Arkiv för kategorin ‘Lösnummer’

Recensioner

Black Widow #1

lördag 1 maj, kl 06:49 av 1 kommentar

bw1_superSpioneri är hett i Marvels universum just nu. Ed Brubaker har utlovat spionaction i kommande Secret Avengers, Jonathan Hickman förnyar genren i S.H.I.E.L.D (entusiastiskt recenserad av Johan här) och Marjorie Liu och Daniel Acuña sitter vid rodret på nya Black Widow. Liu är etablerad författare i romantikgenren som har skrivit ett tiotal böcker, bland annat också en roman om X-men. Det var X-men-uppdraget som ledde vidare till mer arbete för Marvel, först som medförfattare på Dark Wolverine och nu egna nya serien Black Widow. Daniel Acuña är spanjor, välkänd Euroserieskapare (han slog igenom med bisarra Claus & Simon vid 22 års ålder) som också jobbat för både DC och Marvel.

Det som till en början står ut med Black Widow är Daniel Acuñas slickat proffsiga illustrationer (Acuña har också färglagt) med tonvikt på action och fräsiga miljöer – det här är spioneri a la James Bond och Mission: Impossible, inte John Le Carré, 100 mil från betydligt kärvare Sleeper (i mitt tycke den bästa spion/superhjälteblandningen från senare år). Och det kan ju vara gott så. Men allteftersom jag läser tycker jag att Acuñas personer blir stelare och stelare, deras ansiktsuttryck märkligt opassande – Natasha Romanova ler när hon borde vara sur och snörper på munnen när hon borde vara glad (eller åtminstone avslappnad). Bucky Barnes (som tydligen är Black Widows pojkvän nu, där ser man) ser ut som en fotomodell gjuten i plast och Wolverine (som gästspelar tillsammans med Iron Man) har en lika plastig grimas fastopererad i ansiktet. Jag är tveksam. Fast Acuña hanterar i alla fall action bra, och Lius creepy sjukhussekvens lyckas han fånga fint, så kanske illustrationerna skärper till sig framöver?

Fortsätt läsa Black Widow #1

Manus: Marjorie Liu
Illustration: Daniel Acuña
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

X-Men Origins: Nightcrawler

onsdag 28 april, kl 21:01 av 0 kommentarer

xo_nightcrawlerPrecis som många andra så började läsa X-Men under 80-talet, du vet under den där guldkantade perioden när Chris Claremont och John Byrne berättade mutanthistorier som än idag är bland de bättre man kan lägga vantarna på. Hur som helst, förutom att etablera mitt intresse för superserier och Marvels mutanter så fick team Claremont/Byrne mig även att få upp ögonen för en karaktär som än idag är en av mina absoluta favoriter: Nightcrawler. Det blåa trollet har inte bara några av de coolaste superkrafterna (teleportering, väggklättring och förmåga att smälta in i skuggor), utan har för mig alltid varit en av de x-män som väldigt tydligt förkroppsligat klyftan mellan mutanter och mänskligheten. Plus att han ser ball ut. Men nog om min manliga kärlek till en gulögd kille med svans och vidare till X-Men Origins: Nightcrawler som kom ut för några veckor sedan.

För manus står Adam Freeman och Marc Bernardin (som jag inte känner till sedan tidigare) och illustrerandet hanteras av Cary Nord och James Harren. Många kockar alltså, men vad innebär det för soppans del? Inget anmärkningsvärt tyvärr. Den bakgrundshistoria som berättas här tycker jag faktiskt känns rätt ointressant. Inte för att den nödvändigtvis är dålig i sig, utan snarare för att det inte känns som att den tillför något till det jag redan visste om Nightcrawler. Han växer upp på ett nöjesfält där han bli illa behandlad, träffar en präst, håller på att bli lynchad och räddas av Charles Xavier som samlar på mutanter. Typ så. Jag hade nog väntat mig mer av den här serien, för jag är rätt så besviken. Det känns som om att det finns mer potential i Nightcrawler och i hans bakgrund än det som visas här. Rätt snyggt tecknat är det i och för sig, men det räcker tyvärr inte hela vägen för mig. Lite trist, men det blir bara en 2:a för X-Men Origins: Nightcrawler.

