Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Det Tredje Testamentet IV: Johannes eller Korpens dag

onsdag 23 juni, kl 19:37 av 1 kommentar

dettredjetestamentet4svAlbumförlagets första utgåva var första delen av Det tredje testamentet, med manus av Xavier Dorison och teckningar av Alex Alice. Det var 2008 som det började och nu bara två år senare har Albumförlaget publicerat sju titlar och totalt 14! album. Uttrycket kulturgärning missbrukas lätt men här är det fråga om just det. Av de olika titlarna är Det tredje testamentet min favorit pga. blandningen av medeltid, religion, legender och äventyr.  Nu har sista delen, Johannes eller Korpens dag, getts ut. Det är nu dags för förre inkvisitorn Conrad av Marbourg och Elisabeth av Elsenor att få svar på frågorna kring Det tredje testamentet som många är ute efter och vars existens kan rubba kristenheten i dess grundvalar. När albumet börjar vet ingen av dem om den andra är i livet men båda är på väg mot platsen där Det tredje testamentet finns. De är inte ensamma, tempelriddarna är ute efter det också och de mystiska krigare som figurerat sedan första delen finns kvar. Frågan om vem greven av Sayn, som ligger bakom mycket av den ondska som bevittnats, är väntar också på sitt svar. Svar som kommer uppe i det kalla nord.

Det har varit många lösa trådar under äventyrets gång och det har stundtals varit lite rörigt med alla inblandade och hur de hänger ihop. Dorison lyckas dock knyta ihop säcken på ett bra sätt. Det är en rätt mäktig avslutning och givetvis rätt högtravande men det ska den vara. Det som slår mig när jag läser om alla albumen är hur olika jag uppfattar Marbourg i de olika albumen, ibland ett riktigt svin och ibland en hjälte. Elisabeth genomgår också en enorm utveckling från envis jänta till modig kvinna. Jag ska inte spoila mer i detalj vad det handlar om. Det stora lyftet jämfört med tidigare volymer är Alice teckningar, jämfört med första albumet är det en smått fantastisk utveckling. Från snygga men lite standardartade teckningar till den nivå han visat med Siegfried och Die Walküre. Första halvan av Johannes eller Korpens dag är rätt snackig och det lyfter på allvar först i sista halvan med mer action och så avslutningen då förstås. Bilden av Elisabeth längst ner på sidan 73 är f.ö. bland de vackraste jag sett i kvinnoväg i en serie. Johannes eller Korpens dag är en vacker och episk avslutning på en underhållande äventyrsserie.

Manus: Xavier Dorison
Illustration: Alex Alice
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman #700

onsdag 23 juni, kl 07:49 av 5 kommentarer

Batman700Grant Morrison är DC:s Batman-showrunner (för att slänga sig med en TV-metafor) och som sådan är det såklart han som fått uppdraget att hålla i trådarna i det här påkostade jubelnumret. En historia, tre tidsplan, tre Batman – och en hel massa tidsresekrångel, ett tema som ärligt talat börjar kännas urlakat även i Morrisons kapabla händer. Hur många gånger har karln kört med tidsresor som central plot point? Invisibles, DC One Million, Flash, Final Crisis, Animal Man… Vänta nu, har han nånsin inte använt tidsresor som central plot point?

Som ni märker är jag inte så trakterad av det här numret, även om Morrison som alltid håller en hög lägstanivå. Deckargåtan är inte särskilt engagerande eftersom man a) inte får känna mordoffret tillräckligt väl för att kunna bry sig om honom och b) det tillbringas för lite tid med de olika Batman & Robin-versionerna för att kunna bry sig om dem. Dessutom – och det här är en dödssynd i deckargåtesammanhang – är mysteriet inte helt begripligt. Typiskt Morrison, kan man kanske invända, men han brukade faktiskt klara av att få ihop väldigt komplicerade intriger som man åtminstone fattade vid andra genomläsningen. Visst, det kanske är jag som inte klarar av att begripa en författare som gillar att röra sig på olika parallella berättarplan och minsann inte underordnar sig mainstreamkrav och bla bla bla, men jag har en smygande misstanke om att Morrison numera helt enkelt slarvar sig igenom många manus. Batman #700 är helt enkelt otajt, det är min främsta kritik. Bästa bitarna är de som utspelar sig i den dystopiska framtid som antyddes av Morrison i hans tidigare Batman-nummer, där Damian axlat sin fars mantel och blivit en skjutglad ultravålds-Batman i ett slags vagt totalitärt Gotham City som patrulleras av robotpoliser.

