Rick Remender (som vi känner från Punisher och Fear Agent) har redan lyckats skapa hälsosamt buzz kring sin nya serie, hårdkokta SF-kriminalhistorien Last Days of American Crime: filmversionen är redan på gång, fast första numret knappt har hunnit komma ut (på lilla förlaget Radical Comics). Det är en tredelars miniserie, påkostade 64-sidorsnummer varannan månad, mjukpärm istället för vanligt seriepapper – påkostat så det förslår.
Snyggt är det, och i ett visuellt medium räcker det långt: Greg Tocchinis svängiga och noir-otypiskt färgglada illustrationer är det som lyfter första numret . Remenders manus är dock inledningsvis tämligen slätstruket: Graham Bricke är stentuffa brottslingen som inte väjer för lite publikfriande tortyr, 24-stylee, av rivaliserande kriminella, och han har en sjuhelvetes så smart kupp planerad. Men för att genomföra den behöver han hjälp av en sprängkåt och dubbelspelande femme fatale (jodå, lite naket blir det, det är ju trots allt en alternativserie det här) och hennes hackerpojkvän. Man får svälja bra mycket kliché i första numret av Last Days, men det är ju trots allt en genre-serie, och Remenders berättarglädje är det inget fel på. Lite eget blinkar dock till här och där – skildringen av Brickes rivaler, det faktum att han bor i en husvagn med sin mamma, en smula oväntad undercover/förräderiproblematik… Remender är ändå tillräckligt bra för att vara ett steg framför den totala klyschorgien.
Lite överraskande är att SF-elementet i serien är totalt underutnyttjat i första numret till förmån för ett antal scener ägnade åt att visa vad aphård och stencool huvudpersonen Graham Bricke är. Det som föranleder den smarta kuppen, och ger serien dess titel, är nämligen att USAs regering hittat på en hjärnkontroll-signal som kommer göra det neurologiskt omöjligt för folk att begå brott (*sväääälj* = Henrik sväljer igen, den här gången en massivt orimlig men underhållande narrativ premiss). Om en vecka aktiveras sändartornen, så Graham och hans gäng har inte lång tid på sig att iscensätta det perfekta brottet. Fast just den rätt intressanta SF-biten ruschas som sagt förbi fort så det visslar, blinkar man så missar man det… känns som ett litet konstigt val av Remender. Man hoppas att hela hjärnkontroll/fasciststat-temat kommer utvecklas i de kommande två numren, annars kommer Last Days bli en rätt tunn historia.
Illustration: Greg Tocchini
Förlag: Radical Comics
Betyg: 3/5
2010 fyller Fantomen-tidningen 60 år. Imponerande minst sagt och som vanligt markeras detta med en logga på omslaget. Dessutom utlovas flera nya serier och lite återseenden med klassiska serier som gått i Fantomen. Jag ser inte fram emot repriser av serier som King vid gränspolisen, Tyste riddaren eller Rick O´Shay, däremot hoppas jag att de nya serierna som kommer är bra.
Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de 
Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.
Siegfried, utgiven på tyska av Splitter, är första delen i fransmannen Alex Alice trilogi baserad på Richard Wagners opera Nibelungen och vikingamyter. Den andra delen, Die Walküre ges ut i januari 2010 på tyska. På franska finns redan andra delen utgiven med titeln La Valkyrie. Alex Alice har tecknat Det tredje testamentet som Albumförlaget hittills gett ut tre delar av, den fjärde kommer i början av nästa år. Handlingen är som följer: Siegfrieds mamma var en dotter till Oden som förälskade sig i en dödlig och i samma veva tillät varelsen Fafnir att lägga beslag på det guld som ger oändlig visdom och absolut makt men som också hindrar den som besitter det från att älska. Som hämnd dödade Oden den dödlige och lämnade dottern som förlorat sin odödlighet för att dö. Dvärgsmeden Mime som lämnat Nibelungens värld sedan Fafnir blivit galen lovar att gömma undan den nyfödde Siegfried för gudarna. Men ingen kan undfly sitt öde och Siegfried är förutbestämd att bli Drakdödaren.
