Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Batman & Robin #7-8

onsdag 17 februari, kl 07:47 av 2 kommentarer

BatmanRobin7Här kommer tredje arcen i Grant Morrisons actionpackade version av Batman: Blackest Knight. Namnet till trots har det inte särskilt mycket med megacrossovern Blackest Night att göra, utom möjligen vad gäller tematiken (återuppväckande av döda). Gamla Morrison-kumpanen Cameron Stewart (Sea Guy, Sea Guy: Slaves of Mickey Eye) illustrerar, vilket är välkommet eftersom jag inte var särskilt förtjust i hans föregångare Philip Tan. Stewart har en ren och klar stil som påminner om en del europeiska äventyrsserier: dynamiskt och lite åt karikatyrhållet då och då, vilket faktiskt är något som passar Batman-universat (med sina många redan karikatyraktiga skurkar) bra. Stewart klarar även action galant; den utdragna slagsmålssekvensen vid Lazarus Pit i #8 hade kunnat bli lite långtråkig i nån annans händer, men Stewart förvaltar Morrisons manus väl.

Morrison fortsätter nämligen att bevisa att ingen kan skriva action som han. I stort sett varenda ruta driver handlingen framåt, inga döda punkter, ingen onödig dialog. Vad det egentligen är som har hänt – för i #7 undrar man verkligen vad i helskotta det är som pågår – förklarar Morrison i korta, intensiva återblickar som på diverse finurliga sätt får paralleller i det ”nutida” händelseförloppet. Batman & Robin är en lektion i effektivt serieberättande och helt enligt schemat avslutas varje nummer med helsköna cliffhangers på flera olika nivåer. När det gäller berättandet får man dock hålla tungan rätt i mun och ha koll på sin continuity, då Morrison här knyter ihop diverse lösa trådar från tidigare saker han skrivit, inte minst Batman: R.I.P. och Final Crisis. Det hela blir mycket effektfullt om man följt Morrisons Batman tidigare.

Fortsätt läsa Batman & Robin #7-8

Manus: Grant Morrison
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Enemy #1

måndag 15 februari, kl 22:35 av 0 kommentarer

enemyUltimate Comics: Enemy är en ny miniserie i fyra delar som utspelar sig i Marvels Ultimate-universa. Författaren Jeph oeb vände under 2009 mer eller mindre upp och ned på hela Ultimate-universat med sitt kritikerbespottade event Ultimatum, där Magneto var nära att förgöra hela jorden och en hel drös med hjältar och skurkar fick sätta livet till. Själv har jag inte läst Ultimatum och kan därför inte uttala mig om det var så katastrofalt dåligt som många säger, men oavsett om det var bra eller inte så påverkade Ultimatum alla Ultimate-karaktärer på ett eller annat sätt. Man kan väl summera det med att miljontals människor och flera superhjältar strök med, mutanter ses nu som det allra sämsta som finns och världen är i allmännhet en otryggare plats att leva på. Med detta som utgångspunkt så introducerar Brian Michael Bendis (som verkar göra drygt tusen serier samtidigt just nu) miniserien Enemy, som av namnet av döma inte direkt kommer att göra det lättare för de som överlevde Ultimatum.

Jag själv kan inte riktigt låta bli att jämföra Enemy med Bendis pågående event Siege. Rent handlingsmässigt så är Siege och Enemy rätt så olika, där Siege är ett avslut och Enemy (troligtvis) är ett startskott, men det känns lite som om att Bendis inspirerats lite av sig själv när han gjort Enemy. I Siege har vi en grundpremiss – Norman Osborn attackerar Asgård – där vi får följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. På samma sätt har vi i Enemy en grundpremiss – Något gigantiskt attackerar och spränger New York – och vi får även här följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. Det är olika men ändå lika, och i jämförelse med Siege så lyckas första numret av Enemy tyvärr inte riktigt nå upp till samma maffiga och högoktaniga nivå som Siege. Enemy är dock inte på något sätt en dålig serie. Bendis målar upp ett intressant scenario där vi får se hur Spider-Woman, delar av ett splittrat Fantastic Four och Nick Fury drabbas av de våldsamma attackerrna mot New York, och Rafa Sandoval gör ett riktigt bra jobb med att illustrera riktigt feta actionscener. När det kommer till själva handlingen så blev det ju lite hullabaloo kring det här med att spoila eller inte spoila storyn i ett av mina tidigare inlägg, men för det här numret är det inte mycket att snacka om, för det finns verkligen inga spoilers att komma med. Något eller någon (med jättetentakler!) trashar stora delar av New York, och vissa platser och personer verkar vara hårdare drabbade än andra. Det är allt vi får veta här, varken mer eller mindre. Sammanfattningsvis så bjuder Ultimate Comics: Enemy #1 på storskalig action och en nästan teaser-liknande inledande story, och jag gillar det, men jag hoppas att de skruvar upp både temperaturen och volymen ytterligare till nästa nummer.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Roger Bonet
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Air #17