Fortsätt läsa Batman #700

Manus: Grant Morrison
Illustration: Tony Daniel, Frank Quitely, Scott Kolins, Andy Kubert, David Finch
Tusch: Richard Friend
Färgläggning: Alex Sinclair, Tony Avina, Brad Anderson, Peter Steigerwald
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

New Avengers: ett retrospektiv (del 2)

måndag 21 juni, kl 08:03 av 3 kommentarer

NASecretsLiesMitt retrospektiv över Bendis New Avengers tar oss den här gången fram till början av post-Civil War-perioden. Jag har också bestämt mig för att i min arc-uppdelning följa TPB-utgivningen snarare än lösnumren – främst eftersom lösnumren inte alltid är riktigt tydliga med om de är just lösnummer eller en del av en arc (arcen The Collective namnges t ex inte förrän i #18, där den annonseras som ”Part Two” utan att namnet nämnts alls i #17 – men enligt TPB:n börjar The Collective redan i #16…).

Secrets and Lies (samlar #11-15)

Denna samling öppnar med arcen Ronin och fortsätter sedan med två ytterligare nummer fokuserade på Spider-Woman (även om de hänger ihop ges de ej status av namngiven arc). Det är ninjor, ninjor, överallt ninjor här – utan att vare sig Wolverine eller Daredevil (vid sidan av Psylocke förmodligen Marvel-universats mesta go-to-guys när det gäller killar och tjejer i svart pyjamas) intar särskilt framträdande roller, bara det ett oväntat grepp av Bendis. Däremot är såklart både Silver Samurai och ett gäng andra usual suspects med, vilket bäddar för en nostalgitung actionhistoria som återigen bjuder på ordentligt med slagfärdig Bendis-dialog. Inte särskilt djuplodande men väl bra action. Finch och Miki är tillbaka som illustratörer och jag måste säga att i en ninja-historia som denna så störs jag inte så mycket av deras bläckfläcksestetik: att skuggorna flödar och att det är mörkt mest hela tiden (man föreställer sig gärna att det var en ansträngning för Finch/Miki att rita mötet mellan Steve Rogers och Matt Murdock i #11 i fullt solsken) hör liksom genren till. Särskilt det feta men snöpligt avbrutna ninjaslagsmålet i #12 (där Bendis återigen visar att han gärna bryter mot förväntningarna om han kan; man såg framför sig en fajtscen som skulle dras ut över halva numret men häpp så slutar den innan den knappt hunnit börja) visar tydligt att Finch/Miki blivit lite mer varma i kläderna och mer följsamma med Bendis idiosynkrasier som berättare. Helt gjutet är det dock inte: arcens ”reveal”, avslöjandet av vem som egentligen döljer sig bakom Ronins mask, känns lite bortslarvat och mest intressant om man är (spoiler!) Daredevil-nörd (vilket man i och för sig är).

Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 2)

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Frank Cho, David Finch, Steve McNiven, Mike Deodato, Howard Chaykin, Leinil Yu, Olivier Copiel, Pasqual Ferry, Jim Cheung, Alex Maleev
Tusch: Danny Miki, Dexter Vines, Joe Pimentel, Mark Morales, Livesay
Färgläggning: Frank D'Armata, Jason Keith, Dave Stewart, Dave McCaig, Jose Villarrubia, Dean White, Justin Ponsor
Förlag: Marvel
Skriv en kommentar
Recensioner

Siege #4 (av 4)

söndag 20 juni, kl 21:55 av 0 kommentarer

siege4Geh, jag laggar efter mer och mer med lösnummerrecenserandet, men jag kämpar för att kunna ta mig ikapp (eller om jag ska lägga om strategin och fokusera mer på samlingar och events?). Hur som helst, dags för att mig att tycka till om la gran final av det energiberikade, trikåtäta och färgsprakande fighteventet Siege. Liten flagga för milda spoilers och så för den oinvigde.

Frågan jag ställt mig tidigare har varit om Brian Michael Bendis ska kunna leva upp till den höga standard som han etablerat i nummer 1-3, och jag är lite kluven till svaret. Som övergång från Norman Osborns Dark Reign till den betydligt mer klassiska superhjälteperioden The Heroic Age så gör det här numret precis det det ska. Skurkarna är återigen skurkar, Osborn åker på däng och gammalt hjältegroll glöms (eller kanske bara göms?). Så långt är allt väl. Det finns dock en annan betydligt mer fysisk aspekt som jag inte tycker funkar fullt lika bra. Slutbossfighten!

Fortsätt läsa Siege #4 (av 4)

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Avengers Academy #1

söndag 20 juni, kl 15:27 av 1 kommentar

AvAc1Eftersom jag ändå hade köpt förstanumren av Avengers, Secret Avengers och New Avengers så tyckte jag det var lika bra att slå till på Christos Gage och Mike McKones Avengers Academy #1 också. Det är jag glad att jag gjorde, för den visade sig vara den hittills mest intressanta av alla nya Avengers-tidningar, och det utan att ha några ”ikoniska” Marvelfigurer i huvudrollerna. För hur gärna han än själv skulle vilja det kan nog inte Hank Pym räknas till Marvels A-lista, och Speedball/Penance behöver ha en bra dag och solen i ryggen för att ens kvala in på C-listan, trots hans centrala roll i Civil War för ett par år sedan. Faktum är att ”lärar”-lineupen i Avengers Academy är en lista av has-beens, never-weres och who dats: förutom de ovan nämnda, vad sägs om Quicksilver, Tigra och Vance Astrovik a k a Justice? På papperet är Avengers Academy inte mer än en hyllvärmare i Avengers-biblioteket.

Fortsätt läsa Avengers Academy #1

Manus: Christos Gage
Illustration: Mike McKone
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Marvel, Marvel
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

My mommy is in America and she met Buffalo Bill

lördag 19 juni, kl 07:56 av 3 kommentarer

mymommySpanska Fanfare/ Ponent Mon ger ut en del intressanta serier på engelska, på senare år framförallt manga. De har gjort en kulturgärning och för första gången, mig veterligen, publicerat fenomenale Émile Bravo på engelska. Bravo har även gjort fantastiska Spirou-albumet Spirou, le journal d´un ingénu. Bravo har här samarbetat med Jean Regnaud som skrivit manus till My mommy is in America and she met Buffalo Bill utifrån sin egen barndom. Albumet handlar om femårige Jean som bor med sin yngre bror, pappa och nanny någonstans i Frankrike 1970. Allt skulle ha varit bra om det inte hade varit för att Jeans mamma var ute och reste. Genom den lite större granntjejen börjar Jean få vykort från sin mamma. Parallellt så får man följa Jean genom vardag och ledigheter. En del vuxna beter sig konstigt runt Jean och hans bror. Jean förstår inte att de beter sig så eftersom han mamma är död. Jeans pappa har inte berättat det utan har sagt att mamman är ute och reser. Ett utdrag finns att läsa hos förlaget å albumet är nominerat till en Eisner i år.

My mommy is in America and she met Buffalo Bill är helt fantastisk och alldeles underbar. Historien berättas konsekvent utifrån Jeans horisont och det sätter tonen för albumet. Regnaud lyckas så bra med Jeans berättarröst att jag inte någon gång tänker att så här resonerar inte en femåring. Bravos underbara teckningar i en lite murrig stil förhöjer upplevelsen ytterligare. Jag har väntat i ett antal månader på att komma från post-Essex County-känslan, dvs när får jag läsa något som är lika fantastiskt, och äntligen var det dags efter en lång vandring. Det finns flera underbara sekvenser i albumet, t.ex. när Jean ska få skjuts hem av sin kompis rullstolsbundne pappa och Jean ser framför sig hur han sitter i pappans knä i rullstolen i full fart nerför en backe. Eller när en psykolog kommer till skolan och alla eleverna är rädda att de ska placeras på en skola för mindre begåvade kallas, Sess. En av eleverna tror att det innebär att de skickas till tyskarna (SS), när Jean blir inkallad får han panik och börjar berätta att hans mamma är i Amerika och har träffat Buffalo Bill. Det finns många fantastiska sekvenser i albumet. Det blev mycket fantastiskt och underbart i recensionen men är något så fantastiskt och underbart får det bli så 🙂

Manus: Jean Regnaud
Illustration: Émile Bravo
Förlag: Fanfare/Ponent Mon
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers #16

fredag 18 juni, kl 14:53 av 1 kommentar

da16Sextonde och sista numret av Dark Avengers, och jag tror banne mig att jag recenserat varje nummer sedan starten för cirka ett och halvt år sedan. Slutet gott, allting gott då eller? Båda ja och nej skulle jag nog vilja säga. Flaggning för ett par små spoilers i följande text.

Som helhet gillar jag verkligen vad Brian Michael Bendis och Mike Deodato lyckades få till med Dark Avengers genom de 16 numren. Dark Avengers har från starten varit en av de mer centrala titlarna i Marvel-event Dark Reign, och jag tycker att serien hållit en jämn nivå från början till slut. För den som inte hängt med riktigt från starten så fick ju Norman Osborn (aka Green Goblin) efter Secret Invasion kontrollen över både S.H.I.E.L.D och Avengers. Så, utan vidare knussel så skulpterade Osborn om S.H.I.E.L.D till H.A.M.M.E.R och startade om Avengers med en väldigt annorlunda uppsättning medlemmar beståendes av en udda samling superskurkar samt ett par äkta Avengers som stannade kvar av personliga skäl. Upplagt för katastrof från start med andra ord, och i och med Siege så var det slut på det roliga för både Osborn och hans Dark Avengers.

Fortsätt läsa Dark Avengers #16

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Bane of the Werewolf #1

torsdag 17 juni, kl 08:59 av 7 kommentarer

bane-of-the-werewolf-1-coverMassa mossa på er alla monsterdiggare! Ni som stördes av de många datoranimerade effekterna i nyinspelningen av The Wolfman eller tycker att Marvel inte förvaltar Werewolf By Night på rätt sätt kan andas ut. Att öppna BOTW är ungefär som att spendera en kväll på retroklubben Rocket Room. Här anstränger sig alla stenhårt för att det ska kännas som att vrida klockan ett par decennier bakåt. Serieskaparen Rob E. Browns sublima svartvita illustrationer kanaliserar effektivt Mike Ploogs teckningsstil från 70-talet och kombinerar det med sina avsevärda kunskaper om allehanda monsterkultur. Resultatet är gediget med klassiska ingredienser från de varulvshistorier vi lärt oss älska genom åren. Följaktligen har vi romer i huvudrollerna, släktförbannelser, galna vetenskapsmän och rejäla råkurr monster emellan som vitala element av berättelsen. Givetvis tillägnas tidningen varulven framför andra Creighton Tull Chaney. Skådespelerskan Maria Ouspenskaya, som spelade den obligatoriska spådamen i många av Universals monsterfilmer, refereras också. Det redaktionella materialet i form av ett förord, en tvåsidors recension av filmen The Undying Monster och insändarsidan ger vid handen att Brown förläst sig på gamla nummer av Forrest J. Ackermans fantastiska publikation Famous Monsters Of Filmland. För en tidning av den här typen passar givetvis 4Es ordvitstunga skrivstil som hand i handske.

Som så ofta är fallet med indietidningar så är utgivningstakten minst sagt erratisk. Nummer två var utannonserat till maj 2009, men har ännu inte kommit. Jag skulle med andra ord vänta ett tag med att nappa på prenumerationserbjudandet. Att ta sig till Silver Phoenix Entertainment och beställa ett exemplar av nummer ett är dock obligatoriskt för alla monstervänner. 

Manus: Rob E. Brown
Illustration: Rob E. Brown
Förlag: Silver Phoenix Entertainment
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Troy Duffy’s Boondock Saints: In Nomine Patris The Secret History of Il Duce Volume 1 # 1

onsdag 16 juni, kl 22:34 av 4 kommentarer

In Nomine Patris

När Troy Duffy debuterade med The Boondock Saints för drygt tio år sedan var historien om regissörens osannolika raketfärd mot framgång och efterföljande ganska välförtjänta krasch minst lika intressant som filmen själv. Den nyfikne kan söka upp dokumentären Overnight, där man kan se hur Duffys allt annat än vinnande sätt att hantera framgångarna gör honom till ovän med alla utom kanske en och annan alkoholgrossist.

Efter att ha visats på fem biografer i USA under endast en vecka togs The Boondock Saints bort från repertoaren. Dess öde som ytterligare en tillfällig blipp på radarn tycktes förseglat. Efter videosläppet började dock snacket gå om historien med de två irländskättade bröderna Connor och Murphy som bestämmer sig för att det är dags att rensa Boston på slödder. Trots att jag var väl medveten om filmens status som kultrulle blev jag ändå rätt förvånad när ryktet om uppföljaren nådde mig förra året. The Boondock Saints II: All Saints Day var kul att se trots att Duffy håller benhårt fast vid ettans formel med frekventa flashbacksekvenser och ett humoristiskt tilltal mitt i all skottlossning. Vad som fascinerar är att filmen blir till ett perfekt exempel på allt som förändrats under bara tio år vad gäller distributionsformer och hur folk konsumerar och pratar om film och lite av varje. Ettan lyckades då djungeltrumman gjorde den till en ekonomisk succé trots att alla odds var emot den. Tvåan marknadsfördes via en collegeturné med skådespelare och band vars låtar dyker upp i filmen, hemsida, Facebook, Twitter, applikationer till IPhone och mängder av merch. Allt från de uppenbara tröjorna till ”collectable bullet casings” och shotglas finns att köpa på den officiella hemsidan!

Fortsätt läsa Troy Duffy’s Boondock Saints: In Nomine Patris The Secret History of Il Duce Volume 1 # 1

Manus: Troy Duffy, J.B. Love
Illustration: Guus Floor
Förlag: 12 Gauge
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Kinderbook- serier för sorgsna barn

onsdag 16 juni, kl 20:31 av 0 kommentarer

KinderbookEpix gav ut två japanska album lagom till Spx10. Isvandraren av Jiro Taniguchi har jag recenserat och nu är det dags för Kinderbook- serier för sorgsna barn av Kan Takahama. Kinderbook är en samling noveller med det gemensamma temat människor som inte mår så bra. Konsthandlare på väg mot pension, älskade i självmordspakt, otrohet vid havet, outsiders i skolan är vad några av novellerna handlar om.

Det är överlag tunga ämnen som hanteras, oftast fokuserat kring någon form av sorg och iaf kring ensamhet. Så ingredienserna för att beröra finns där. Tyvärr berör ingen av novellerna mig, de är genomgående trista. De flesta novellerna är oerhört texttunga, något jag avskyr om inte dialogen är suverän. Det är inte dialogen i Kinderbook men den är helt okej så det är inte där det största felet ligger. Problemet ligger i att ingen av novellerna, tio till antalet, har en handling eller personer som berör, novellerna känns som ytliga betraktelser trots att en del av dem har potential att bli mer än så. De murriga teckningarna i gråskalor är det inget större fel på även om det för japanska serier vanliga problemet att flera ser alltför lika ut finns även här. Men i grunden lider teckningarna av samma sak som manuset, de är rätt intetsägande. Jag skulle inte kalla Kinderbook för en besvikelse eftersom jag inte hade några förväntningar men den föll mig inte i smaken.

Illustration: Kan Takahama
Förlag: Epix
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer