Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Hector Umbra

måndag 5 juli, kl 09:12 av 0 kommentarer

hectorumbraDet är inte bara i fotbollen det går bra för Tyskland. Till årets Angouleme-festival nominerades två tyska album, Alpha av Jens Harder och Hector Umbra av Uli Osterle. Uli Oesterle har tidigare gjort serieromanen Frass och bidragit till Elvis-antologin Elvis- Die Illustrierte Biographie. En eventuell utgivning på engelska känner jag inte till men på baksidan finns ett citat av Mike Mignola ”Uli Oesterle är ett geni och en källa till inspiration” så det är kanske inte helt kört. Ett utdrag finns på Carlsens hemsida. Hector Umbra har varit i vardande länge, den första delen gavs ut redan 2003 och sedan dröjde det till 2009 innan Carlsen gav ut allt i en samlad utgåva.

Fortsätt läsa Hector Umbra

Illustration: Uli Oesterle
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman: The Return of Bruce Wayne #3

lördag 3 juli, kl 14:18 av 5 kommentarer

The Return of Bruce Wayne 3Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”sea shanties” och läst piratnumret av Grant Morrisons senaste ambitiösa Batmanprojekt. Det var en mäktig upplevelse som höjdes av såväl ett intrikat manus som fina teckningar av Yanick Paquette. Den som läst min text om tidigare nummer känner till bakgrundshistorien. Bruce Wayne börjar här få tillbaka delar av sitt minne i samma veva som han spolats upp i Bristol Bay rätt i famnen på piraten Blackbeard och hans salta sällar. I vanlig ordning är gänget på jakt efter en skatt som ska finnas gömd i, du har gissat rätt, Läderlappsgrottan

Genom att fokusera sina vitt skilda historier på samma plats under olika epoker för Morrison mina tankar till Richard McGuire’s klassiska serie Here, som medelst tidshopp och kluriga bildlösningar (som kraftigt influerat Chris Ware) visar upp samma fläck på jorden under ett par miljoner år. Att Morrison är ute i ett ärende ganska väsensskilt McGuires är dock tydligt även när han låter piratkonventionerna sammansmälta med DC-superhjältar och tidsresor. Följaktligen blir det såväl fäktning på en bro byggd av ben som inhopp av JLA. Sin vana trogen ser Morrison till att klämma in så många obskyra figurer som möjligt i samma ruta.

Serien upprättar en omedelbar koppling till de där delarna av hjärnan som gjorde att man en gång började uppskatta den här sortens historier. På ett svårgripbart sätt lyckas den även fungera på en rad andra plan. Förutom det direkta tilltalet fascinerar superhjältehistorier mig då de, i likhet med den bästa science fiction, i sina mest inspirerande stunder lyckas beröra på djupet. Detta trots, eller kanske tack vare, att de har skapats i en hyperkommersiell miljö med hårda deadlines och försäljningssiffror att tänka på. Det kan tyckas vara tunga ord i en recension av en serie som genom en viss ärrad prisjägares uppdykande knyter an till en av sommarens storfilmer på den amerikanska biorepertoaren, men för det lämnar jag inga ursäkter.

Manus: Grant Morrison
Illustration: Yanick Paquette, Michael Lacombe, Andy Kubert (omslag)
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Tintins äventyr: Den svarta ön

torsdag 1 juli, kl 20:25 av 0 kommentarer

tintindensvartaonHandling m.m. Den version av Den svarta ön som tidigare getts ut är en omtecknad version från 60-talet. Den första versionen, som var svartvit, gick i La Petit Vingtième 1937-38. Den version som Carlsen Comics nu, 2010, ger ut är den färglagda och omredigerade versionen från 1943. I Den svarta ön blir Tintin blir beskjuten av några män i ett flygplan som nödlandar där Tintin och Milou befinner sig. Tintins efterforskningar för honom i Dupontarnas inkompetenta armar men också i de fula fiskar han söker efter. De försöker givetvis ha ihjäl Tintin men lyckas inte och Tintin kommer allt närmare deras tillhåll på Den svarta ön.