lördag 13 februari, kl 20:15 av 0 kommentarer

Air17Om ni alltså har missat det följde begåvade G Willow Wilson upp kritikersuccén Cairo med en ongoing på Vertigo med titeln Air (hon har även skrivit DC-miniserien Vixen: Return of the Lion och kommer enligt ryktet snart ut med en X-miniserie med Nightcrawler i huvudrollen). Huvudrollerna i Air innehas av Blythe Cameron, en flygvärdinna med höjdskräck, och Zayn, kanske terrorist, kanske dubbelagent, kanske… något annat. De hamnar båda två i en post-kolonial, post-9/11-soppa av aztekisk magi, konspirationer i flygbranschen, imaginära länder och annat som hör Vertigo-serier till. Genrer och referensbibliotek blandas här av Wilson utan att hon så mycket som tittar sig över axeln, vilket skänker Air en fräschör som många andra serier saknar – hela historien går på i ett uppkäftigt tempo som det bara är för läsaren att acceptera.

Air #17 fungerar som en coda efter den senaste arcen och är med Air-mått mätt tämligen tillbakahållen: numret innehåller bara ett möte med flygarässet Amelia Earhart (nej, hon är inte död), en mental tidsresa och ett möte med den aztekiske guden Quetzalcoatl. Lite välförtjänt lugn således efter Blythes tidigare möte med ett gäng heavy metal-jihadister (nej, det betyder inte vad ni tror, oavsett vad ni tror) och en överdos av psykofarmaka.

Fortsätt läsa Air #17

Manus: G Willow Wilson
Illustration: M K Perker
Färgläggning: Chris Chuckry
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Siege #2 (av 4)

fredag 12 februari, kl 22:07 av 13 kommentarer

siege2Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Avengers #61

onsdag 10 februari, kl 11:59 av 5 kommentarer

Precis som Jonas skriver har det varit på tok för lite superhjältar här på Shazam.se den senaste tiden. Jag drar mitt strå till stacken och följer upp Jonas intressanta recension av de senaste två numren av Dark Avengers med en titt på senaste New Avengers, en annan nyckeltitel i Siege-crossovern som pågår i flera Marvel-tidningar just nu.

NewAvengers61Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.

Bendis, som gått på tomgång rätt mycket under de senaste årens mega-events, hittar här lite av den gnista han en gång hade som välrenommérad indie-kreatör. Dialogen tar sig upp ur självparodi-träsket flera gånger, särskilt i det puttenuttiga mötet mellan Spider-Man och Spider-Woman. Även skurkarna får en del schyssta repliker, inte minst The Corruptors sinistra gloating-monolog på s 10 och Mandrills patetiskt verklighetsfrämmande snack om att nå superkurkarnas big time på s 20.

Actionscenerna – och New Avengers har länge varit som en enda lång actionscen då och då varvat med gräl i konstellationerna Jessica Jones/Luke Cage och Mockingbird/Ronin – är fläskiga och man anar att Bendis bygger upp mot nåt alldeles extra som final på Siege. Immonen, Acuna och von Grawbadger gör ett bra jobb och det är kul att återse ett par mer obskyra figurer ur Marvels skurkgalleri tecknade av moderna pennor – särskilt The Corruptor och Mandrill gör sig bra under Immonens respektive Acunas pennor.

