Halloj! Minns ni första numret av Dark X-Men från typ tre veckor sedan? Det var ju lite smått överrraskande en kul och skönt lättsmält läsning, och tack vare det så hamnade den på min prenumerationslista. Efter att nu ha läst nummer två så är det bara att konstatera att det var rätt beslut och att team Kirk och Cornell fortsätter att leverera bra underhållning i tecknad form. Det är lite lurigt att sätta fingret på exakt vad som gör Dark X-Men till en bra titel, men jag skulle tro att mycket är tack vare författaren Paul Cornells förmåga att skriva ett roligt manus utan att det för den delen behöver kännas fånigt. Dark X-Men med sitt persongalleri bestående av forna terrorister, mordiska psykopater och depressiva misfits hade även lätt kunna vara en mörk och tung serie, men Cornell balanserar sina karaktärer väl mot den historia som vi kastats in i och lyckas sätta dem i ett så pass skruvat och spännande scenario att deras udda och starka personligheter aldrig tar över eller känns för överdrivna. Mystique, Dark Beast, Mimic och Omega må kännas som en väldigt udda samling superindivider, men i jämförelse med H.A.M.M.E.R:s Psi-Division (Norman Osborns avdelning med klärvoajanter) så framstår Dark X-Men faktiskt som rätt normala. Du som kan din X-historia lär säkert känna igen Nate Grey aka X-Man på omslaget av det här numret, och det ska bli intressant att se hur Cornell klarar av att hantera en av Marvels allra mäktigast karaktärer i kommande nummer, särskilt med tanke på att både Mimic och Omega har förmågor som triggas av andras mutantkrafter. Kan nog bli en riktigt skön resa det här.
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Efter en massa närmast kosmiska och storskaliga förändringar under de senaste arcsen innan uppehållet ser Bendis klokt nog till att i och med omstarten ta Powers tillbaka till sitt grundkoncept, d v s mer en snutserie än en superhjälteserie. För den som inte vet så bygger alltså serien på att polisen Christian Walker och hans partners (tidigare Deena Pilgrim, nu ersatt av ex-Internal Affairs-bruden Enki Sunrise) utreder brott som har med superhjältar att göra – huvudsakligen mordfall. #1 börjar helt genremässigt med en vild jakt över hustak följd av lite schysst du-må-vara-min-nya-partner- men-jag-gillar-inte-dej-snack mellan Walker och Sunrise – allt enligt schemat men med gott humör och det öra för dialog som alltid varit Bendis kännemärke. Sen kommer deras första fall: ett mord på en pensionerad superhjälteikon från 40-50-talet. Detta leder vidare till en serie roliga återblickar där det visar sig att Walker har haft samröre med den mördare tidigare… något han håller hemligt för sin partner. Och pang där har vi ingredienserna till ett laddat och underhållande kriminaldrama av bästa Powers-snitt. Återstarten lovar gott för framtiden.
Sedan tycker jag också det är roligt att Rucka fortsätter att göra Kathy Kanes sexuella identitet till ett av seriens huvudnummer, utan att det blir spekulativt eller pekpinneartat. Istället är det helt enkelt en del av hennes identitet, vare sig mer eller mindre. Ett bra exempel är scenen på s 8-9 i #859 där Kathy begär avsked ur armén, det är hjärtskärande och framförallt personligt: Kathy Kane vare sig kan eller vill kompromissa om vem hon är (allt understruket av J H Williams väldigt strikta illustrationer). Det är faktiskt just detta – hur hon känner inför sin egen sexuella läggning – som gör henne trovärdig som en vigilantefigur och disciplinerad superhjälte, den militära träningen är bara utanverk. Det är ett konststycke av Rucka att göra en karaktär som klär ut sig till fladdermus och bekämpar brott trovärdig – efter läsningen är det nästan så att man tänker att det skulle kunna vara möjligt att se en Batwoman svinga sig mellan hustaken i valfri amerikansk storstad.