Vad är bra? Tintin i toppform vilket innebär i stort sett allt. Till skillnad från de flesta andra serier jag läst som har en 70 år på nacken så har Tintin åldrats med värdighet. Eller snarare inte åldrats alls. Tintin är onekligen tidlös. Hurra för det. Själva äventyret har inte den exotism som jag gillar med Tintin (inte alla äventyr dock) men klarar sig utan det. Äventyret är osedvanligt fartigt med Tintin på språng i stort sett hela tiden. Förutom gorillan på ön så dominerar Tintin och Milou serien totalt då bifigurerna inte är så intressanta. Speciellt Milou är riktigt kul och är en suverän comic relief-figur. Jag kan inte jämföra med den nyare versionen eftersom jag inte läst den på länge men jag har svårt att tänka mig att den är bättre för i 1943-års version är Den svarta ön fartfylld, rolig och fantasieggande. Översättningen är bra och utgåvan andas kvalitet både i papper och tryck.

Vad är mindre bra? Det får du fråga någon annan om. Jag vet faktiskt inte.

Slutsats: Ett suveränt Tintin-album kan inte bli annat än full pott. Sedan jag ”återupptäckt” Tintin det senaste dryga året har jag insett varför jag tyckte så mycket om Tintin som barn och förstår inte de som tycker att Tintin är överskattad.

Illustration: Hergé
Förlag: Carlsen Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Strontium Dog: Search/Destroy Agency Files 02

tisdag 29 juni, kl 17:24 av 2 kommentarer

sdfiles2Det är inte bara Marvel och DC som regelbundet släpper billighetsutgåvor av sina gamla serieskatter: brittiska 2000AD har också sedan länge släppt tjocka svartvita samlingsvolymer med sina klassiker (dock med bättre papperskvalitet och snäppet högre pris än Marvel/DC:s motsvarigheter). 2000AD-gänget var/är flitiga, särskilt under det tidiga 80-talet som blev en veritabel kreativitetsexplosion för Tharg och hans anhang – ett föga känt faktum är att under några år i början av 80-talet så skrev John Wagner och Alan Grant alla serier i hela England. Nä, okej, det var inte riktigt sant, Pat Mills skrev några också.

En av Wagner/Grants många skapelser är Strontium Dog, den muterade prisjägaren Johnny Alpha. Strontium Dogs eller ”Stronties” kort och gott är smeknamnet på de mutanter som skapades efter The Great War of 2150 på jorden. Johnny Alpha har mutantögon som gör att han kan se genom väggar såväl som läsa tankar, vilket naturligtvis kommer väl till pass i hans karriär som prisjägare. Han och hans trogna medhjälpare Wulf (en människa beväpnad med släggan ”Happy Stick”) och Gronk (läkare från en nervöst lagd ras av rymdvarelser som ofta dör av hjärtattack om de blir skrämda) genomkorsar galaxen på jakt efter avskum med belöningsprislapp på huvudet – och det är dessa äventyr vi följer i denna andra volym av Strontium Dog-serier från 2000AD.

Fortsätt läsa Strontium Dog: Search/Destroy Agency Files 02

Manus: John Wagner, Alan Grant
Illustration: Carlos Ezquerra
Förlag: 2000AD
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3

måndag 28 juni, kl 23:49 av 1 kommentar

ULTIMATE_COMICS_AVENGERS_2_2Ännu en dubbelrecension från mitt håll, och denna gång tacklar jag Mark Millars fortsatta äventyr med Nick Furys blackops-team i Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3. Som jag nämnt tidigare så är i princip halva teamet från förra uppdraget bänkat, och efter att Punisher rekryterats så får vi i #2 följa War Machine när han ska övertala kraftpaketet Tyrone Cash a.k.a. The First Hulk att haka på Avengers. Men vadå The First Hulk? Jo, tydligen så började Bruce Banner att experimentera på sig själv först efter att ha blivit inspirerad av en brittisk vetenskapsman, en vetenskapsman som efter att antagits ha avlidit i en labbolycka istället förvandlades till den allra första hulken. Dock utan att bli grön eller grå, och även utan bieffekter som förvandling, trasiga kläder, raseriutbrott och ointelligens. Tyrone Cash är helt enkelt en riktigt stork, stark och elak jävel, och därmed som klippt och skuren för Furys nya Avengers. Dock är han inte alls särskilt pigg på att rekryteras, vilket War Machine får erfara.

