren här, den senaste rekryten i Shazam-gänget. Framledes tänker jag hålla ett vakande öga på i första hand skräckserier av olika slag. Vill ni veta lite mer om vad jag gillar kolla in min presentation på Teamet-sidan!

Stora saker är i görningen i Mignolaversat. Föreliggande miniserie är ämnad att knyta ihop intrigtrådar som släppts lösa så tidigt som i den första B.P.R.D.-historien Hollow Earth från 2002. Som titeln antyder var den kraftigt influerad av de många  berättelserna om att jorden i själva verket är ihålig och bebodd snarare än fylld av lava och bråte. Två som lagt fram mer eller mindre väl underbyggda teorierna kring detta är den polske konstnären Stanislav Szukalski och Richard Shaver med sin A Warning To Future Man, men det är en betydligt längre och mer invecklad historia. Szukalskis idéer och teckningsstil hade hur som helst stor del i hur Hollow Earth utformades. Mer om honom här. Över King of Fear svävar återigen Szukalskis ande tillsammans med allt annat som hänt B.P.R.D-gänget. Att som ny läsare hoppa in i den här serien är med andra ord en rätt grannlaga uppgift. Många stora läsupplevelser väntar dock för den som tar sig an utmaningen. Om man inte omedelbart vill slanta upp för drygt tio album på ett bräde rekommenderar jag ett inköp av The Hellboy Companion som mellan två pärmar ger mycket bakgrundsinformation om aktörerna och de rätt invecklade skeenden de är mitt uppe i.

Kriget mot de grodkreatur som skapat kaos de senaste åren är på väg mot ett avgörande. Numrets huvudpersoner är den pyrotekniskt begåvade Liz Sherman och fiskmannen Abe Sapien. På var sitt håll får de höra ett och annat om det stora öde som väntar dem. Det blir med andra ord en hel del munhuggande eftersom Mignolas figurer i vanlig ordning inte är helt med på noterna när någon vill ge dem rollen av frälsare alternativt förgörare beroende på vilket perspektiv man väljer. När allt snackande äger rum under Agartha (Googla det!) och interfolieras med ruta efter ruta packad med information och vibrerande av Guy Davis inspirerade monsterdesign blir resultatet likväl allt annat än stillastående och tråkigt. Merparten av de tunga replikerna framförs dessutom av skurkfavoriten The Black Flame. Utan att avslöja alltför mycket kan jag även meddela att ett uppslag fick mig att tappa hakan tack vare ett gästspel av en i sammanhanget mycket efterlängtad tecknare. En minst sagt explosiv cliffhanger avrundar numret och får mig att räkna dagarna till finalen. För undertecknad är nöjet dock inte slut där eftersom ett av mina brev publiceras på insändarsidan.

Eftersom nästa punkt på programmet, B.P.R.D.: Hell On Earth, innebär ett nytt kapitel för serien satsar Dark Horse extra mycket på att få läsarna med sig. De har exempelvis börjat rekrytera folk till organisationen. Följ länken här och gå med i B.P.R.D. du också!

Manus: Mike Mignola och John Arcudi
Illustration: Guy Davis
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spx-fanzin 1

måndag 3 maj, kl 13:40 av 0 kommentarer

DSCN1456Hjärtat i Spx är definitivt fanzinen. Första året köpte jag en del men förra året blev det bara två. I år blev det några fler och jag tänkte skriva lite om dem.

Mattias Carlssons och William Ödmans Kung Fu Manchu hade ett riktigt snyggt omslag som jag fastnade för när jag bläddrade bland fanzinen till Sef:s fanzintävling. Första serien var Dead Man’s Fish av Mattias Carlsson och det var underhållande och galet om en besatt kapten på fiskafänge. Dessutom var den riktigt snyggt tecknat i en stil påminde om Mike Mignola.  William Ödmans serier blev jag inte klok på men å andra sidan är William Ödman en av de mest talangfulla tecknare som finns i Sverige. Snyggt, stämningsfullt och bra tuschat och enbart därför värt att köpa. Ge mig mer serier av William Ödman!

Jag är svag för zombier, framförallt sedan jag läste The Walking Dead, så när jag såg ett fanzin med ett gäng som verkade odöda på omslaget var det inte så mycket att tveka på. Antigone #1 är tecknat av Helena Hellman och är en zombiehistoria som utspelar sig i Skåne. Teckningarna är överlag bra även om jag inte faller pladask. Historien är kort och början på något som kanske kan bli intressant. Jag tycker det är synd att Helena Hellman valt engelska istället för svenska, lite grötig skånska hade inte varit fel.

