Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Nemesis #1

måndag 12 april, kl 21:29 av 9 kommentarer

nemesis1I och med att Mark Millar-tåget varit i full rullning – ja, det är en väldigt intern ordvits för de som läst den tidning jag recenserar här – den senaste veckan (fördelar och nackdelar med Millars skrivande har diskuterats mer eller mindre febrilt i och med Rikards och Henriks recensioner av Kick-Ass, här och här) så känns det som rätt bra timing att jag dyker rakt in i hetluften med mitt utlåtande av första numret av Mark Millars och Steve McNivens nya serie, Nemesis. Lite snabb bakgrund första bara:

Första gången jag hörde talas om Nemesis var faktiskt här på Shazam då Ferdinand i januari i år tog upp den här titeln som ett Previewstips för mars. Det enda vi egentligen fick veta då var att Millar tänkte göra en serie där han till sig själv ställt frågan What if Batman was The Joker?. Inte ordagrant då såklart, utan snarare vad som hade hänt om vi slagit samman de bådas förutsättningar i en och samma person och släppt lös resultatet i verkligheten. Cool idé, iallafall på papperet. Gällande Millar som serieförfattare så kan man säga att jag står i tacksamhetsskuld till honom då det är tack vare hans Ultimates (Marvel) och The Authority (Wildstorm) som jag återvände till det serieläsande som jag i många år lagt på hyllan. Av någon outgrundlig anledning har jag ännu inte läst hans Kick-Ass eller Old Man Logan, men jag gillar den pågående Ultimate Comics: Avengers. Hur som helst, Millar ligger bra till i min bok, och jag såg fram emot att få se vad han nu tagit sig för med Nemesis.

Fortsätt läsa Nemesis #1

Manus: Mark Millar
Illustration: Steve McNiven
Förlag: Icon
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Irredeemable #12

onsdag 7 april, kl 19:15 av 2 kommentarer

irredeemable-12-cover-aOBS! Följande recension innehåller tämligen grava spoilers.

Min namne Henrik recenserade första samlingsvolymen (#1-5) av Mark Waids alt-superhjälteserie Irredeemable från Boom! Studios i augusti och nu såhär i slutet av första årets utgivning tyckte jag det kunde vara dags att återvända till denna smarta superhjältevariant och se om den fortfarande håller stilen. Jag skulle vilja säga mer än så: den håller inte bara stilen utan har också hittat både form och ton och håller det härliga cliffhangerberättandet på en hög och jämn nivå.

Snabbrepetition: Stålmannenfiguren Plutonian har blivit knäpp och sätter skräck i hela världen genom att göra saker som att t ex sänka Singapore i havet utan att någon kan stoppa honom. Hans gamla kollegor i superhjältegänget The Paradigm försöker dock så gott de kan, men medlem för medlem decimeras de av The Plutonian. Som om inte det vore nog är Plutonians ärkefiende Modeus (och han är dåliga nyheter – kolla på omslaget här intill, ser han inte ond ut?) fortfarande på fri fot, Paradigms medlemmar lider av inbördes konflikter, plus att vad som är kvar av världens ledningsskikt börjar oroa sig för att andra superhjältar (läs: Paradigm) ska drabbas av samma galenskap som Plutonian. Det är med andra ord en fightas-vidare-mot-alla-odds-fast-eländet-hopar-sig-mer-och-mer-hela-tidenhistoria i Sagan om Ringen-klass Mark Waid bjussar på i Irredeemable. Mark Waid har väldigt roligt med denna tematik: från att ha inletts med trots allt en smula hopp kvar har det i de senaste numren bara blivit värre och värre – när en av Paradigmmedlemmarna överraskande får tillräckligt med krafter för att kunna utmana Plutonian (i #8) ger det bara The Paradigm en hel bunt nya problem.

Fortsätt läsa Irredeemable #12

Manus: Mark Waid
Illustration: Peter Krause
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

X-Men: Second Coming #1

onsdag 7 april, kl 08:37 av 6 kommentarer

secondcoming1Så var det dags för återigen dags för Marvels stora sommar event för sina mutanter. X-Men: Second Coming #1 är början på den tredje, och förhoppningsvis, sista delen av en trilogi som började med Messiah Complex (2007) och fortsatte med Messiah War (2009). I Second Coming #1 har det gått ett år sedan händelserna i Messiah Complex när Cable och hans unga skyddsling Hope kommer tillbaka till nutiden efter att ha hoppat runt i framtiden de senaste tre åren för att komma undan en rätt så sur Bishop. Men de får det snabbt het om öronen då de attackeras av tungt beväpnade mutant-hatare. X-Men får också nys om Cables återkomst och eftersom antalet mutanter i världen är nere på farligt låga siffror sätter Cyclops allt hopp till att Hope verkligen är den Messias som Homo Sapiens Superior nu så desperat behöver och samlar ihop ett team för att hjälpa Cable och Hope. Men vem står bakom mutant-hatarna och håller i trådarna och vad är deras egentliga plan? Det återstår att se…

