Eftersom det bara är en teaser och Marvel gillar att spotta ur sig spekulativa omslag så är det tveksamt om det här verkligen kommer hända. Alltså, att Logan gnuggar Dakens flint med knogen efter att dragit av masken.
Inlägg taggade ‘Marvel’
Nu blir pappa arg!
Skrull Kill Krew #5
Femte och sista numret av Skrull Kill Krew! Marvel själva summerar avslutningen av Adam Felbers serie så här:
It’s just a bloody mess as the ridiculously over-the-top Krew of Skrull Killers finally confronts an enemy that may be too much for them to handle. The cover has a cow with a gun mouth…and that’s nowhere NEAR the weirdest thing in the issue.
Tyvärr så är det här numret varken särskilt over-the-top eller knasigt, och det innehåller inte heller en ko med en vapenmun. Mark Robinson gör fortfarande ett bra jobb med de cartoony illustrationerna, men utöver det så gör Skrull Kill Krew inget större intryck. Det är småkul till och från, men även lite rörigt när Felber ska knyta ihop skrullsäcken och få ihop någon sorts avslut. Det är lite så hela serien känts från början till slut faktiskt. Småkul men lite rörig, och trots en hel del action så fick berättandet aldrig upp någon direkt fart eller gnista. Inte heller karaktärerna kändes särskilt intressanta, vilket troligtvis beror på att Felber inte riktigt tog sig tid att introducera eller etablera dem för oss nytillkomna läsare. Kanske funkade bättre för dem som hade mer koll på medlemmarna från deras tidigare äventyr, men för min del så fick jag aldrig något riktigt grepp om dem.
Så, för att sammanfatta, var Skrull Kill Krew #1-5 underhållande att läsa i lösnummerformat? Ja, det var som en rätt ok lättsmält actionkomedi. Skulle jag rekommendera dig att köpa serien i samlad form när den släpps? Nej, det skulle jag inte.
Illustration: Mark Robinson
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Dark Avengers #10
Efter flera veckors intensiv jobbpress (som ännu inte är över) så har jag en hel del skrivande att ta ikapp, och vi mjukstartar lite idag med det tioende numret av Brian Michael Bendis och Mike Deodato Jr:s Dark Avengers.
Nummer 10 är fortsättningen på Norman Osborns möjliga mentala breakdown från tidigare nummer samt starten på en ny story där en högt uppsatts politikers dotter och en hel massa andra personer försvunnit spårlöst från småstaden Dinosaur i Colorado. Kanske inte något som Dark Avengers hade brytt sig om i vanliga fall, men av rent finansiella skäl så måste de ändå utforska mysteriet och försöka hitta politikerdottern. Mitt i allt detta så har Ms Marvel (aka Moonstone) inlett någon sorts fysisk relation med den mordiska Bullseye, och Captain Marvel (aka Noh-Varr) är fortfarande spårlöst försvunnen. Uppdraget går även snett redan från första början: Osborn själv är minst sagt frånvarande, Venom verkar ha blivit blödig på grund av sin medicinering och det första som händer när teamet anländer är att The Sentry exploderar (måste väl vara tredje gången han dör nu?). Numret sista uppslag avslöjar till viss del vem/vilka som ligger bakom mysteriet i Colorado, och jag ser verkligen fram emot att få läsa fortsättningen på det här. Finns många intressanta möjligheter i kommande nummer.
Om det är så att Dark Avengers som gäng och titel kommer att upplösas i och med slutet av Dark Reign så skulle det för min del kännas lite tråkigt, men å andra sidan så är det här även en serie som jag faktiskt har svårt att se leva vidare i den här formen i det långa loppet. Själva grundprincipen med att ha ett gäng sociopater och mordiska brottslingar i ett fejkat superhjältegäng bör vara att allt går riktigt illa i slutänden, men vi får väl se vad som händer framöver helt enkelt. Precis som Warren Ellis gjorde med sitt Thunderbolts-run så hoppas jag att Bendis avslutar Dark Avengers med en rejäl smäll snarare än att låta dem leva vidare i en tamare och utdragen version. Det tycker jag att den här titeln är värd.
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Invincible Iron Man #19
Det här är en uppmaning! Om du gillar amerikanska mainstream-serier och då i synnerhet genren superhjältar så måste du läsa Matt Fractions Iron Man. Har du inte gjort det så är det hög tid att tömma grisen, länsa sparkontot eller be chefen om förskott och sedan rusa till närmaste seriehandlare. Invincible Iron Man är nämligen värd var enda spänn.