Jenny Bergrunds Ink har bl.a. Simon säger skrivit om tidigare. När jag väl fick tummen ur var första numret slut så det fick bli #2 Villfarelser. Jenny Berggrund sa själv att det var svårt att hoppa på #2 och det stämde. Teckningarna är bra och dialogen funkar också, den känns naturlig och det är inte så lätt som det låter. Däremot skulle jag ha behövt läsa #1 eftersom jag mest satt och funderade på de inbördes relationerna och vad som hänt tidigare. Den korta resumén i början räckte inte för att täcka det.

En serie som överraskade rejält var Daniel Westmans Din Själ För En Saga som var oerhört skickligt tecknad i en stil som påminde om moderna franska serier. Å höll samma höga klass. Själva berättelsen var precis som en gammal saga men väldigt elegant utförd. Daniel Westman hoppas jag absolut når en större publik framöver. Potentialen är stor.

Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

Iron Man 2

söndag 2 maj, kl 14:46 av 5 kommentarer

iron-man-2-poster-teaserSå har då årets kanske mest efterlängtade superhjältefilm, Iron Man 2, haft Sverige-premiär. Frågan vi alla ställer sig om Jon Favreaus andra film Tony Stark verkligen lever upp till förväntningarna… Till ganska stor del så gör den det, men det står ändå ganska klart att Iron Man 2 inte lever upp till sin föregångares standard, kanske mest gäller det själva storyn som inte är lika tight och bra som i ettan, dessutom lider filmen av ett par, i mitt tycke, felcastingar.

Mycket händer Tony Stark i Iron Man 2. Den amerikanska regeringen försöker pressa honom att överlämna Iron Man-teknologin till militären. Då man inte lyckas allierar man sig med Starks rival Justin Hammer (Sam Rockwell) för att försöka duplicera teknologin, vilket skapa slitningar mellan Tony och hans gamla kamrat Jim Rhodes (Don Cheadle). Samtidigt gör den mystiske Ivan Vanko (Mickey Rourke) entré som skurken Whiplash för att utkräva hämnd på familjen Stark, vilket snart leder till en allians mellan Vanko och Hammer med målet att förgöra Iron Man. Jo, nämnde jag att Tony Stark är döende också…

Fortsätt läsa Iron Man 2

Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Supergod #3

lördag 1 maj, kl 20:28 av 2 kommentarer

supergod3Med tredje numret av Supergod så är vi halvvägs genom Warren Ellis i min mening faktiskt smått geniala resa genom en värld som förtrollats av tanken på superhjältar men som därmed även dömt sig själv till ett globalt messiaskomplex med direkt katastrofala följder. Supergod som koncept är fyllt till bristningsgränsen med briljanta, nytänkade och skrämmande idéer, och det är den här typen av gränslöst skrivande som får mig att ofta återkomma till Warren Ellis, ofta med (ibland för höga) förväntningar om att bli bjuden på något utöver det vanliga.

Det positiva med Supergod är att det verkligen bjuds på något utöver det vanliga. Vi vet redan från start att större delar av jorden gått under, och att orsaken till det är de så kallade superhjältar som flera av världens nationer kapprustat fram under de senaste decennierna. Ellis kan här verkligen använda sig av sitt uppenbart stora kunnande inom såväl modern forskning och teknik som inom religion och filosofi utan att det känns krystat eller för komplext (som i exempelvis Astonishing X-Men: Ghost Box), och det fina är att han lyckas göra det utan att det känns som ett självändamål att han ska få visa på sina breda kunskaper. Alla storskaliga och skräckinjagande teorier och idéer har sin givna plats i Supergod, och det är det som gör Supergod som serie till något av det intressantaste jag har läst på väldigt länge. Att dekonstruera superhjältegenren kanske inte känns som det mest nytänkade och originella i dessa dagar, men det Ellis lyckas göra här är snarare att dekonstruera hela grundtanken kring vad en superhjälte egenligen skulle vara och hur han/hon/den skulle agera i vår verklighet. Som idé är som sagt Supergod nästa felfri.