Manus: Adam Freeman, Marc Bernardin
Illustration: Cary Nord, James Harren
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Flash #1

onsdag 28 april, kl 14:01 av 5 kommentarer

flash1Så var det dags för ytterligare ett nytt första nummer (det har blivit en hel del första nummer för min del på sista tiden) och den här gången för en tidning som jag sett fram emot ett tag nu, nämligen The Flash #1. Den riktiga omstarten för DC:s snabbspringade hjälte var som bekant i Flash: Rebirth, en miniserie som trots ett par riktigt bra individuella aldrig riktigt lyfte och blev den omstart (i samma stil som Green Lantern: Rebirth) som man hade hoppats på. Men trots det känns The Flash #1 som en bra och ganska lovande start på en ny tidning.  Tonen är mera lättsam än den var i Rebirth, vilket jag tycker passar Flash bättre, och tempot är rätt högt och storyn här känns bra och bjuder också på en intressant cliffhanger emot slutet.

Fortsätt läsa The Flash #1

Manus: Geoff Johns
Illustration: Francis Manapul
Tusch: Francis Manapul
Färgläggning: Brian Buccelato
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher MAX #6

tisdag 27 april, kl 08:37 av 1 kommentar

punishermax6När jag recenserade Punisher MAX #1 i slutet av förra året fick den gott betyg men till viss del mer tack vare sin potential än vad som faktiskt hände i serien; den var bra men hade en del svaga punkter. Nu när första arcen är över och den nya, ”Bullseye” (ett No-Prize till den som kan gissa vilken känd Marvelskurk som MAX-ifieras här), börjar i #6 är jag glad att kunna rapportera att den inledande skakigheten har lagt sig. Jason Aaron satsar helhjärtat på att låta sig besättas av Garth Ennis ande och levererar en Punisher-version som är väl så köttig som något av Ennis, och som dessutom innehåller en massa av Ennis (och nu Aarons) trademarkade toalett/body shock-humor. Scenen med Bullseye på toaletten på s 6-7 är skatologiskt guld – Aaron verkar fast besluten att inte längre låta Ennis vara den ende som har mage att kombinera kiss-och-bajshumor med ultravåld. Steve Dillons illustrationer skapar samma härliga chockeffekter som i Ennis version. Notera hur Ennis namn dyker upp oftare än Aarons i denna recension – som jag redan nämnt är det här en serie som knappast står på sina egna ben, men det blir bra ändå (Aaron kanske sparar sin egen berättarröst till hjärteprojektet Scalped?).

Fortsätt läsa Punisher MAX #6

Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ghost Projekt #1

tisdag 27 april, kl 00:11 av 2 kommentarer

ghost_projekt_cover_1Joe Harris’ och Steve Rolstons Ghost Projekt på Oni Press har varit en av våren stora överraskningar. Inte bara för att det är en bra serie utan mest för att den för mig personligen är ett miljöombyte. Om man som jag läser mycket amerikanska mainstreamserier med superhjälte inslag kan man lätt börja känna att miljön de utspelar sig i är rätt förutsägbar. Hur mycket jag än älskar exempelvis X-men är det sällan den serien förvånar mig. Den bygger mycket på givna ramar som man som läsare ska känna igen sig i. Därför är Ghost Projekt uppiggande. Den är lite som början av en förälskelse – allt är nytt och spännande.

Istället för Nordamerika som fond till berättelsen får vi istället gamla nedlagda militärbaser i kallaste Sibirien, sunkiga och nedslitna alkiskvartar i Moskvas slum, och maktens kalla korridorer i Kreml. Mitt i allt detta en amerikansk vapeninspektör som försöker förstå vad det för märkliga medicinska experiment som skett i Sibirien under Sovjettiden, och en rysk säkerhetspolis som tvingats samarbeta med amerikanerna av sina överordnade.  Vad är egentligen The Ghost Projekt? Varför verkar alla som varit inblandade i projektet försvinna?

Ghost Projekt blandar framgångsrikt politisk thriller med ockult skräck. Lite som en modern X-files där flygande tefaten och rymdvarelserna är utbytta mot spöken och militära experiment. Stilistisk känns serien mer europeisk än amerikansk. Kanadensare Rolston som tidigare gjort de första numren av Greg Ruckas Queen & Country (som han belönades med en Eisner för) tecknar i något som ser ut som en blandning av klara linjen och fransk äventyrsstil. Detta första nummer av 5 börjar väldigt lovande och det kan säkert bli en intressant trade att hålla utkik efter till hösten.

För den som är intresserad av att se serien så finns en 13 sidor lång förhandstitt på författaren Joe Harris website.

Manus: Joe Harris
Illustration: Steve Rolston
Tusch: Steve Rolston
Färgläggning: Dean Trippe
Förlag: Oni Press
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Doc Savage #1

lördag 24 april, kl 15:21 av 6 kommentarer

OK, medan resten av Shazam-gänget är på SPX10 och livebloggar därifrån är det upp till oss andra stackare att hålla ”huvudbloggen” vid liv… Lätt spoilervarning utfärdas i följande recension.

doc_savage_1Om jag säger Kenneth Robeson, vad säger ni då? Lester Dent? Street and Smith? Walter Gibson? Inte det? Då är ni kanske inte lika galna i 30-40-tals-pulp som jag. DC:s nya pulprevival-satsning First Wave (jag recenserade första numret av etikettens huvudtitel här) är mums för en pulpnörd som jag, inte minst för att killen man tagit in för att författa det nya årtusendets version av pulphjältarnas pulphjälte Doc Savage är ingen annan än Paul Malmont . Malmont är nybörjare i seriesammanhang men ett givet namn för en Doc Savage-tidning. Malmont slog nämligen igenom med den fantastiska boken The Chinatown Death-Cloud Peril, en härligt kärleksfull pastisch där pulpförfattarna Lester Dent och Walter Gibson blir indragna i ett galet äventyr som taget ur en av deras egna berättelser (som bifigurer i romanen ser vi flera andra pulpkändisar, som t ex L Ron Hubbard och H P Lovecraft). Han är pulpdiggare av rang så om det är någon som är väl placerad att modernisera Mannen av Brons lär det vara han. Att man sedan anlitat Howard Porter, Grant Morrisons gamla parhäst från JLA, att teckna (Art Thibert tuschar) gör inte saken sämre – Porter har en stil som verkligen passar den verklighetsfrämmande, over-the-top-action som ska känneteckna bra pulp.

Fortsätt läsa Doc Savage #1

Manus: Paul Malmont
Illustration: Howard Porter
Tusch: Art Thibert
Färgläggning: Brian Miller
Förlag: DC/First Wave
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: New Ultimates #1

torsdag 22 april, kl 12:13 av 7 kommentarer

Ultimate New Ultimates 1Jeph Loeb. I nuläget så känns det namnet inte direkt som en kvalitetsstämpel. Hans Ultimates 3, Ultimatum och skapandet av karaktärer som Red Hulk och Red She-Hulk (She-Rulk) har fått mycket uppmärksamhet och har sålt en väldig massa lösnummer, men har samtidigt sågats vid fotknölarna av väldigt många. Personligen så har jag lyckats undvika merparten av allt som Loeb gjort, men sedan ett par månader tillbaka så har jag både Ultimate X och New Ultimates på prenumerationslistan. Varför, frågar du. För att jag är crazy och gillar att leva farligt, säger jag.

New Ultimates (antar jag) tar vid där Loebs Ultimatum lämnade The Ultimates. Flera av medlemmarna har dött och det verkar ha blivit dags för de återstående medlemmarna att tighta till teamet och kicka igång superhjältandet igen. Jag tror att det är så iallafall, för det är lite snurrigt med allt som händer i princip på en gång. Mitt i ett samtal mellan Iron-Man (alkoholist) och Hawkeye (självmordsbenägen) så attackerar The Defenders som plötsligt fått superkrafter (du kanske minns dem som wannabe-gänget utan superkrafter i Mark Millars Ultimates), de stjäl Thors hammare som numera svingas av Valkyrie, och vi får hänga med Thor (som är död) i dödsriket där han får erbjudandet av en halvnaken Hela att återupplivas om han ligger med henne. Parallellt med detta så vill Zarda ligga med Captain America medan Ka-zar, frugan och Black Panther är ute och promenerar med sina tigrar i Central Park där Loki plötsligt dyker upp med en hel jävla armé av troll. Samtidigt så ligger Iron-Man med Carol Danvers. Slut. Eller? Kan storyn verkligen vara så dålig?

Fortsätt läsa Ultimate Comics: New Ultimates #1

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Frank Cho
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spider-Man: Fever #1 (av 3)

torsdag 22 april, kl 07:43 av 2 kommentarer

spider_man_fever_1Ni som följt mina recensioner här på Shazam.se vet vid det här laget att jag är en manuskille: visst, serier är ett visuellt medium, men om inte historien är intressant kan illustrationerna vara hur snygga de vill, jag kommer ändå inte gilla det. Jag är en sån som följer manusförfattare, inte illustratörer – med vissa undantag. Kommande Vertigo-titeln I, Zombie kommer jag att köpa bara för att den illustreras av Mike Allred. Och när jag får höra att redan-legendariske Brendan McCarthy (britt med bl a massor av Judge Dredd och flera Peter Milligan-projekt på sin meritlista) ska både illustrera och skriva manus till en Spindelmannen/Doctor Strange-teamup sätter jag mig upp och lyssnar. Ojdå, den ska dessutom vara tydligt influerad av McCarthys favorit Steve Ditkos psykedeliska ursprungs-Doctor Strange. Spider-Man: Fever är kort sagt på papperet ett måste-köp.

Fortsätt läsa Spider-Man: Fever #1 (av 3)

Manus: Brendan McCarthy
Illustration: Brendan McCarthy
Färgläggning: Steve Cook
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Demo Vol 2 #2-3 (av 6)

tisdag 20 april, kl 08:22 av 5 kommentarer

Demo2OK, här kommer en snabb uppföljning av min samlingsrecension av Demo vol 1 och Demo vol 2 #1. Då gav jag första numret av Demo vol 2 en trea, och var lite tveksam till hur Wood och Cloonan skulle hantera sin uppföljare till ursprungs-Demo, en 12-nummers miniserie av one-shots, alla på det (lösa) temat ’vanligt folk med speciella förmågor’, en sorts low-key serievariant av Heroes.

Efter att nu ha läst #2 och #3 är jag glad att rapportera att Demo har spottat upp sig rejält. Den lite prettotyngda förutsägbarhet som fanns i #1 är helt borta, och ersatt av ett starkt och fokuserat serieberättande. #2, ”Pangs”, handlar om enslingen Frank, en pinnsmal och nervös figur som har, hm, låt oss säga speciella matvanor… Men han får anledning att försöka lägga om kosten när han på jobbet träffar en tjej som verkar trevlig. Det är nämligen inte lätt för Frank att göra vanliga saker som att gå på kafé eller restaurang. Bläcket flödar i Cloonans illustrationer och tillsammans väver hon och Wood en mycket stilren skräckhistoria av klassiskt Twilight Zone-snitt. Vi har direktinsikt i Franks tankar vilket skapar en ofta obehaglig (på ett bra sätt!) närgångenhet som många skräckserier saknar. Cloonan är här i toppform och det märks att hon och Wood vid det här laget är väldigt samkörda. Hennes experimentellt ”vågiga” rutor på s 8-9 fångar perfekt Franks blodiga och samtidigt sorgliga vardag, och sekvensen på toaletten på s 16-17 är bland det mest genuint skräckel-framkallande jag sett i en serietidning på ett bra tag. ”Skakande” är bara förnamnet. Cloonan ritar något som Chuck Palahniuk skulle kunna ha skrivit.

Fortsätt läsa Demo Vol 2 #2-3 (av 6)

Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

S.H.I.E.L.D. #1

tisdag 13 april, kl 11:00 av 6 kommentarer

shield1S.H.I.E.L.D. #1 grundar sig på en enkel men väldigt effektiv premiss. En premiss om att Marvels superspionorganisation SHIELD har en hemlig historia som sträcker över flera tusen år. Låter enkelt eller hur? Men i händerna på Jonathan Hickman så blir S.H.I.E.L.D. #1 något mycket mer än så. Huvudhandlingen utspelar sig under och huvudpersonen 1953 är Leonid, en ung men inte helt vanlig kille som introduceras för den mystiska organisationen SHIELD. Parallellt med detta får vi också ta del av delar av SHIELD:s historia, frånden egyptiske prästen Imhoteps stoppande av en Brood-invasion 2600 år före Kristus, via Celestials i Kina på 100-talet till att Gallileo slåss mot Galactus i Florens år 1582. Mitt i allt detta finns också Leonardo da Vinci, vars roll i historien ännu inte är helt klar (i alla fall inte i det här numret). Lägger man sedan till en hel drös med obesvarade frågor angående både SHIELD och Leonid samt dennes mystiske far, kallad The Night Machine, så har vi ett första nummer som är sprängfyllt av härliga idéer. Hickman sparar verkligen inte på krutet här, den saken är säker. S.H.I.E.L.D. #1 är en omtumlande men ack så underbart första nummer och jag längtar redan till nummer 2.

Fortsätt läsa S.H.I.E.L.D. #1

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Dustin Weaver
Tusch: Dustin Weaver
Färgläggning: Christina Strain
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...