Arkiv för kategorin ‘Recensioner’

Recensioner

Zelda

lördag 20 februari, kl 16:35 av 1 kommentar

zeldaHumorserier är något jag sällan läser och recensioner av humorstrippar är öht sällsynta på shazam.se. Jag undrar om det finns någon? Ibland dyker det upp serier som inte går att motstå. Jag gillade Lina Neidestams serier i Hjälp! och blev därför nyfiken på Zelda som sedan slutet av förra året finns i samlad form. Zelda är Neidestams debutalbum och handlar om Zelda, en idealistisk bloggande åttiotalist som har kroniskt svårt att nå upp till sina ideal. Men det innebär inte att hon på något sätt är beredd att ge upp sin dagliga kamp mot patriarkatet och heteronormativiteten. Zelda hänger med kompisar, beklagar sin brist på pengar och umgås med sin pojkvän (hon är dock noga med att poängtera att de inte är ihop). Zelda gör också diverse utflykter för att berika sig.

Fortsätt läsa Zelda

Illustration: Lina Neidestam
Förlag: Kartago
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

DMZ: On the Ground

fredag 19 februari, kl 09:21 av 5 kommentarer

DMZ1Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.

DMZ handlar om fotojournalisten Matty Roth som blir strandsatt på Manhattan sedan helikoptern han kommit dit med beskjutits och kraschat. Manhattan är dock inte vad ön en gång var, numera kallas den DMZ, De-Militarized Zone, en sönderskjuten skugga av sitt forna jag. De kvarvarande invånarna är klämda mellan The Free States som består av ett antal miliser som överraskat USA:s armé, som försvagats av krig i andra delar av världen, och tagit över det som var USA fram till Jersey. På andra sidan Manhattan finns USA:s armé. Matty vill först ta sig från Manhattan till varje pris men ändrar sig efter att ha bevittnat militärens hänsynslöshet mot de boende på Manhattan. Han bestämmer sig istället för att dokumentera livet i DMZ och nyansera bilden av vad som finns där. Ett livsfarligt uppdrag då DMZ styrs av olika beväpnade grupper men om han lyckas är hans framtida karriär utstakad.

Fortsätt läsa DMZ: On the Ground

Manus: Brian Wood
Illustration: Riccardo Burchielli & Brian Wood
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Sweet Tooth #6

fredag 19 februari, kl 08:22 av 0 kommentarer

SweetTooth6Efter vår Jeff Lemire-intervju (läs här och här) är det hög tid att kolla in hans Sweet Tooth igen; serien är nu framme vid #6 och här börjar en ny arc, In Captivity. Fokuset skiftar här från Gus (vars perspektiv tidigare varit det styrande för läsaren) till hans reskamrat, den väldige våldsverkaren Jeppard. Utan att spoila alltför mycket (avslöjas redan på s 2 i tidningen) kan jag säga att han tydligen har ett förflutet som hockeyspelare…

Lemire fortsätter gå från klarhet till klarhet i Sweet Tooth. Utan att egentligen avslöja för mycket av bakgrundshistorien i serien utvecklar Lemire Jeppard som person i en serie fragmentariska, impressionistiska tillbakablickar. Visuellt använder Lemire seriemediet mycket medvetet för att understryka poängerna i historieberättandet: se bara på spegelvändningen av Jeppard i skiftet mellan då- och nutid i de fina helsidesillustrationerna på s 4-5, eller det identiska perspektivet men förändrade landskapet (återigen i ett skifte mellan då- och nutid) på s 29. Den starka integreringen av text och bild gör detta till ett mycket vackert och gripande nummer – allt flödar så naturligt från Lemires penna att man knappt märker att man läser en serie, man bara sjunker in i Gus och Jeppards postapokalyptiska värld.

Fortsätt läsa Sweet Tooth #6

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman & Robin #7-8

onsdag 17 februari, kl 07:47 av 2 kommentarer

BatmanRobin7Här kommer tredje arcen i Grant Morrisons actionpackade version av Batman: Blackest Knight. Namnet till trots har det inte särskilt mycket med megacrossovern Blackest Night att göra, utom möjligen vad gäller tematiken (återuppväckande av döda). Gamla Morrison-kumpanen Cameron Stewart (Sea Guy, Sea Guy: Slaves of Mickey Eye) illustrerar, vilket är välkommet eftersom jag inte var särskilt förtjust i hans föregångare Philip Tan. Stewart har en ren och klar stil som påminner om en del europeiska äventyrsserier: dynamiskt och lite åt karikatyrhållet då och då, vilket faktiskt är något som passar Batman-universat (med sina många redan karikatyraktiga skurkar) bra. Stewart klarar även action galant; den utdragna slagsmålssekvensen vid Lazarus Pit i #8 hade kunnat bli lite långtråkig i nån annans händer, men Stewart förvaltar Morrisons manus väl.

Morrison fortsätter nämligen att bevisa att ingen kan skriva action som han. I stort sett varenda ruta driver handlingen framåt, inga döda punkter, ingen onödig dialog. Vad det egentligen är som har hänt – för i #7 undrar man verkligen vad i helskotta det är som pågår – förklarar Morrison i korta, intensiva återblickar som på diverse finurliga sätt får paralleller i det ”nutida” händelseförloppet. Batman & Robin är en lektion i effektivt serieberättande och helt enligt schemat avslutas varje nummer med helsköna cliffhangers på flera olika nivåer. När det gäller berättandet får man dock hålla tungan rätt i mun och ha koll på sin continuity, då Morrison här knyter ihop diverse lösa trådar från tidigare saker han skrivit, inte minst Batman: R.I.P. och Final Crisis. Det hela blir mycket effektfullt om man följt Morrisons Batman tidigare.

Fortsätt läsa Batman & Robin #7-8

Manus: Grant Morrison
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Enemy #1

måndag 15 februari, kl 22:35 av 0 kommentarer

enemyUltimate Comics: Enemy är en ny miniserie i fyra delar som utspelar sig i Marvels Ultimate-universa. Författaren Jeph oeb vände under 2009 mer eller mindre upp och ned på hela Ultimate-universat med sitt kritikerbespottade event Ultimatum, där Magneto var nära att förgöra hela jorden och en hel drös med hjältar och skurkar fick sätta livet till. Själv har jag inte läst Ultimatum och kan därför inte uttala mig om det var så katastrofalt dåligt som många säger, men oavsett om det var bra eller inte så påverkade Ultimatum alla Ultimate-karaktärer på ett eller annat sätt. Man kan väl summera det med att miljontals människor och flera superhjältar strök med, mutanter ses nu som det allra sämsta som finns och världen är i allmännhet en otryggare plats att leva på. Med detta som utgångspunkt så introducerar Brian Michael Bendis (som verkar göra drygt tusen serier samtidigt just nu) miniserien Enemy, som av namnet av döma inte direkt kommer att göra det lättare för de som överlevde Ultimatum.

Jag själv kan inte riktigt låta bli att jämföra Enemy med Bendis pågående event Siege. Rent handlingsmässigt så är Siege och Enemy rätt så olika, där Siege är ett avslut och Enemy (troligtvis) är ett startskott, men det känns lite som om att Bendis inspirerats lite av sig själv när han gjort Enemy. I Siege har vi en grundpremiss – Norman Osborn attackerar Asgård – där vi får följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. På samma sätt har vi i Enemy en grundpremiss – Något gigantiskt attackerar och spränger New York – och vi får även här följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. Det är olika men ändå lika, och i jämförelse med Siege så lyckas första numret av Enemy tyvärr inte riktigt nå upp till samma maffiga och högoktaniga nivå som Siege. Enemy är dock inte på något sätt en dålig serie. Bendis målar upp ett intressant scenario där vi får se hur Spider-Woman, delar av ett splittrat Fantastic Four och Nick Fury drabbas av de våldsamma attackerrna mot New York, och Rafa Sandoval gör ett riktigt bra jobb med att illustrera riktigt feta actionscener. När det kommer till själva handlingen så blev det ju lite hullabaloo kring det här med att spoila eller inte spoila storyn i ett av mina tidigare inlägg, men för det här numret är det inte mycket att snacka om, för det finns verkligen inga spoilers att komma med. Något eller någon (med jättetentakler!) trashar stora delar av New York, och vissa platser och personer verkar vara hårdare drabbade än andra. Det är allt vi får veta här, varken mer eller mindre. Sammanfattningsvis så bjuder Ultimate Comics: Enemy #1 på storskalig action och en nästan teaser-liknande inledande story, och jag gillar det, men jag hoppas att de skruvar upp både temperaturen och volymen ytterligare till nästa nummer.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Roger Bonet
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Air #17