New Avengers är i sina bästa stunder – som här – ren hjärndöd popcornaction. Och det menar jag som en stor komplimang.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Stuart Immonen, Daniel Acuna
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate X #1

tisdag 9 februari, kl 12:33 av 5 kommentarer

ultimatex1När Marvel presenterade Ultimate X (som ska vara fortsättningen på Ultimate X-Men nu när Ultimatum är över) i november förra året och avslöjade samtidigt att den skom skulle skriva serien var… Jeph Loeb! WHY!!! Karln har visserligen skivit en hel del bra serier i sina dar (kanske främst Batman: The Long Halloween) men hans senaste alster har, minst sagt, lämnat en hel del att önska. Hans Ultimates 3 var en enda stor soppa och miniserien Ultimatum utnämnde flera av oss i redaktionen till 2009 års sämsta serie. Ni förstår nog säkert att jag gärna hade sett en annan författare än Loeb på Ultimate X. Men nu är det som det är och den här veckan kom första numret i serien. Den stora frågan… är Ultimate X ytterligare en stor flopp för Loeb eller har han för en gångs skull fått till något bra?

Mina förväntningar har inte direkt varit skyhöga på Ultimate X, men förvånande nog så är det senare av de två ovanstående alternativen som gäller här. Loeb, tillsammans med Arthur Adams, har för en gångs skull lyckats få till ett utmärkt bra första nummer. Ett nummer som kretsar kring Jimmy Hudson, Wolverines son. Jimmy är helt ovetandes om både vem hans far är och det faktum att han är en mutant. Ända tills den dag då Kitty Pryde dyker upp hemma oss honom med en låda som tillhört hans far.

Jag tänkter inte gå in mer på själva storyn än så här eftersom jag inte vill spoliera er egen läsning. Loebs nya version av Marvel Ultimates mutanter känns på samma gång fräsch och samtidigt välbekant. Dessutom lämnar han här tillräcklig många frågor obesvarade, eller hintar om kommande händelser för att varje fall jag redan nu längtar till nästa nummer.

Innan jag hade läst Ultimate X #1 så var egentligen det största skälet till att läsa numret Arthur Adams illustrationer. De små smakprov och covers som Marvel släppt angående serien lovade gott och Adams gör en verkligen inte besviken. Det är verkligen en väldigt vältecknad och snygg serie. Ett gott exempel är scenen där Jimmy får ett meddelande ifrån sin far i form av en holograminspelning. Ansiktsuttrycken på alla i den scenen är spot-on. Från Jimmys närmast chockade uttryck, Kitty Prydes längtan och saknad till Wolverines mer bistra ansiktsuttryck.

En amerikansk recensent av numret nämnde att han tyckte att Ultimate X ”…hearkens back to the early days of Marvel Comics when anything could -– and did –- happen.”. Jag håller till viss del med honom om det. Men jag tycker att serien har mer gemensamt med Chris Claremont och John Byrnes långa run på Uncanny X-Men, det vill säga den version av X-Men jag själv introducerades för och har kommit att älska. Det bara att hoppas att Jeph Loeb inte sjabblar bort detta nu utan fortsätter i samma stil. Gör han det så tror jag att det möjligt att det blir en fullpoängare åt nästa nummer…

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Arthur Adams
Tusch: Mark Roslan
Färgläggning: Peter Steigerwald
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers #12 & 13

måndag 8 februari, kl 12:36 av 4 kommentarer

dark_avengers_12Jag vill gärna tro och hoppas att åtminstone någon av våra läsare märkt att det varit rätt låg aktivitet på superhjälterecensionerna här under de senaste två veckorna. Anledningen är i all korthet att den bistra verkligheten ibland tydligen hinner ikapp och biter en i arslet när man minst anar det. Hur som helst, det är väl dags att försöka krypa ur sitt eget huvud nu, och jag gör det med en dubbelrecension av Dark Avengers #12 och 13.

Nummer 12 är avslutningen på den story som Brian Michael Bendis och Mike Deodato Jr inledde i nummer 10, där Osborn och hans hjälteskurkar hamnat i svårt trubbel med den övermäktiga men mentalt instabila Molecule Man. Fokuset skiftar här dock snabbt ifrån Osborn och Molecule Man till Sentry. Sentry, eller Bob Reynolds som han egentligen heter, har varit inblandad i en hel del mystiska saker sedan den här serien startade. Det mest iögonfallande är att han dött flertalet gånger, men sedan plötsligt varit livs levande en kort tid därefter. Här får vi en stor pusselbit som dels förklarar hur han lyckats komma tillbaka från döden och som även etablerar Sentry som en av de allra kraftfullaste Marvel-karaktärerna, alla kategorier. Inte för att han var särskilt klen innan heller i och med att han varit något utav en Superman-analog för Marvel, men här fläskas det verkligen på ordentligt. Vissa kan kanske kalla det både överdrivet och onödigt, men jag har en känsla av att Bendis har en plan för hur han ska hantera sitt egenhändigt skapade kraftpaket framöver. Just den biten tycker jag är positiv, men det innebär även att nummer 10-12 känns lite som en slingrig transportsträcka mot ett slut som egentligen ”bara” rör Sentry. Jag tycker att nog att Molecule Man hade förtjänat lite mer uppmärksamhet än så. Det är dock en underhållande transportsträcka, så nummer 12 får en klar 3:a i betyg.