X-Men: Second Coming #1 har många positiva kvalitéer: lysande illustration, i stort sett alla medverkande karaktärer känns precis som det ska göra (vilket jag tycker det var ett bra tag sedan man såg i en X-Men-tidning) och ett par riktigt starka scener. Själva storyn är helt ok men jag hade gärna sett att Craig Kyle och Chris Yost utvecklade lite mer vad själv huvudstoryn i Second Coming kommer att vara samt lite mer om seriens bad guys istället för ett avslöjande på två sidor i slutet av numret. Sen är jag inte helt överens med dem angående valet av huvudskurk. Jag tänker inte avslöja här vem det är men det är inte någon av mina personliga favoriter.

Fortsätt läsa X-Men: Second Coming #1

Manus: Craig Kyle & Chris Yost
Illustration: David Finch
Tusch: Matt Banning
Färgläggning: Peter Steigerwald
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Tack och adjö, Spider-Woman

måndag 5 april, kl 10:29 av 3 kommentarer

SpiderWoman7OBS! Denna recension innehåller spoilers.

Spider-Woman #7 kom ut i dagarna och det blir också sista numret för Jessica Drews egen tidning. Hennes period som agent för S.W.O.R.D. (en annan tidning som knappt fick en chans innan den lades ned) blev inte långvarig, kanske lite överraskande med tanke på att upphovsmännen Brian Michael Bendis och Alex Maleev i vanliga fall gör skäl för epitetet ”fan-favoriter”. Bendis ger i ett efterord i #7 sin förklaring: produktionskraven det innebar att både illustrera en tidning och en tillhörande motion comic blev för mycket för Alex Maleev (notera att Bendis inte är negativ mot vare sig Marvel eller Maleev i efterordet; det blev helt enkelt – enligt honom – bara mycket mer jobb än någon av de inblandade hade räknat med), så han och Bendis bestämde sig för att helt enkelt lägga av.

Motion comic-serien fick ett blandat mottagande av seriekritikerna i USA (den här recensionen gillar det visuella men tyckte att röstskådisarna och ljudet varit kasst, Broken Frontier å andra sidan var inte imponerade av det visuella heller…). Sen är det såklart en del som också tyckt det varit konstigt att Marvel publicerar vad som i grunden är samma serie i två olika format; exakt vad är mervärdet i en motion comic? Att Marvel satsade så hårt på marknadsföringen av sin nya motion comic ska förmodligen ses i ljuset av förhoppningarna om vad iPad och andra läsplattor kommer innebära för seriebranschen; Marvel är som bekant ett av de medieföretag som är med i iPad-app-racet från början. Så för företaget måste det vara en besvikelse att Spider-Woman inte har slagit mer än vad hon gjort.

Fortsätt läsa Tack och adjö, Spider-Woman

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Alex Maleev
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark X-Men #5 (av 5)

söndag 4 april, kl 09:44 av 4 kommentarer

DARK_X_MEN_5Nu är det slut. Dark X-Men alltså. För dig som följt min resa genom Dark X-Men:s fem nummer så kanske du minns att jag varit positivt inställd till serien från första början. Paul Cornell styr i och med det här sista numret sin humoristiska och överraskningsfyllda men ändå mörka skuta i hamn, och jag är glad att kunna säga att han lyckas avsluta det här rätt komplexa äventyret på helt rätt sätt. Som jag nämnde i min recension av förra numret så hade jag verkligen ingen aning om hur det skulle gå för vare sig Osborn, X-Man eller för någon av medlemmarna i Dark X-Men, och det visar sig här att även mina mest kvalificerade gissningar om hur det här skulle sluta visade sig vara helt felaktiga. Jag blev faktiskt så pass tagen på sängen att jag först var nära att ge det här numret ett lägre betyg på grund av att slutet inte alls var så som jag kanske hade trott och önskat, men efter en andra och tredje genomläsning så tycker jag att Cornell gjorde helt rätt val för slutet.

För att summera Dark X-Men som miniserie så ger jag den ett solklart väl godkänt. Cornell presenterar som sagt en genomtänkt och rätt oväntad historia som på ett bra sätt särskiljer sig från övriga antihjältetitlar som exempelvis Dark Avengers och Thunderbolts. Vill du läsa en lite annorlunda superserie med en hel del överraskningar så tycker jag att du ska plocka upp den här titeln när den kommer i samlad form. Det är den värd.