uca2_3I det tredje numret får vi och teamet reda på vad de egentligen rekryterats för. Någon – närmare bestämt Ghost Rider, men det är bara vi som läsare som vet det – har avrättat ett flertal högt uppsatta män på minst sagt brutala vis, och Nick Fury har på direkt order från Vita huset beordrats att ”ta hand” om problemet. Hence, Fury samlar ihop ett gäng Avengers som inte är blyga när det kommer till massförstörelse och avrättningar och ger sig ut på jakt efter förövaren. Dock! Trots alla förberedelser och all den hårdvara som Hawkeye och Punisher packar vid vad de tror och hoppas ska bli den första och sista sammandrabbningen med gärningsmannen så är de inte riktigt beredda på att hamna ansikte mot ansikte med The Spirit of Vengeance. Bara att hålla tummarna för en helt sanslös fight mellan Ultimate Avengers och Ghost Rider för de återstående numren nu då. Eller?

Fortsätt läsa Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3

Manus: Mark Millar
Illustration: Leinil Francis Yu
Tusch: Gerry Alanguilan
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman: The Return of Bruce Wayne #1 & 2

måndag 28 juni, kl 00:49 av 4 kommentarer

The Return of Bruce Wayne 1Det som diskuteras nedan har knappast undgått någon med intresse för DC men jag vill likväl utfärda en spoilervarning innan jag kör igång.

Mot slutet av det jättomvälvande (!?!) evenemanget Final Crisis, där Grant Morrison lekte hårt med DC-universat i allmänhet och Jack Kirbys bidrag till detsamma i synnerhet, skickade Darkseid ”the Omega Sanction” på Batman. Enkelt uttryckt en extrem form av onda ögat som endast lämnade kvar ett utmärglat skelett i dräkten och gav Superman tillfälle att upprepa posen från det klassiska Crisis On Infinite Earths-omslaget. Batman är död, länge leve Batman kunde vi konstatera då Dick Grayson gick segrande ur The Battle for the Cowl och iklädde sig den förpliktigande dräkten i eminenta serien Batman & Robin. Om Bruce Wayne verkligen var död behövde man knappt ens fundera över, utan frågan på fansens läppar var istället vad man skulle hitta på för att få honom tillbaka? När Ed Brubaker tacklade samma problem i Captain America Reborn lånade han grundidén från Kurt Vonneguts science fictionklassiker Slaughter House Five och lät Steve Rogers hamna på drift i tiden. Intressant att notera är också hur Caps sidekick Bucky Barnes i likhet med den ursprunglige Robin fick ta upp manteln i mentorns frånvaro. Grant Morrison låter å sin sida Batmans pulprötter träda fram i öppen dager när vår hjälte slungas mellan olika tidsepoker i The Return of Bruce Wayne.

Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne #1 & 2

Manus: Grant Morrison
Illustration: Chris Sprouse, Karl Story/Frazer Irving
Förlag: DC
Betyg: 3+, 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Marvel Essential: Peter Parker, The Spectacular Spider-Man vol 2

söndag 27 juni, kl 11:08 av 0 kommentarer

PPSpecSpider2Jag har ett bra lokalt bibliotek med gott seriesortiment – bland annat ett rikligt förråd av Marvel Essentials och DC Comics Presents. Och lite svartvita återtryck av serieklassiker kan man ju alltid plöja – den här gången bestämde jag mig för att återuppleva mitt 80-tals vänlige kvarters-Spindelman med vol 2 av Peter Parker, The Spectacular Spider-Man (högkulturellt alibi: samtidigt som jag lånade denna lånade jag också Laurence Sternes Tristram Shandy). Nästan samtliga av de ingående serierna publicerades i Sverige av Atlantic och senare Semic på 80-talet, så detta var en rejäl resa ned för minnenas allé. Och som (nästan) alltid när man gör sådana resor upptäcker man att det inte var riktigt lika bra som man mindes. Fast i det här fallet har (främst) Bill Mantlos manusoch (främst) Jim Mooneys raka actionillustrationer ändå en viss charm som väger upp det ofta klumpiga serieberättandet.