darkavengers13Över då till nummer 13, som är det första numret av Dark Avengers som går under Marvels nya huvudevent, Siege, även det författat av Bendis. Där nummer 10-12 var en resa för att vidareutveckla Sentry så presenterar nummer 13 hans ”riktiga” bakgrundshistoria. Jag skriver ”riktiga”, för det Bendis gör här är att skriva om och vidareutveckla hela ursprunget för Robert Reynolds (läs mer om det underbara fenomenet retcon på Wikipedia). Det är egentligen inte en radikal omskrivning, men han tvistar Sentrys ursprung så att han från och med nu framstår som en betydligt mindre sympatisk person är han tidigare gjort. Merparten av det här numret berättas av Bob Reynolds fru, och utöver att hon målar upp ett väldigt svart och obehagligt scenario så får vi här även lite förklaringar till Sentrys tidigare dödsfall och återuppståndelser. Addera till det ett gäng bibliska referenser, en redig dos personlighetsstörning och Mike Deodato Jr i högform så har vi inte bara ett av de obehagligaste numren av Dark Avengers hittills, utan även ett av de bättre. Bendis verkar som sagt ha stora planer för Sentry framöver, och redan i Siege #2 (som finns ute nu) så får vi en minst sagt grafisk försmak av vad framtiden kan komma att bjuda på för Sentry och de i hans närhet. Känns helt klart lovande, iallafall för mig som läsare.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Astro City: The Dark Age, Book Four #1

söndag 7 februari, kl 08:29 av 7 kommentarer

Lång titel, va? Såhär hänger det ihop för dej som inte vet: Astro City är det övergripande namnet på Kurt Busieks retro-men-ändå-moderna superhjälteserie som kommit ut oregelbundet sen 1995. The Dark Age är namnet på den senaste story arcen, som delats upp i fyra fyradelars miniserier (Book 1-4). Det här är följaktligen första numret i den sista miniserien – det rör sig mot en upplösning på historien om bröderna Charles och Royal Williams jakt på hämnd för sina föräldrars död. Och på typiskt Astro City-manér pågår i bakgrunden en grandios kosmisk-episk intrig, komplett med tidsresor och transdimensionella invasioner.

AstroCityDarkAgePrecis som Planetary handlar Astro City egentligen om serier: Busiek är ett fan-turned-writer och AC innehåller mängder med blinkningar, refererenser och mer djupgående intertextuella experiment i förhållande till den amerikanska superhjältegenren. För det mesta ligger serierefererandet i bakgrunden medan Busiek jobbar med sina skickliga personskildringar (se t ex den smarta och rörande omarbetningen av Batman-myten i Astro City: Confessions), men i The Dark Age-sviten har det seriehistoriska perspektivet fått ta större plats. Såhär i fjärde delens första nummer har vi kommit fram till den s k Iron Age, 1990-talets era av superhjältar med blaffiga bössor, hög lår-till-ankeltjocklekskvot och mord i sinnet (förtjänstfullt parodierad även av Grant Morrison i ett nummer av Doom Patrol). Huvudpersonerna Charles och Royal (som började i slutänden av nån slags Silver Age, klarade sig igenom det socialt medvetna sena 60- och 70-talet och nu alltså har nått 90-talet) har i seriens början förvandlats till bössbärande tekno-hämnare i bästa Iron Age-stil. Hämndbegäret har visserligen fört bröderna samman igen, men deras gemenskap är tämligen enkelspårig.

Som sagt ligger det självreferentiella närmare ytan i The Dark Ages, men trots detta lyckas Busiek ändå placera det mänskliga i centrum. Så här 13 nummer in i sviten känner läsaren Charles och Royal, och #1 i Book Four ger ledtrådar om att vi här kommer att få bevittna brödernas ”fall” – de har så gott som helt kompromissat bort alla hjälteanspråk de nån gång haft till förmån för hämnden (en tematik som såklart matchar Busieks syn på the Iron Age of Comics; han är mycket mer av en Golden och Silver Age-kille). Bröderna Williams personliga utveckligsresa skänker serien en välkommen angelägenhet, samtidigt som Busiek skickligt byggt upp den kosmiska bakgrundsintrigen till vad som säkerligen kommer att nå ett episkt crescendo i #4. Brent E Andersons illustrationer har även blivit lite mörkare, lite mer hänsynslösa – man kan verkligen se blodtörsten i Charles ögon på s 10 och s 15, till exempel.

I Astro City har Busiek skapat en milstolpe och given referenspunkt i den moderna superhjältegenren. Första numret av The Dark Ages Book Four ger vid handen att detta kommer bli hans mest mångfacetterade story arc hittills. Köp ikapp om du missat de tidigare delarna.

Manus: Kurt Busiek
Illustration: Brent E Anderson
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC/WildStorm
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Murderer #1

lördag 6 februari, kl 09:24 av 0 kommentarer

Pilot Season är ett jippo från förlaget Top Cow som nu är inne på tredje året. Förlaget släpper fem eller sex ”förstanummer” av vad som skulle kunna bli en miniserie eller en ongoing, och sen får folk rösta om vilken serie som ska bli just en miniserie/ongoing. Första året presenterades detta som en sorts talangtävling för att hitta nya författare, men i år har man frångått det formatet till förmån för vad som bäst kan beskrivas som ”Kirkmania”: Robert Kirkman (Walking Dead, Invincible, Marvel Zombies) lanserar fem olika seriekoncept i fem förstanummer. Hoppas det går bättre för Kirkman än andra Pilot Season-deltagare: så värst många nya serier har tävlingarna inte resulterat i, trots den påstådda baktanken.

murdererMurderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer här)- en one-shot som kanske kommer utvecklas beroende på hur det går i tävlingen och på Top Cow-redaktörernas humör. De fem serierna ges inte ut samtidigt (den sista, Hardcore, kommer inte ut förrän i mars) så utan att ha någon annan Pilot Season-Kirkman-skapelse att jämföra med så kan jag enkelt säga – ja, jag skulle fortsätta köpa Murderer om det blev en miniserie/ongoing av det.

Titelfiguren i Murderer är Jason Sparks. Han är telepatisk men kan inte kontrollera sin kraft: han hör ständigt andras tankar runt om sig. Detta har gjort honom asocial och mer än lovligt galen. Det enda sättet för honom att få tyst på rösterna är att döda någon, då sätts hans telepati ur spel i några timmar. Jason försöker så gott han kan att bara döda ”dåliga” människor, d v s andra mördare och våldsdådare. I Pilot Season får vi följa med honom på ett typiskt (?) sådant uppdrag.

Fortsätt läsa Murderer #1

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Nelson Blake II
Tusch: Sal Regla
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Top Cow
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Amazing Spider-Man #619

torsdag 4 februari, kl 07:34 av 1 kommentar

Jag har tidigare berömt Amazing Spider-Man men i och med #619 har jag bestämt mig för att sluta vara tradewaiter och börja prenumerera i lösnummer. Det är det värt! Jag jagade upp lite fler baknummer och kan konstatera att mitt tidigare intryck stämmer: bättre än så här blir nästan inte mainstreamsuperhjälteserier.

SpiderMan619Eftersom ASM kommer ut tre gånger i månaden och skapas av ett team av författare och illustratörer (snarare än ett enda författar/illustratörspar) så är den så klart ojämn, men när den är bra så är den bra. När jag läser ASM får jag samma vibbar som av en riktigt bra TV-serie: snabbt och effektivt berättande, en intressant ensemble, en huvudintrig med flera spännande sidointriger som löper parallellt och fokuserar på olika rollfigurer eller olika aspekter på rollfigurerna. Och om Spindelmannen i originalutförande handlade mycket om tonårs- och gymnasieångest så har den nu sömlöst gått över till att handla om 20-30-something-ångest med vänskap, relationer, och ’vad ska jag göra med mitt liv’-problematik i centrum. ’Vänner’ möter superhjältar, liksom. ASM har gått tillbaka till sina tvåloperarötter och det är bara positivt.

Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #619

Manus: Dan Slott
Illustration: Marcos Martin
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...