Det som dock ligger den här serien lite i fatet är det faktum att själva handlingen inte är särskilt driven. Vi som läsare bjuds från #1 till #3 på en hel massa minnesbilder och lösa sekvenser kring vad som hänt under de senaste 60 åren när människan skapat olika varianter av superhjältar, både i rent forskningssyfte och för krigföring. Det är spännande och intressant att se hur och varför olika nationer väljer att framställa sina superindivider, men det jag kan sakna lite är något som driver historien framåt, för just nu känns allting rätt så brett. Vid närmare eftertanke kan det dock kanske vara så här det skulle vara om Ellis vision skulle bli verklighet. Det skulle troligtvis inte finnas någon egentlig huvudperson, ingen egentlig konflikt som måste lösas, utan snarare en hel massa parallella händelser som sakta men säkert strålar samman och i slutänden beseglar mänsklighetens öde. Hur som helst, Supergod är en serie som är överfull med sjukt bra idéer, och jag hoppas verkligen att Ellis lyckas tighta till och knyta ihop allt under de återstående två numren. Det förtjänar både du och jag.

Manus: Warren Ellis
Illustration: Garrie Gastonny
Förlag: Avatar Press
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Valhall 15: Völvans syner

lördag 1 maj, kl 14:33 av 3 kommentarer

valhall15Völvans syner är avslutningen på Peter Madsens och Henning Kures epos Valhall. Efter 30 år och 15 album är det slut. Både till kvalité, tid och antal album är Valhall unikt i Skandinavien. Valhall har totalt getts ut på tio språk men har inte blivit någon stor succé utanför Skandinavien vilket jag inte förstår, för den håller hög internationell klass i alla avseenden. 1986 kom den animerade Valhalla-filmen, ett påkostat danskt projekt som avskräckte Madsen från ytterligare filmer. Under Spx signerade Peter Madsen Völvans syner, han tog sig tid att göra en teckning åt var och en, ett proffs. Han höll dessutom ett intressant föredrag om Valhall och framförallt Völvans syner i Studio 3 under Spx. Jag har tidigare recenserat de föregående volymerna, Balladen om Balder och Muren. Att få Valhall komplett är både svårt och dyrt, Peter Madsen hoppades att Ekholm & Tegebjer ska ge ut Valhall i samlad form liksom man gör i Danmark. Om det blir av eller inte var oklart, jag skulle tro att det är helt avhängigt hur Völvans syner säljer.

Fortsätt läsa Valhall 15: Völvans syner

Manus: Henning Kure
Illustration: Peter Madsen
Färgläggning: Jonas Sonne
Förlag: Ekholm & Tegebjer
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Black Widow #1

lördag 1 maj, kl 06:49 av 1 kommentar

bw1_superSpioneri är hett i Marvels universum just nu. Ed Brubaker har utlovat spionaction i kommande Secret Avengers, Jonathan Hickman förnyar genren i S.H.I.E.L.D (entusiastiskt recenserad av Johan här) och Marjorie Liu och Daniel Acuña sitter vid rodret på nya Black Widow. Liu är etablerad författare i romantikgenren som har skrivit ett tiotal böcker, bland annat också en roman om X-men. Det var X-men-uppdraget som ledde vidare till mer arbete för Marvel, först som medförfattare på Dark Wolverine och nu egna nya serien Black Widow. Daniel Acuña är spanjor, välkänd Euroserieskapare (han slog igenom med bisarra Claus & Simon vid 22 års ålder) som också jobbat för både DC och Marvel.

Det som till en början står ut med Black Widow är Daniel Acuñas slickat proffsiga illustrationer (Acuña har också färglagt) med tonvikt på action och fräsiga miljöer – det här är spioneri a la James Bond och Mission: Impossible, inte John Le Carré, 100 mil från betydligt kärvare Sleeper (i mitt tycke den bästa spion/superhjälteblandningen från senare år). Och det kan ju vara gott så. Men allteftersom jag läser tycker jag att Acuñas personer blir stelare och stelare, deras ansiktsuttryck märkligt opassande – Natasha Romanova ler när hon borde vara sur och snörper på munnen när hon borde vara glad (eller åtminstone avslappnad). Bucky Barnes (som tydligen är Black Widows pojkvän nu, där ser man) ser ut som en fotomodell gjuten i plast och Wolverine (som gästspelar tillsammans med Iron Man) har en lika plastig grimas fastopererad i ansiktet. Jag är tveksam. Fast Acuña hanterar i alla fall action bra, och Lius creepy sjukhussekvens lyckas han fånga fint, så kanske illustrationerna skärper till sig framöver?

Fortsätt läsa Black Widow #1

Manus: Marjorie Liu
Illustration: Daniel Acuña
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer