Tredje numret av Dark Avengers är i princip uppdelat i två olika episoder. I den första episoden får vi i en tillbakablick se hur Norman Osborn rekryterar The Sentry och hans power of one million exploding suns till hans nya Avengers. Med en miljon exploderande solar till sitt förfogande är The Sentry alltså en av de potentiellt mäktigaste superhjältarna, men han är även en psykiskt labil karaktär som tyngs av tanken på att varje gång han själv gör något bra så gör hans onda motpart The Void något ont för att balansera upp det. Resultatet är att The Sentry oftast sitter och är allmänt sinnesförvirrad i sitt torn ovanpå Avengers huvudkvarter. Iallafall tills Norman Osborn dyker. Osborn är ju även han som de flesta vet plågad av ett psykopatiskt alter ego; Green Goblin. Genom att använda sina egna problem och sin personliga kamp mot galenskapen som exempel så lyckas han övertala The Sentry att förneka The Voids existens och gå med i Avengers. Det här utspelas genom en dialog på 9 sidor, och även om det kan låta tradigt med så mycket snack utan action så är det här utan tvekan de starkaste sidorna i Dark Avengers sedan starten. Brian Michael Bendis ger här Norman Osborn en ytterligare, mer mänsklig dimension, och det känns som att just dynamiken mellan karaktärerna kan bli en av de starkaste kvaliteterna i den här serien.
Arkiv för kategorin ‘Recensioner’
Dark Avengers #3
War Machine #3
Första numret av War Machine var i min smak både bra tecknat och väl skrivet, men jag hade ändå lite svårt för att gilla det. Framförallt var det huvudrollsinnehavaren James ”Rhodey” Rhodes självutnämning som ”fredsbevarande” världspolis som jag störde mig på. Men den känslan är som bortblåst i detta nummer.
Istället får vi i nummer tre en lång och härlig brawl mellan Rhodey och Dark Avengers-medlemmen och krigsguden Ares. Ares verkar inte bry sig så värst mycket om varför han egentligen bråkar med War Machine. Han är bara glad över att ha hittat en värdig lekkamrat att slåss med. Eller som det sägs i en av rutorna: ”— What are you doing here, Ares? This isn’t your fight! — I’m the God of War! Every fight is my fight!” Det här är fullkomligt intelligensbefriat högteknologiskt dunka-dunka-serievåld. Och jag älskar det! Det kan vara skönt att ibland få lite avbrott från alla de superhjältedekonstruktioner som är så populära. Särskilt i dessa Watchmen-tider. Tyvärr ser det dock ut som att illustratören Leonardo Manco som jag var väldigt imponerad av i det första numret slappnat av något. Det är inte alls samma schvung i rutorna längre. Den där detaljrikedomen finns inte riktigt där längre. Istället är den utbytt mot en del riktigt slarviga sidor. Manco illustrerar och ”tuschar” i en stil som jag inte riktigt kan beskriva. På vissa ställen ser det ut som att han tagit foton och kört dem genom en kopieringsapparat. Hans stil påminner faktiskt något om gammal Richard Corben. Jag hoppas att han tar sig i kragen till nästa nummer och börjar leverera igen.
Manus: Greg Pak
Illustration: Leonardo Manco
Tusch: Leonardo Manco
Färgläggning: Jay David Ramos
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Revenge of the Green Lanterns
Revenge of the Green Lanterns samlar Green Lantern #7-13 och är den andra samlingen efter nytändningen med tidigare nämnda Rebirth. Revenge bygger vidare på storyn som påbörjades i föregående samlingen No Fear. Precis som No Fear så är även Revenge nästan övermättad med karaktärer och action, men precis som förut så lyckas Johns hålla sig precis inom gränsen för vad som går att mosa in i sex nummer utan att det ska kännas hysteriskt. Den enda kritiken jag egentligen har angående Johns författarskap är att han verkar brinna så frenetiskt för sina otaliga idéer att han ibland kanske avslutar vissa skeenden lite väl snabbt, men samtidigt så anar man att allt som sker gör det av en anledning, och kommer att få konsekvenser i det långa loppet.
Utan att snubbla in på alltför mycket detaljer och spoila storyn så bjuder nummer 7 till och med 13 av Green Lantern på ett våldsamt möte med den massmordiske rymdtyrannen Mongul (och hans syrra), en team-up med en svårmodig och bitter Batman och riktigt spektakulär scifi-action av världsklass med Guy Gardner, The Lost Lanterns, miljontals Manhunters och med superpsykopaten Hank Henshaw aka Cyborg Superman mitt i smeten. Det är helt enkelt ett jävla ös rakt in kaklet.
Battle for the Cowl #1
Efter händelserna i Grant Morrisons Batman R.I.P. och Final Crisis så står DC-universumet nu utan en Batman att försvara Gotham City, något som stadens skurkar inte är sena att utnyttja. Allt tycks gå åt pipan när skurkar som Two-Face och Penguin startar ett gängkrig med varandra och även Black Mask vill vara med på ett hörn. Gothams hjältar är hårt ansatta och kämpar för att hindra staden från att sjunka ned i kaos och anarki. För att komma till rätta med problemen så har Nightwing kallat en rad andra hjältar som på ett eller annat sätt har en anknytning till Batman. Dessutom lurar en mystisk figur i skuggorna som anser sig vara Batman. Någon som verkar vara någonting mer än en wannabe-Batman…
Fortsätt läsa Battle for the Cowl #1
Watchmen
När jag för första gången läste Alan Moore och Dave Gibbons klassiker Watchmen för första gången för så där två år sedan så gjorde den ett enormt intryck på mig. Det blev en av mina mest intensiva läsupplevelser någonsin och helt klart bland det bästa jag läst i serieväg över huvud taget. Så naturligtvis så var mina förväntningar på Zack Snyders mycket omdiskuterade filmatisering av Watchmen väldigt höga. Men även om filmen inte levde upp till alla mina högt ställda förväntningar så lämnade jag ändå biosalongen med en positiv känsla.
Zack Snyder uppvisar en förvånansvärd tillgivenhet till Moores original och det är smått fantastiskt hur pass nära filmen ligger serien på flera ställen. Men så klart finns det saker som man valt att utelämna eller förändra vilket jag har full förståelse för. Moores Watchmen var en väldig komplex och mångfacetterad historia. Hade man gjort en filmatisering bild-för-bild av serien så hade vi nog fått sluttid på bortåt sex timmar och större delen av biopubliken skulle förmodligen ha lämnat salongen redan innan slutet. Men trots att Snyders film av nödvändighet fått korta ner och förändra vissa saker från originalet så får filmen ändå med sig det viktigaste från serien och Snyder får faktiskt det hela att funka riktigt bra.
Watchmen
Jag har väl ingen egentlig speciell relation till Watchmen, iallafall inte mer än jag har till andra serier. Jag läste ett par nummer som jag fick av mina föräldrar när serien först gavs ut i Sverige, vilket alltså bör ha varit 1987. Som nioåring kan vi väl konstatera att jag inte riktigt var redo att ta till mig Alan Moores rätt så samhällskritiska superhjältedekonstruering. 
Jag minns att jag gillade numret som fokuserade på Dr Manhattans ursprung och roll i serien, och Rorschachs mask var ju rätt frän, men utöver det så var jag nog måttligt intresserad. På grund av detta dröjde det ytterligare 20 år innan jag för första gången tog mig igenom alla tolv nummer av Watchmen.
Utan att snöa in alltför mycket på detaljer, för det går det ju verkligen att göra när det kommer till den här serien, så kan vi väl nöja oss med att kalla Watchmen för en väldigt snygg, spännande och välkomponerad historia med betydligt mer djup och utrymme för tolkningar än vad de flesta andra serier ens varit i närheten av. Grafisk novell, modern klassiker etc, gillar du att läsa bra saker så ska du kort och gott läsa Watchmen, och allt det här har du ju läst eller hört förut. Det du inte läst eller hört förut är mitt utlåtande av Zack Snyders filmatisering. Det kommer här.
Watchmen
Det är ingen direkt hemlighet att jag på Junkultur varit väldigt skeptisk till filmatiseringen av Watchmen. Jag har hatat kostymerna. Fnissat åt den första trailern. Ondgjort mig över Rorschachs ”Christian Bale”-rossel. Och när jag slutligen såg klipp från filmen så var jag rätt övertygad om att den skulle, om inte suga, så i alla för min del floppa. Så vad var det som gick fel?
Det är bara att lyfta på hatten och erkänna. Zack Snyder — du gjorde det! När alla bitarna föll på plats och jag såg filmen i sin helhet så kan jag inte säga annat är att jag är imponerad. Det kan inte bli annat än en solid och stark fyra till en av de bästa seriefilmerna som någonsin gjorts. Men den har så klart även sina brister. Därför tänkte jag ta ett annorlunda grepp i min recension dela ut hela fem stycken betyg i stället för bara ett. Från absolut toppbetyg till djupaste botten. Dessutom har Johan och Jonas redan skrivit grymma recensioner.
No Hero #4
”det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action”. Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.
Marvels: Eye of the Camera #1-3
Marvels från 1994 är både en av mina personliga favoriter och en Marvel Comics’ absolut största succéer genom tiderna. Miniserien om nyhetsfotografen Phil Sheldon med superhjältar som specialitet skapade framgångsrika karriärer för dess två upphovsmän Kurt Busiek och Alex Ross. Serien som var helt målad i akvarell återberättade ett antal centrala delar ur Marvels tidiga historia sett ur fotografen Sheldons öga.
Dark Avengers #2
Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två ”äkta” Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya ”hjältarna”. För det lär det göra, förr eller senare.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