Avslutningsvis, för den som gillar Paul Cornell så har jag luskat fram att han dyker upp i maj igen, då tillsammans med Kurt Busiek, Rick Remender och Dan Slott i nya Heroic Age-titeln Age of Heroes. Mer om det hos Marvel.

Manus: Paul Cornell
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #7/2010

måndag 29 mars, kl 18:40 av 2 kommentarer

fantomen7nrOmslaget till senaste Fantomen är riktigt cheezy med en deffad Fantomen i MC-väst. Samtidigt är det definitivt ett av de mest humoristiska jag sett. Cred för det till Sal Velluto. Äventyret Johnny Hotwire-Utanför lagen handlar om hur de unge 21:e Fantomen i början av sin karriär glider runt på en Harley och kallar sig för Johnny Hotwire. Han hjälper en ung knutte, Deck Davey, ur en knipa och slår följe med honom. Deck har en plan hur han ska sätta dit ett större MC-gäng. Ett gäng som han trots Fantomens uppmaning utmanar med ödesdigra konsekvenser. Deck ger Fantomen ett brev som Fantomen inte får öppna förrän många år senare. När Fantomen i slutet av äventyret läser brevet bestämmer han sig omedelbart för att ge sig av till USA och ber Guran packa ner hojen.

Trots ett återuppväckande av Fantomen År Ett, som jag tyckte var rätt lyckat på det stora hela, och ett dramatiskt slut är det ett trist äventyr med ointressanta bifigurer. Velluto gör ett stabilt jobb med teckningarna men det hjälper inte när manuset inte är bra. Betydligt bättre är då avslutningen på Bernhard Prince-äventyret Dimmornas fort som är hyggligt spännande, har en okej story och framförallt bra bifigurer och dessutom en twist på slutet. Jubileumsserie är den här gången västerserien Bill Montana, en serie känns riktigt daterad men idén med att publicera korta avsnitt av diverse 50-talsserier är bra. Herman Hedning är som oftast nu, bara trött.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Avengers #5

måndag 29 mars, kl 15:11 av 1 kommentar

uca5Det har ju gått nästan fyra månader sedan senaste numret av Ultimate Comics: Avengers kom ut, men nu har äntligen Mark Millar och Carlos Pacheco lyckats få tummen ur och pressat ur sig det femte och näst sista numret av den här storyn. Vad förseningen berott på vet jag faktiskt inte. Det brukar väl allt som oftast bero på att tecknaren inte lyckas leverera ett nummer i månaden, men som sagt, den här gången vet jag inte om det hängt på Pacheco, Millar eller på Marvel i stort. Hur som helst, nu är väntan över, och frågan är väl egentligen om det varit värt att vänta i över ett kvartal på det här numret.

Svaret i min mening är nej. Inte för att det här är tråkigt, för det är det inte, och inte heller för att det är fult, för Carlos Pacheco är en riktigt grym tecknare. Det är snarare så att det här precis som tidigare nummer känns som upptakten till något riktigt coolt. Problemet är bara att det här inte längre är en upptakt, utan att det är näst sista numret av konflikten mellan Ultimate Avengers och Red Skull (aka Captain Americas son). Vi borde alltså vara mitt uppe någon sorts actionklimax här, men tyvärr så känns det inte riktigt så. Det karaktärsdrivna berättande som Millar styrde så bra i Ultimates 1 och 2 är inte alls lika framträdande här, så även trots att vi är uppe i fem nummer så känns War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk rätt långt ifrån det starka persongalleri som han etablerade i sina tidigare versioner av Ultimates. Inte för att de är trista i sig (jag själv tycker samtliga känns rätt lovande), utan mest på grund av att de inte getts särskilt mycket utrymme. Det känns överlag som att det finns extremt mycket potential här, men att det när vi nu närmar oss slutet börjar kännas lite som att det kanske inte kommer att räcka hela vägen fram. Trots detta så är Ultimate Comics: Avengers fortfarande faktiskt en av mina favorittitlar. Den är lite som en John Woo-rulle fullproppad med supersteroider – det är snabbt, brutalt, kaxigt, kul och fullständigt överdrivet. På ett bra sätt.

