Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Batgirl #8

onsdag 17 mars, kl 20:25 av 0 kommentarer

batgirl8Jag har ju recenserat ett par nummer av Batgirl och tidningen har på kort tid blivt något av en liten favorit. Bryan Miller har hela tiden leverarat storys med skön humor, bra action och fina karaktärsporträtt. Illustratören Lee Garbett har varit nästan lika bra han också. Tyvärr är Garbett inblandad i Batgirl #8, utan här har en trio gästillustratörer (Talent Caldwell, Yvel Guichet coh john Stanisci, tagit över arbetet. Här ligger det stora felet med Batgirl #8. Det ser inte snyggt ut för fem öre utan känns slafsigt och genomstressat från första till sista rutan. I stort sett det perfekta skolexemplet på ordspråket ju fler kockar destå sämre soppa. Ännu sämre blir det när Stephanie behöver ta sig in på ett societetsparty som sig själv och inte som Batgirl. Jag vet inte hur ni ser på saken men jag ser definitivt inte Batgirl som någon vamp med tillgångar i stil med Power Girl. Nej usch! Lee Garbett kom tillbaka fort som attan!

Fortsätt läsa Batgirl #8

Manus: Bryan Miller
Illustration: Talen Caldwell, Yvel Guichet & John Stanisci
Tusch: Talen Caldwell, Yvel Guichet & John Stanisci
Färgläggning: Guy Major
Förlag: DC Comics
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Choker #1

tisdag 16 mars, kl 23:16 av 0 kommentarer

choker_1_coverAustraliensaren Ben Templesmith är säkert ett namn som får klockor att ringa hos vissa av Shazams läsare. Antagligen mest känd för att tillsammans med Steve Niles skapat IDWs vampyrskräckis 30 Days of Night. En serie han även varit en flitig illustratör av. Templesmith har även illustrerat Warren Ellis’ experiment Fell på Image Comics. Med Choker har Templesmith teamat upp med den relativt okände brittiske författaren Ben McCool (japp han heter så) i en mörk futuristisk historia, inte helt olikt något liknande Blade Runner.

Att kalla Choker för en klyscha vore en grav underdrift. Den har alla de standardingredienser som en riktigt bra deckare ska ha. En nedsupen, rökande och desillusionerad ex-snut i trenchcoat som jobbar som privatdeckare. En korrumperad polischef. Regniga gränder. Sunkiga barer. Och givetvis ett brott som bara en viss ex-snut kan lösa. Att jobba med sådana klyschor kan vara otroligt farligt. Om man inte behandlar genren med genuin kärlek är risken att det, istället för en hårdkokt deckare, blir en urvattnad historia som skrivits och lästs tusentals gånger tidigare. Templesmith och McCool lyckas dock utan några som helst problem styra skeppet rätt in i hamnen. Med en kombination av science fiction, skräck och traditionell noir skapar de en tät och tryckande kriminalserie där varenda sida luktar av cigarettrök, svett och billig whisky. Utan att ta sig sig själv på för stort allvar, men ändå vara stenhårt cool. Dessutom har Choker något den vanliga deckaren inte har. Vad sägs om femhövdade mutanter? Eller kanske knarkande partyvampyrer? Fortsättningen i denna sex delar långa miniserie kommer bli väldigt spännande att läsa.

Manus: Ben McCool
Illustration: Ben Templesmith
Förlag: Image
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

First Wave #1

tisdag 16 mars, kl 21:08 av 5 kommentarer

firstwave1Fett! Brian Azzarello skriver och Rags Morales illustrerar huvudtiteln i DC:s nya pulpsatsning, First Wave – ett dream team som fått en kul idé att leka med. För er som inte hängt med är First Wave ett Elseworlds-aktigt DC-universum i andra världskrigets skugga där det finns maskerade hjältar men inga superkrafter och i titelserien är det Doc Savage, The Spirit och Batman som äventyrar tillsammans. En något apart samling kan tyckas vid första anblicken men DC och Azzarello kan sin pulp: Doc Savage är gissningsvis vid sidan av The Shadow den mest kända pulphjälten, och The Spirit och Batman är två av de idag överlevande seriefigurer med starkast pulprötter (kuriosa: Bob Kane jobbade för Eisner & Iger när det företaget gick ihop med ett par andra och bildade DC, där Kane enligt legenden genast fick uppdraget att skapa en ny superhjälte efter succén med Stålmannen). Tre figurer från varsin continuity förs samman i sitt eget universum, signerat Brian Azzarello? Att köpa First Wave #1 kändes givet.