Fraction har tidigare samarbetat med Ed Brubaker med ett antal serier. Under en övergångsperiod skrev han Uncanny X-men tillsammans med Brubaker. Den var inget vidare. Nu skriver Fraction Uncanny helt själv, och tyvärr är den fortfarande inget vidare. Innan det skrev de en reboot av The Immortal Iron Fist tillsammans. Det däremot, är en riktigt bra serier, och kan rekommenderas till alla. Men, det är egentligen först med Invincible Iron Man som Fraction fått sitt stora genombrott.
Titeln lanserades i samband med Iron Man-filmen som hade premiär förra våren. Även om serien var lättillgänglig, var den långt i från en slätstruken historia bara för att tilltala nytillkomna fans. Seriens första arc kom ut under brinnande Secret Invasion. Fraction valde dock att skriva en helt fristående berättelse. De första 6 numren, The Five Nightmares, handlade om hur Ezekiel Stane försöker förgöra Tony Stark för att hämnas sin far Obadiah Stanes död. Samme Obadiah som är filmskurken spelad av Jeff Bridges. Första arcen togs emot väl av både fans och kritiker. Det som gjorde serien så bra var att Tony Stark, som sedan Civil War varit det högsta hönset och lite av en jobbig propp, plötsligt fann sig i en utsatt situation där hans egen intelligens och teknik användes mot honom.
När Dark Reign drog igång efter Secret Invasion trodde många att Fraction skulle göra samma sak igen och hålla sig borta från ”eventet” för att istället skriva något oberoende. När det visade sig att Invincible skulle vara en väsentlig del av Dark Reign var det många fans som blev besvikna. Men faktum är att den nya acren Worlds Most Wanted varit ännu bättre än The Five Nightmares. Efter Secret Invasion var Tony Stark i en rätt jobbig sits. Från att varit den som styrt hela skiten till att ensam få hela skulden av att inte kunna förhindra invasionen. Det är just här Worlds Most Wanted tar vid. Norman Osborne i form av chef för Amerikas säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. utser Stark till samhällets fiende nummer ett och sätter in alla resurser för att fånga honom. Bakom finns ett mer personligt motiv. Stark har hela den databas med superhjältar som registrerade sig under Civil War och deras verkliga identiteter – lagrad i sin hjärna. Det är givetvis något som Osborne vill lägga sina fingrar på. Osborne vill även ha all den teknik som Stark har kunskap om. För att hindra detta reser Stark världen runt och förstör alla de hemliga baser han byggt under åren. Samtidigt raderar han all den information han har lagrad uppe i huvudet. Med bieffekten att han även tappar sin hjärnkapacitet och intelligens. Ju närmare Osborne är honom på spåret ju mer sinar hans en gång så briljanta psyke.
Detta nummer är den sista och avslutande delen av arcen – en lång historia i hela tolv delar. Och vilken avslutning. Efter mängder av besvikelser med serier som börjat bra men avslutats tunt så är det skönt med en serie med ett bra och dramatiskt slut. Hela det år som serien publicerats han varit en enda lång adrenalindrypande fest. En blandning av intriger, konspirationer, sorg, allvar och framför allt smart och bra serieaction. Serien vann nyligen en Eisner för bästa nya reguljära serie. Med denna avslutning så visar Matt Fraction och illustratören Salvador Larocca att de verkligen förtjänar priset. De har visat att det går att göra en bra superhjälteserie med starkt förankring i ett pågående event och samtidigt skapa en bra och tidlös historia som kommer vara intressant att läsa även efter att Dark Reign är över.
Tusch: Salvador Larocca, Salvador Larocca
Färgläggning: Frank D'Armata
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
New Mutants #6
Jonas och Ferdinand har ju tidigare här på Shazam beklagat sig om att New
Mutants hittills inte har hållit särskilt hög klass. Men i nummer 5 verkade den negativa trenden ha vänt och efter att själv nu ha läst New Mutants #6 nu så kan jag rapportera att så verkligen tycks vara fallet. Nummer 6 är lätt det bästa numret hittills i serien och dessutom ett av de första numren i Marvels nya mutant-crossover Necrosha X.
Största anledningen till att det här numret är bra är att Zeb Wells ställer New Mutants mot gamla team-medlemmen Cypher som har förmågan att läsa och förstå alla språk (inklusive kroppsspråk), vilket gör att vi som läsare får ta del av vad Illyana, Cannonball, Karma och de andra i New Mutants egentligen tänker. Det låter kanske lite flummigt, men det funkar faktiskt överraskande bra. Att sedan större delen av numret består av en utdragen fight Cypher och New Mutants emellan är inte heller fel. Visst, det skulle lätt kunna bli långtråkigt men Wells får det att hela tiden vara intressant samtidigt som tempot är högt.