lördag 13 februari, kl 20:15 av 0 kommentarer

Air17Om ni alltså har missat det följde begåvade G Willow Wilson upp kritikersuccén Cairo med en ongoing på Vertigo med titeln Air (hon har även skrivit DC-miniserien Vixen: Return of the Lion och kommer enligt ryktet snart ut med en X-miniserie med Nightcrawler i huvudrollen). Huvudrollerna i Air innehas av Blythe Cameron, en flygvärdinna med höjdskräck, och Zayn, kanske terrorist, kanske dubbelagent, kanske… något annat. De hamnar båda två i en post-kolonial, post-9/11-soppa av aztekisk magi, konspirationer i flygbranschen, imaginära länder och annat som hör Vertigo-serier till. Genrer och referensbibliotek blandas här av Wilson utan att hon så mycket som tittar sig över axeln, vilket skänker Air en fräschör som många andra serier saknar – hela historien går på i ett uppkäftigt tempo som det bara är för läsaren att acceptera.

Air #17 fungerar som en coda efter den senaste arcen och är med Air-mått mätt tämligen tillbakahållen: numret innehåller bara ett möte med flygarässet Amelia Earhart (nej, hon är inte död), en mental tidsresa och ett möte med den aztekiske guden Quetzalcoatl. Lite välförtjänt lugn således efter Blythes tidigare möte med ett gäng heavy metal-jihadister (nej, det betyder inte vad ni tror, oavsett vad ni tror) och en överdos av psykofarmaka.

Fortsätt läsa Air #17

Manus: G Willow Wilson
Illustration: M K Perker
Färgläggning: Chris Chuckry
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Siege #2 (av 4)

fredag 12 februari, kl 22:07 av 13 kommentarer

siege2Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Pride of Baghdad

fredag 12 februari, kl 08:47 av 1 kommentar

prideofbaghdadAlbumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.

Tyvärr så infriades inte förväntningarna. Trots temat så berörde albumet mig inte så mycket. Albumets innehåll för tankarna till Grant Morrisons och Frank Quitelys mästerverk We3, men där We3 lyckades beröra mig djupt så lyckas inte Pride of Baghdad alls. Att jag inte berörs beror inte på Niko Henrichons teckningar, de är väldigt bra och framförallt har han fångat ljuset på ett bra sätt där det blir mörkare och mörkare till det tragiska slutet. Bristerna ligger istället i Vaughans manus. Att ge djur mänskliga känslor och beteenden, speciellt om de inte är antropomorfiska, är inte helt lätt. Det är framförallt dialogen mellan djuren som inte funkar, djuren/karaktärerna blir inte tillräckligt intressanta. Inte heller lejonens inbördes relationer och konflikterna dem emellan lyckas gör de intressanta. Krig och frihet i en kombo borde kunna leda till något bättre men för mig är albumet rätt oengagerande och trist trots att det finns både skönhet och tragik. Därför är Pride of Baghdad en besvikelse.

Manus: Brian K. Vaughan
Illustration: Niko Henrichon
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Pinocchio Vampire Slayer

torsdag 11 februari, kl 11:57 av 3 kommentarer

pinvampirekillerNätet är en ypperlig källa för att upptäcka serier som man annars garanterat missat. Förra månaden länkade Robot6 till olika årsbästalistor. En för mig helt okänd serie med en oemotståndlig titel, Pinocchio Vampire Slayer, förekom på en del av listorna. Ett köp var oundvikligt. Van Jensen och Dusty Higgins har gjort en fortsättning på Carlo Collodis klassiska bok. Pinocchio Vampire Slayer tar sin början där boken slutade. Allt är inte som det ska i den lilla staden Nasolungo. Gepetto har mördats av vampyrer och Pinocchio börjar därför tillsammans med snickaren Cherry och den åldrade blå fén Canpanella bekämpa vampyrerna. Byinvånarna tror dock inte Pinocchio trots att hans näsa inte växer. Den enda som tror på honom är Carlotta som Pinocchio är förälskad i. Pinocchio gör dock ett finfint jobb som vampyrslaktare, han har ju ett outömligt förråd av pålar att spetsa vampyrerna med. Det är bara att ljuga så växer näsan varpå Pinocchio bryter av den och spetsar vampyrerna som då brinner upp. En minst sagt annorlunda version om än inte lika vriden som Winshluss Angoulêmevinnande Pinocchio.