Manus: Mark Millar
Illustration: Carlos Pacheco
Tusch: Dexter Vines
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Siege #3 (av 4)

söndag 28 mars, kl 14:01 av 3 kommentarer

SIEGE_3Comebacks! Avslöjanden! Explosioner! Tights! Brian Michael Bendis och Olivier Coipel sparar verkligen inte på krutet i Siege. När vi här är framme vid det näst sista numret så börjar Bendis så sakteliga knyta ihop sin vid det här laget rätt så överfyllda säck. För hjältarnas del har det blivit dags att släppa gammalt groll för att här enas i kampen mot Norman Osborns mörka Avengers och andra hantlangare, och för Osborns del är det väl helt enkelt så att han kämpar för att kunna hålla både galenskapen och en skenande Sentry i schack. I ett nötskal är det väl egentligen bara det som händer i det här numret. Kan kanske låta lite fattigt, men fattigt är faktiskt ett ord som inte alls passar in på tredje numret av Siege. Siege #3 är snarare en actionmacka utan dess like. Sköldar flyger, repulsorstrålar fräser åt alla håll, knytnävar möter ansikten, hemliga vapen avslöjas, gudar slåss mot gudomliga hjältemonster, och allt är fruktansvärt snyggt, fartfyllt och färgsprakande paketerat av Olivier Coipel. Mycket superlativ här, jag vet, men så är även Siege något av de mest underhållande i superhjälteväg jag har läst på rätt länge. Det kanske inte är smart, men det är väldigt kul. Nästa nummer är inte bara finalen på Siege som event, utan lär även sätta slutgiltigt P för Norman Osborns Dark Reign. Låt oss hoppas att finalen kan leva upp till den explosiva standard som nummer 1-3 hittills lyckats leverera. Ok?

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher MAX: Butterfly

torsdag 25 mars, kl 15:08 av 0 kommentarer

PunisherMAXButterfly

Följande recension innehåller milda spoilers.

En Punisher-historia som knappt innehåller Punisher (han förekommer i bild på endast 5 sidor i den här tidningen, och i de flesta av dem har han inga repliker), kan det vara nåt? Jodå, när den är signerad Valerie D’Orazio (välkänd alt-seriebloggare borta på Occasional Superheroine) och Laurence Campbell (med som vanligt perfekt färgläggning av Lee Loughridge) så blir det faktiskt hygglig läsning ändå, och trots Big Franks relativa frånvaro snålas det inte på ultravåldet heller.

Titelfiguren Butterfly är en kvinnlig lönnmördare som bestämt sig för att skriva och publicera en memoarbok där hon berättar allt om sin karriär. Det för henne på kollisionskurs med både sina forna arbetsgivare inom maffian och med ni-vet-vem-med-dödskallen-på-bröstet. Fortsätt läsa Punisher MAX: Butterfly

Manus: Valerie D'Orazio
Illustration: Laurence Campbell
Färgläggning: Lee Loughridge
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Enemy #2

tisdag 23 mars, kl 07:53 av 0 kommentarer

uce2Rätt långt uppehåll för min del igen tyvärr, men nu gör vi en ansträngning och pressar ut en superhjälterecension igen. Håll i hattarna. Vi dyker rakt in i andra numret av Brian Michael Bendis Ultimate Comics: Enemy där de mystiska attackerna på New York och ett urval av dess superhjältar fortsätter. Här får vi dock rätt omgående för första gången se vem som ligger bakom våldsamheterna, och döm om min förvåning när det visar sig vara Kilowog från DC:s Green Lantern Corps. Eller nej, det är väl egentligen inte det, men det är nästan pinsamt likt. Det stör mig egentligen inte jättemycket, men det känns väl kanske en aning fantasilöst. I övrigt så tycker jag att det här numret är helt ok. Tempot är relativt högt från början till slut, och jag tycker att de till synes slumpmässiga men brutala attackerna känns som en spännande och intressant story. Det finns även en del korn av karaktärsutveckling hos de hjältar som medverkar, men vi får väl se vad Bendis tar sig för med det framöver.

Frågan är väl lite om Enemy kommer att lämna något som helst avtryck i Ultimate-universat efter #4, eller om det mest bara ska ses som fristående underhållning. Jag tror nog att det lutar åt det senare, men så länge Bendis och Sandoval levererar snygg underhållning så är jag nöjd. Angående Rafa Sandoval så ser jag gärna mer av honom i framtiden. Han tecknar rent och snyggt och använder sig av många sköna perspektiv i vyerna över New York. Helt klart passande för den här typen av större actionstory. Även färgerna poppar lite ovanligt skönt i Enemy. Som helhet är Enemy kanske inget utöver det vanliga, men det är tillräckligt välproducerat rakt igenom för att jag ska vilja läsa mer. Mer Enemy framöver med andra ord.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Rafa Sandoval
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...