Man får väl säga att det här är en mjukstart. Det börjar bra – vild jakt genom djungeln, en galen jättemördarrobot, jag menar what’s not to like? – men First Wave #1 saknar det där omedelbara suget man får av en del förstanummer, att man genast vill kolla nästa nummer för att se vad som händer och vad figurerna ska göra. Azzarello väljer att istället öppna långsammare med ett tydligt karaktärsfokus: Doc Savage kommer hem efter en tid som eremit för att övervara sin fars begravning, The Spirit gnabbas med polisen Dolan (smart grepp att göra Dolan oerhört porträttlik Eisners ursprungsversion men ge honom en helt annan personlighet) och får ett mysko uppdrag – och vi får också titta in hos seriens skurkar för att a) se hur skurkaktiga de är och b) se att de faktiskt har en personlighet utöver att bara vara skurkaktiga. Sen händer det inte så mycket mer. Så långt, så nummer ett, kan man kanske säga – men jämför detta med t ex vilket förstanummer som helst av Grant Morrison och det är lätt att se att man kan skriva något med bättre hook än det här, särskilt om man har ett så klockrent koncept att jobba med. Jag har dock förtroende för att Azzarello och Morales (vars illustrationer här och där ser lite tvekande och rentav slarviga ut) kommer jobba sig in i serien allteftersom – inte minst är jag spänd på att se hur de gestaltar sin pulpversion av Batman (som inte är med ö h t i #1). En lite rumphuggen början på något som trots allt har potential att bli en riktigt intressant serie.

Manus: Brian Azzarello
Illustration: Rags Morales
Färgläggning: Nei Ruffino
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #6/2010

söndag 14 mars, kl 09:55 av 3 kommentarer

Fantomen6Numrets Fantis-äventyr, Mord på beställning, handlar om hur en chockad Fantomen läser att en arvtagerska, Carolin Benson, han räddat tidigare har mördats. Det visar sig dock att hon inte är död utan gömmer sig i Bengali, kvinnan som dödades liknade bara henne. Hon håller en presskonferens under överinseende av sin nye livvakt, Walker, vilket lockar mördarna till Bengali. Väl där väntar Fantomen…

Äventyret är tyvärr ett rätt trött standardäventyr med en stor logisk brist. Hur det inte kunde stå klart för alla inblandade (busar, polis) att det var en annan som mördats framgår inte. Väl osannolikt. Det roligaste, eller hur man nu ser på det, är att Fantomen är lite intresserad av den snygga Benson och det verkar t.o.m. som att det blivit en kyss vid det tidigare mötet. Den bocken! Nåja, bovarna får spö och Carolin och Diana blir vänner. Men Carolin är fortfarande lite sugen. Carolin visar givetvis även upp sina behag och som vanligt i Fantomen känns det hela lite gubbsjukt.

Fortsätt läsa Fantomen #6/2010

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Flash: Rebirth#6

tisdag 9 mars, kl 19:11 av 1 kommentar

flashrebirth6Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.

För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.

Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6

Manus: Geoff Johns
Illustration: Ethan Van Sciver
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Sparta, U.S.A. #1

tisdag 9 mars, kl 08:00 av 1 kommentar

sparta1Jag läste något om den här serien på nätet för några veckor sen och blev lite nyfiken på vad detta kunde vara för något. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… Så jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst på bra tag.

Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.

Fortsätt läsa Sparta, U.S.A. #1

Manus: David Lapham
Illustration: Johnny Timmons
Tusch: Johnny Timmons
Färgläggning: Wildstorm FX
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Joe the Barbarian #1-2

fredag 5 mars, kl 10:20 av 4 kommentarer

JoeBarb1Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.

Till absolut ingens förvåning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom åtminstone sen Animal Man och Invisibles och framåt. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren på att blanda berättartrådar och att driva en historia framåt genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonåringen Joe Manson från det att han skjutsas till kyrkogården av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag från Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; så också här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller något annat?) på s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bådadera?

Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2

Manus: Grant Morrison
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Superman #697

torsdag 4 mars, kl 08:00 av 2 kommentarer

superman697Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lyst med sin frånvaro i ett års tid och ersatts av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.

Jag kan väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är
Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det också gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyker upp här. Men vad gör de här, i forntiden så att säga? Svaret på den frågan får inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.

Fortsätt läsa Superman #697

Manus: James Robinson
Illustration: Bernard Chang & Javier Pina
Tusch: Bernard Chang & Javier Pina
Färgläggning: Blond
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Scalped #35

onsdag 3 mars, kl 18:57 av 2 kommentarer

Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.

scalped35Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.

Fortsätt läsa Scalped #35

Manus: Jason Aaron
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #10

tisdag 2 mars, kl 17:04 av 3 kommentarer

newmutants10Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.

Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.

Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Alvero Lopez, David Lopez, Paul Davidson
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...