En kul detalj är att originalhistorien återges kraftigt nedkortad i en humoristisk version i början vilket är tacknämligt då jag glömt bort grundhistorien och den Pinocchio jag har vaga minnen av är Disneys version. Kortversionen är kul och det är resten av albumet också. Van Jensen lyckas bra med både berättelsen och dialogen och lyckas blanda humor och allvar på ett okonstlat sätt. Jensen lyckas framförallt skildra Pinocchios ensamhet och utanförskap på ett riktigt bra sätt mitt i allt köttande. Idén till serien är lika genialisk som den egentligen är självklar. Vem kan vara en bättre vampyrdödare än träpojken Pinocchio som alltid har tillgång till/kan omgående fixa en påle. Dusty Higgins teckningar gillar jag, de är enkla och snygga och i efterhand har jag svårt att se att albumet kunnat tecknas på ett bättre sätt. Jag stör mig lite på det fula raster han använt men det är en petitess. På SLG:s hemsida finns ett utdrag ur serien. Pinocchio Vampire Slayer är en riktigt underhållande pärla och årets första trevliga överraskning.

Manus: Van Jensen
Illustration: Dusty Higgins
Förlag: SLG Publishing
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Kirby: King of Comics

onsdag 10 februari, kl 13:44 av 3 kommentarer

kingofcomicsJack Kirby är, tillsammans med Will Eisner, förmodligen den person som drivit utvecklingen av seriemediet mest av alla. Med skapelser som Captain America, Thor, Hulk, The New Gods och Silver Surfer flyttade han hela tiden fram gränserna för vad som kunde och kan göras i serietidningar. Men trots hans enorma insatser för branschen så fick han aldrig riktigt det erkännande som han förtjänade, i alla fall inte under sin livstid. Han hamnade allt för ofta  skuggan av t.ex. Stan Lee eller hamnade på kant med sina redaktörer. Men i författaren Mark Evaniers bok Kirby: King of Comics ligger fokuset helt och fullt på just Jack Kirby, eller Jacob Kurtzberg som han hette från början.

Evanier ger ett omfattade porträtt av Kirby och dennes karriär, från 30-talets stapplande seriebransch, via Kirbys samarbete med Joe Simon under 40- och 50-talet, tiden på Marvel under 60-talet, fram till slutet av hans karriär under 80- och 90-talet då synproblem började sätta käppar i hjulet för Kirby. Mark Evanier tecknar i Kirby: King of Comics ett kärleksfullt porträtt av legenden och tillsammans med en enorm mängd prov på Kirbys enorma talang i form av covers och sekvenser från serie (ofta över hela sidor) är detta verkligen en bok väl värd en legend som Jack Kirby. Men jag har två mindre invändningar mot Evaniers bok.

För det första så ställer sig Evanier helt och fullt på Kirbys sida i alla de konflikter han hamnade i under sin karriär. Nu är ju det här visserligen en personlig biografi över Kirby så egentligen är det inte något större problem. Jag kan köpa att Evanier ibland tecknar en lite väl ensidig bild av olika händelser. Det hade varit kul att få någon av de andra inblandade personernas syn på saken också.

För det andra så tycker jag att Evanier gott kunde ha gått djupare in på Kirbys illustrationer, som ju är en inte alltför oväsentlig del av Kirbys karriär och storhet. Nu är ju boken visserligen smockfull med underbara illustrationer från Kirbys hela karriär men bortsett från de korta bildtexterna så berörs dessa inte i någon större utsträckning i själva texten, vilket jag tycker är lite synd.

Trots det så är Kirby: King of Comics en alldeles utmärkt biografi över en av de största legenderna i seriebranschen. och är man det minsta nyfiken på Jack Kirby så kan jag varmt rekommendera er att läsa den här boken.

Manus: Mark Evanier
Förlag: Abrams
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer