Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på mycket Marvel, Hydra, syskonkärlek, romantik, Galactus och Phil Notos mästerskap. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på psykedeliska drömmar, skön poesi, gammal krigskonst, splittrat tonårsliv och förlorad kontroll. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på lila barn, falskt leende, mardrömmar, multipla spindelmän, applådtack samt mycket Marvel och Mike Del Mundo. Mycket nöje!
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på gamla TV-favoriter, The Motherload, Lagens väktare, Cyclops X-Men och en skjutgalen tvättbjörn. Mycket nöje!
Tack för den här tiden Daredevil. Vi syns nästa månad.
Kunglig födsel och många svenska medaljer i OS. Ja, det har varit en spännande vecka på många sätt och att dessutom få njuta av veckas störtflod av nya sköna serier gör mig varm ända in i seriesjälen.
Marvel Comics bjuder på ny upplaga av New Warriors och Image Comics ger oss den nya serien Undertow. Extra kul att se att min favorit Anderson gör ett gästspel i Image Comics Ghosted #7. Vi säger också farväl till Mark Waid och Chris Samnees Daredevil vars sista nummer kom ut i veckan, men ta det lugnt, nästa månad är samma gäng tillbaka med hornskallens fortsatta äventyr med San Francisco som bas.
Den här veckan får vi möta Gepetto, träda in i en komapatients drömmar, huka oss för en virvelvind av böcker, njuta av klassisk kung-fu och beskåda vilsekomna mutanter.
En vecka kvar till advent och snart äntligen lite ljus i vintermörkret som håller oss i ett järngrepp. Eftersom jag jobbar som musiklärare är mitt behov av sköna och stämningsfulla julsånger sedan länge mättat. Jag ser hellre fram emot revbenspjäll, pepparkakor, julgran, barnens förväntningar samt långa lediga lata dagar raklång i soffan med allt som jag inte hunnit läsa i seriernas underbara värld.
Veckans glöggdoftande kompott av schyssta omslag bjuder på vertigo, ofrivillig bandagering, bruksanvisning, stiliserat sex, förvandlingskonst och livsfarliga nunnor, allt levererat av förlagen Marvel Comics, Image och Vertigo.
Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.
Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:
Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.
Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.
Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.
Carey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.
Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.
För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.
Gick man bara på bakgrundshistorien till Richard Starkings Elephantmen hade det varit svårt att gissa att detta skulle bli de senaste årens kanske bästa SF-serie. Starkings är en erfaren brittisk seriesnubbe som vid sidan av diverse redaktörsuppdrag är mest känd som grundaren av Comicraft (startat 1992), ett serietextningsföretag som tar fram och säljer mängder med olika fonter specialdesignade för att användas i serietextning (Starkings har också tillsammans med John Roshell skrivit en bok i ämnet serietextning). Som ett led i reklamen för Comicraft hittade Starkings på figuren Hip Flask, en hårdkokt deckare som också råkar vara en (antropomorfisk) flodhäst (enligt uppgift kom Hip Flask till för att Starkings inte fick tillåtelse att använda vare sig Marvels eller DC:s figurer i sin reklam).
Hip Flask dök först bara upp i diverse reklamteckningar men flera av Starkings illustratörsbekanta tyckte idén med en flodhästdeckare var så rolig att de erbjöd sig att rita mer teckningar och undrade om inte Starkings kunde tänka sig att skriva en serie med flodhästen i huvudrollen. Tillsammans med skribentkollegan Joe Casey och den mexikanske illustratören Ladrönn satte sig Starkings således ned och hittade på en sådan serie, där Flask placerades i en dystopisk framtid tungt influerad av filmen Bladerunner. Det blev ett antal korta one-shots som publicerades i tre nummer under det tidiga 2000-talet – numren kom ut oregelbundet och aldrig mer än en gång om året. De samlades till slut i Hip Flask Vol 1: Unnatural Selection och Hip Flask Vol 2: Concrete Jungle. Starkings fick blodad tand och ville ge sig bortom oneshots och skapa en längre fortsättningsserie i Hip Flasks värld. Resultatet blev Elephantmen.
Fortsätt läsa Elephantmen vol 1: Wounded Animals
Vi rullar vidare med lite mer iPad-recensioner och kör helt sonika den direkta fortsättningen på X-Men #194-196. Precis som tidigare så gör sig den här numren bra på iPad, men som Andres påpekade i förra posten så är det lite synd att upplösningen inte är lite bättre. Kör man i standardläget (vilket jag gör nu) så ser det väldigt bra ut, men kör man med det dynamiska zoomläget så ser vissa paneler rätt slaskiga ut.
Handling: I de här efterföljande tre numren så får vi följa Rogues och hennes x-mäns fortsatta kamp mot Strain 88-viruset som gjort att Rogue ögonblickligen dödar och absorberar alla hon vidrör. I ett försök att återställa en kollapsad Rogue så tar Cable med hela teamet till den ö och fristad som han själv en gång skapat, men innan någon ens hinner börja säga flasklock så är det fullt ös med trubbel igen. Den här gången så är det ett utomjordiskt och levande massförstörelsevapen som letat sig fram till Cable och X-Men, och med Rogue medvetslös och en inte alls särskilt samarbetsvillig Sabretooth vid sidlinjen så ligger mutanterna återigen väldigt pyrt till.
Det bra: Illustratör i de här tre numren är Chris Bachalo som jag personligen tycker är strået vassare än Humberto Ramos (som ju gjorde #194-196). Bachalo har som Ramos en smått cartoony och mangainfluerad stil, men den är inte alls lika over the top som Ramos, och särskilt inte när det kommer till karaktärerna och deras minspel. Ibland kan det kännas lite rörigt på grund av alla detaljer och de ibland kanske lite väl komplexa kompositionerna, men överlag så tycker jag att Bachalo gör ett riktigt bra jobb här. När det kommer till handlingen är den kanske inte direkt jätteinspirerande, men det finns en del riktigt coola ögonblick, och mot slutet är det faktiskt rätt spännande. Klart plus även att Mike Carey uppenbarligen minns Grant Morrisons New X-Men och plockar upp företeelsen/varelsen Mummudrai igen, något som Morrison etablerade under sina mutantnummer.
Det mindre bra: Det händer väl egentligen inte jättemycket minnesvärt i de här numren, men ser man det som actionpackat tidsfördriv så finns det inte så mycket att klaga över.
Slutsats: Har du läst X-Men #194-196 så tycker jag att du ska läsa #197-199 också. Har du inte läst #194-196 så finns det ingen större anledning att hoppa på #197.
2010 års sista inlägg blir för mig ett hopp bakåt i tiden. Jag borde egentligen fokusera mer på de nya serier jag ännu inte hunnit med i år, men ibland så poppar det upp något annat som vägrar släppa taget. I det här fallet så är det X-crossovern Messiah Complex som pockar efter uppmärksamhet, så jag tänkte att det nog är lika bra att jag passar på att skriva om det medan inspirationen finns där.
”Buuu, gamla nyheter” sitter du kanske och brölar nu medan du förbereder något bitskt att skriva i kommentarsfältet, men i och med att vi faktiskt knappt skrivit något alls om Messiah Complex, en crossover som sedan 2007 har haft konsekvenser för i princip alla mutanttitlar, så tycker jag att det är fullt logiskt att vi blickar tillbaka ett par år och kikar på vad mutanternas messiaskomplex egentligen hade att bjuda på. Messiah Complex är den första delen i en event-trilogi, där den andra delen var (den kritiserade) Messiah War, och som avslutades nu i somras med (den rosade) avslutningen Second Coming. Volymen som jag recenserar här är en TPB spå 352 sidor som samlar X-Men Messiah Complex one-shot, Uncanny X-Men #492-494, X-Men #205-207, New X-Men #44-46 och X-Factor #25-27. En klassisk crossover som löpte genom alla X-titlar med andra ord, och det är skönt med den här typen av samlingsalbum som buntar ihop alla viktiga nummer och presenterar allt i rätt ordning.
Handling: Marvel-eventet House of M (som är klart läsvärt) avslutas med en händelse som kallas M-Day, där Scarlet Witch utplånar i stort sett alla X-gener på hela planeten, vilket leder till att mutanter nu är en utdöende ras. Messiah Complex inleds med att den första mutanten sedan M-Day föds, och en desperat jakt på barnet inleds. Vissa vill rädda barnet, andra vill döda det, och en del verkar vara lite mitt emellan. Med i jakten finner vi X-Men, X-Factor, New X-Men, Cable och ett nybildat X-Force som ställs mot Mr Sinister och hans Marauders, Magnetos forna Acolytes, fanatiska Purifiers, mutantätaren Predator X och cyborgerna Reavers. Det är med andra ord som upplagt för att någon ska bli skjuten i huvudet *hint hint*.
Fortsätt läsa Messiah Complex TPB