Diogenes Neves illustrationer är överlag bra här, men det finns en del paneler där jag tycker att han har haft lite för bråttom och han har också gjort en och annan illustrationsmiss, men det är inte något som stör mig särskilt mycket i alla fall, och det finns saker som han gör riktigt bra i här, som till exempel ansiktsuttryck. Så Neves illustrationer får ändå räknas som väl godkända.
Det första fyra numren av New Mutants var inte särskilt bra men nu verkar serien har fått upp farten och om Zeb Wells kan hålla serien på den här höga nivån framöver så tror jag att New Mutants kommer att vara en serie att hålla ögonen på. Dessutom har New Mutants #6 fått mig riktigt intresserad av Necrosha-crossovern som Marvel nu drar igång och det ska bli intressant att se vad det blir av den.
Illustration: Diogenes Neves
Tusch: Ed Tadeo
Färgläggning: John Rauch
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
X-men: Legacy #228
Mike Careys X-men: Legacy är en av de få x-titlar som varit bra det senaste året. Tillsammans med X-force skriven av Craig Kyle och Christopher Yost, och Astonishing X-men av Warren Ellis har Carey gjort det författarna till många andra x-titlar misslyckats med — han har levererat bra historier. Tidigare har Legacy kretsat kring Professor Xaviers sökande efter sitt förflutna. Xavier drabbades av livshotande hjärnskador när han vådasköts i huvudet av Bishop i slutet av Messiah Complex för några år sedan. Det ledde till att han förlorade minnet, och under de senaste två åren har Xavier rest runt och sökt pusselbitarna för återskapa sitt trasade psyke.
Sedan nummer 226 har Xavier bytts ut och Legacy är istället en titel som fokuserar på karaktären Rouge och hennes on-off-pojkvän Gambit. Det känns som en fräsch förändring. För trots att run:en med Xavier har varit bra, så kändes det nödvändigt. Berättelsen om hans minnesförlust hade inte kunnat dragits ut mer än de 18 nummer den pågått i utan att den börjat bli tjatig. Bra av Carey att inse när förändring måste ske.
Det här är inte den enda förändringen som gjorts. Scott Eaton som tecknat merparten av serien har lämnat för att jobba med Wolverine: Origins. Istället har Daniel Acuña tagit över illustratörsjobbet. Jag har tidigare haft svårt för Acuñas målade och lite barnsliga stil. Men, i det här numret funkar han mycket bättre än i de saker jag sett av honom tidigare.
Storyn, Devil At The Crossroads Part 2, är en skräckbetonad historia och utspelar sig dels en bisarr mardrömsliknande dimension, och dels i vår egen värld. Det märks att Acuña tuffat till sin stil för att passa detta. Resultatet ser riktigt bra ut. Men han har även höjt sin kvalitet rent allmänt. Acuña kan säkert bli intressant att hålla ögonen på framöver. Det här numret är en fortsättning på den arc som startades i X-men: Legacy Annual #1, och handlar om Emplate, den vampyrliknande mutanten med gasmasken — känd från gamla Generation X. Jag får faktiskt lite vibbar av tidig Sandman när jag läser detta. Miljöer och tonalitet påminner en del om det första albumet Preludes & Nocturnes från 1989. Vilket så klart är ett bra betyg. Det är med förväntan som jag ser fram emot de två kommande delarna i Devil At The Crossroads.
Illustration: Daniel Acuña
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1
När Marvel för ett så där två månader sedan avslöjade att den som skulle ta
över manteln efter Stephen Strange som Marvels Sorcerer Supreme var… Brother Voodoo. Brother Voodoo? Om ni inte känner till karaktären så är ni förlåtna, jag gjorde det knappt själv. Uppenbarligen var han rätt poppis på 70-talet men det är nog ingen underdrift om man säger att Brother Voodoo inte direkt varit den mest synliga karaktären i Marvels universum, i alla fall inte de senaste tio åren.
Hur som helst, Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 tar i stort sett direkt vid efter att Brother Voodoo blev Sorcerer Supreme och bytte namn till Doctor Voodoo i New Avengers #53. Numret börjar lovande med en actionfylld inledning där Doctor Voodoo konfronterar Doctor Stranges ärkefiende Dormammu men tyvärr så tappar storyn en del efter denna maffiga inledning då det blir lite för mycket magiskt och metafysiskt mumbo-jumbo, även för min smak. Men den återhämtar sig en del på slutet när Doctor Doom vill ha vara med och leka och ger Voodoo rätt duktigt med stryk. Doom anser att det är han, inte Voodoo, som har rätt till titeln Sorcerer Supreme och de magiska Eye of Agamotto.
Illustratören Jefte Paolo är en ny bekantskap för mig och en trevlig sådan. Det ser riktigt bra ut och tillsammans med färgläggaren Jean-Francis Beaulieu får de fram en stil som i det närmaste känns klockren för Doctor Voodoo. Det enda man egentligen kan klaga lite på är att Paolo uppenbarligen inte är någon detaljmänniska och är något som jag ibland kan störa mig lite på.
Doctor Voodoo: Avenger of the Supernatural #1 är ett klar godkänt första första nummer och det ska bli intressant att se var Remender kommer att ta Doctor Voodoo i kommande nummer.
Illustration: Jefte Paolo
Tusch: Jefte Paolo
Färgläggning: Jean-Francis Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3/5
Avengers: Disassembled TPB
Avengers: Disassembled är i all korthet och kanske inte helt överraskande början till slutet för den klassiska varianten av Avengers, det vill säga det superhjältegäng som skapades 1963 av Stan Lee och Jack Kirby. Författat av Brian Michael Bendis (som verkar kunna klara av nästan hur många järn i elden som helst) och illustrerat av David Finch så utgör Disassembled grogrunden för efterföljande storevent som House of M, Decimation, Civil War och Secret Invasion och blev även startskottet för två helt nya Avengers-titlar: New Avengers och Mighty Avengers, båda skrivna av Bendis själv. Själv har jag hittills bara läst de första 10 numren av New Avengers, och den nystarten av Avengers är riktigt riktigt bra. Kolla in första samlingen Breakout om du inte redan gjort det. Mighty Avengers tror jag fick ett något svalare mottagande, men även den ska vara helt klart läsvärd.
Disassembled är, utan att avslöja alltför mycket för de som inte läst den, fylld av dramatik och chockartade händelser som leder till drastiska förändringar för hela Avengers på både kort och lång sikt. Inte helt överraskande så slutar allt med att Avengers lägger ned, fullständigt nedtryckta i stövlarna och totalt utblottade. Ingen solskenshistoria här alltså. Dramatiken är som sagt skyhög med interna svek, plötsliga dödsfall och snabba tvister, men för min del så går allting tyvärr lite väl fort. Jag tycker det krävs en viss fingertoppskänsla i att få till en riktigt bra superhjältedöd, men här får jag lite känslan av att Bendis mest använder sig av det för att snabba på processen mot nedläggningen av Avengers. Dock: Händelserna är lika tragiska som plötsliga, och Bendis lyckas måla upp flera parallella katastrofscenarier som faktiskt känns ödesdigra på riktigt. Han lyckas även få till en riktigt maffig scen där She-Hulk fullständigt tappar kontrollen till den grad att hon till slut hulkar ut till nästan dubbel storlek och i blint raseri sliter sönder en av sina lagkamrater. Serievåld at its finest.
Rent visuellt så gör David Finch ett helt ok jobb med tecknandet av Disassembled och det massiva utbud av superhjältar som figurerar i den här storyn (i princip alla medlemmar någonsin gästspelar här), men det är främst i de större actionscenerna som han verkligen glänser. Finch hängde för övrigt med Bendis över till New Avengers där han tecknat #1-6 och #10-14. Den här samlingen sista del, epilogen kallad Avengers Finale, är tecknad av Alex Maleev, Steve Epting, Lee Weeks, Michael Gaydos, Eric Powell, Darick Robertson, Mike Mayhew, David Mack, Gary Frank, Mike Oeming, Jim Cheung, Steve McNiven och George Pérez och blir därmed ett smått spretigt avskedsnummer när det kommer till det grafiska. Lite synd kan jag tycka, det hade känts tightare om Finch hade fått göra Disassembled hela vägen in i mål, men det är inget som egentligen sänker betyget på serien som helhet.
Överlag så bjuder Avengers: Disassembled på både spänning, dramatik och tragik i en fartfylld mix, och för den som är nyfiken på vad som egentligen hände under de där fatala dagarna som än idag påverkar Marvel-universat så kan jag rekommendera en genomläsning av den här samlingen. Efter det så hoppar du raskt över till New Avengers. Ok!?
Illustration: David Finch
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5





Quesadas lösning var radikal: ut med allt gammalt. En fet retcon (Moster May lever, Peter Parker har aldrig varit gift med Mary Jane, och inga jävla kloner) raderade det mesta av de senaste 10-15 årens Spindelmans-historia och man kunde börja om på ny kula. Alla kvarvarande Spindeltitlar utom flaggskeppet Amazing lades ned, men Amazing fick i gengäld högre utgivningstakt: tre gånger i månaden. För att klara det tempot skapade Quesada en produktions-process mer lik en TV-series: ett team av författare och illustratörer arbetar tillsammans med att komma på story arcs och karaktärer men turas om att (mer eller mindre) individuellt skriva numren. Både författare och illustratörer i teamet byts dessutom ut med jämna mellanrum för att få rotation (Dan Slott som var med och skrev i början är det t ex inte längre).