Fortsätt läsa Marvel Essential: Peter Parker, The Spectacular Spider-Man vol 2

Manus: Bill Mantlo, Tony Isabella, Marv Wolfman, Tom DeFalco, Roger Stern, Ralph Macchio
Illustration: Jim Mooney, Lee Elias, John Byrne, Rich Buckler, Sal Buscema, John Romita, Jr, Frank Springer, Mike Zeck, Steve Leialoha, Marie Severin, Marie Severin, Denys Cowan, Rick Leonardi
Tusch: Frank Springer, Mike Esposito, Pablo Marcos, Terry Austin, Jim Mooney, Bruce Patterson
Förlag: Marvel
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lou! 3: Busskyrkogården

söndag 27 juni, kl 08:16 av 0 kommentarer

lou3busskyrkogardenHandling: I Julien Neels tredje album om Lou är sommaren slut och Lou är tillbaka i staden. Hon börjar på en ny skola men Lou och bästisen Mina hamnar inte i samma klass. Katastrof! Mina skaffar en ny kompis och då får Lou göra likadant. Lou själv mår mest kasst, för hennes mamma och Richard är allt guld och gröna skogar, och hamnar i en tonårsdepression. Nu behövs både kompisar och mamma för att få Lou tillbaka på banan. Titeln Busskyrkogården kommer av den busskyrkogård som kommunen öppnar där Lous fd. kille Tristans numera rivna hus låg.

Vad är bra? Eftersom det är ett Lou-album så är det mesta bra 😉 Bra är också att den som inte läst Lou tidigare får en bra återblick på vad som hänt i det roliga Spelet om mig som finns på pärmens insida. Tonen för själva albumet sätts när en grävskopa demolerar Tristans hus ackompanjerad av dystra färger med Lou som åskådare. Lou ska fylla tretton snart och att hon är på väg att lämna barndomen och tryggheten förstärks av att mamman och Richard, grannen mamman fått ihop det med, slår samman sina lägenheter och att Mina får en ny bästis. Det är ännu jobbigare att må dåligt när alla andra mår bra. De galna infallen och den varma humorn finns kvar men i övrigt avviker Busskyrkogården från de två tidigare Lou-albumen. Utanförskap och ensamhet är tunga teman som Neel hanterar ypperligt, det blir aldrig krystat i förhållande till de roliga infallen. En styrka med Lou jämfört med många andra serier med yngre som primär målgrupp är att Lou och övriga åldras och därmed utvecklas vilket gör både serien och karaktärerna betydligt intressantare. Det finns som sagt ett antal roliga scener men min favorit är när en sjuk Lou feberhallucinerar och tror att hennes katt kan prata och det hela blir lite Rabbinens katt light.

Vad är mindre bra? Jag vet inte. Kanske att Lous nya kompis är en lite klyschig karaktär. Att jag blir avis för att jag hade velat ha något som Busskyrkogården i närheten när jag själv var barn. Men i övrigt inget.

Slutsats: Ytterligare ett riktigt bra Lou-album och dessutom det bästa hittills. Ett tyngre tema som Neel skildrar på ett mycket bra sätt. Plus allt det jag gillat med Lou tidigare.

Illustration: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Astonishing X-Men: Xenogenesis #1 & 2

lördag 26 juni, kl 14:15 av 2 kommentarer

xenogenesis_2Mitt i det pågående mutanteventet Second Coming så släpper Marvel en helt fristående X-story, författad av Warren Ellis och illustrerad av Kaare Andrews. Miniserien Xenogenesis är en fristående berättelse i fem delar, men den ska enligt Marvel ändå ingå i standardkontinuiteten. Då jag själv för närvarande endast följer New Mutants i lösnummerformat så kan jag inte komma med något expertutlåtande om det stämmer eller inte, men det verkar i alla fall som att Xenogenesis utspelar sig innan X-Men flyttade från San Fransisco till Utopia. Kontinuitetsfanatiker kan säkert hitta detaljer att haka upp sig på i den här storyn, men för min del så gillar jag allt som oftast fristående miniserier mer än långa pågående handlingar, främst tack vare att jag tycker att det ger författaren mer utrymme att fokusera på sin egen story än på att behöva passa in allt i en helhet som de själva inte kan påverka.

Teamet består som tidigare när Warren Ellis står för författandet av Wolverine, Beast, Emma Frost, Cyclops, Armor och Storm, och Ellis spinner rent berättarmässigt vidare på det mer vetenskapliga tema som han etablerade i Ghost Box (som jag idag troligen hade gett en 4 i betyg). Inga superskurkar än så länge med andra ord, utan snarare ett mysterium som X-Men väljer att sticka iväg och rota i. Det är ett grepp som jag tycker funkar riktigt bra. Istället för att kastas in i en plot med mutantutrotande mördarmaskiner, tidsparadoxer och spandexklädda hjältedåd så bjuds vi här på ett uppdrag som på något sätt känns mer vardagligt. Storyn i korthet går ut på att X-Men nås av nyheten att Mbangawi i Afrika drabbats av ett antal barnafödslar där barnen direkt efter födseln utvecklat vad som misstänks vara mutationer. I och med att det inte fötts några mutanter sedan House of M så är det här såklart potentiellt stora nyheter för X-Men, så de tar sitt pick och pack inklusive ett splitternytt field gear (kepsar, cargopants och kängor) och flyger mot Afrika. Väl där så visar det sig snart att det verkar handla om något som ser ut att vara bra mycket mer underligt än bara bebisar med superkrafter (som om inte det skulle vara underligt nog). Gillade du Ghost Box så kommer du sannolikt även att gilla Xenogenesis. Gillade du inte Ghost Box så kanske du ändå vill läsa Xenogenesis bara för att se vad Kaare Andrews rent visuellt tar sig för med X-Men.

Fortsätt läsa Astonishing X-Men: Xenogenesis #1 & 2

Manus: Warren Ellis
Illustration: Kaare Andrews
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #14/2010

fredag 25 juni, kl 07:38 av 1 kommentar

fantomen142010Det var ett tag sedan senaste Fantan-recensionen men nu är det dags igen med ett nummer jag hade stora förväntningar på. Ett äventyr om den första kvinnliga rekryten i Djungelpatrullen och Jerome K. Bloche lät som en bra mix. Claes Reimerthi har skrivit manus och Sal Velluto har tecknat Patrullman Auro som handlar om pojkflickan Auro som tvingas in i drottning Natala av Navarras hov. Hon är sugen på en riktig man och inte veka ädlingar. Vid en olycka räddas hon av Fantomen och blir givetvis förälskad. En manligare man finns ju inte. Fantomen är dock redan gift med Natala och är inte intresserad. Auro följer dock efter Fantomen till Bengali och tar värvning i Djungelpatrullen. Hon intrigerar med målet att Fantomen ska bli hennes. Jag har tidigare tyckt att Velluto gjort ett bra jobb som tecknare men i det här äventyret så så är teckningarna snäppet sämre än tidigare, de känns lite hafsiga. Det stora problemet är dock manus, möjligheterna fanns till flera intressanta vinklingar på temat stark kvinna i Djungelpatrullen men det blir platt fall. Auro är visserligen bättre än alla andra rekryter men som klassisk ond kvinna så förgås hon av sitt begär till Fantomen och det är inte första gången en sådan figurerar i Fantomen och det känns lite uttjatat. Här fanns ju möjligheter att fördjupa karaktären i flera äventyr. Synd på så rara ärtor.

Jermoe K. Bloche är i vanlig ordning underhållande och lite småputtrig trots en mängd mord i Den tysta döden. Som en fransk Morden i Midsomer fast i en storstad. Nyfikenheten väcks i denna pusseldeckare om jakten på en mördare som använder giftpil. Jeromes lärare i en distansdeckarkurs sätter Jerome, klassens ljus, på spåret. Teckningarna av Dodier är däremot klart sämre än tidigare, de är mycket spretigare än andra äventyr vilket beror på att det är det allra första äventyret. Vilket i sin tur förklarar den tillbakablick som ges i början om Jeromes uppväxt. Tack för infon, Seriewikin. Latigo och Herman Hedning är i vanlig ordning stentrista.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer