Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.

Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.

I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
’Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…